torsdag 30 december 2010

Ljudmatta

Jag saknar redan lugnet och tystnaden på landet!

tisdag 28 december 2010

Hemma i stan igen!

Nu är jag hemma i stan igen.

Jag blev mött på tågstationen vilket var väldigt trevligt. Jag gillar att åka tåg, jag tycker om känslan att vara helt normal och att vara på väg någonstans för att göra något. Inte bara någon som sitter hemma....varför det nu är så viktigt för mig....

Nu blir de väl glada hemma sade min familj, jag har ju varit borta i nästan en vecka. Jag svarade att jag tror att i alla fall att två av individerna där hemma springer fram till dörren, möter mig och vill hoppa upp...kanske tre, vad vet jag.

Men så blev det ju inte. Som tur är. Min sambo mötte mig ju på tågstationen, hade blivit jobbigt om han hade hoppat upp i famnen eller slängt sig på golvet för att visa sin glädje...som mina katter gör!

En sen julafton blev det för oss. Vi väntade tills idag med att öppna julklapparna vi fått av varandra, vi tyckte det var roligare att se den andre öppna. Min sambo blev allra gladast för den presenten som jag hade gjort själv och han fick ändå många. Han brukar ju inte visa så mycket känslor men detta syntes tydligt. Och det blev jag väldigt glad för! Han gick kurser i matlagning för jättelänge sedan och har en massa recept som handskrevs av läraren. Jag har skrivit rent dem (ett himla jobb för det var mååånga!) och dekorerat en pärm till dem. En riktigt fin pärm om jag får säga det själv!

Och jag fick öppnat mina presenter. Fiiina! Jag fick fler strumpor! Haha, mina nära och kära vet att jag är svag för randiga och prickiga strumpor i glada färger. Jag tog på mig dem direkt...en par av varje strumpa och kände efter vilken jag ville ta på mig och så valde jag den, det blev den prickiga idag. Jag fick en skinnväska som jag tittade på för flera månader sedan som jag bestämde mig för att köpa. Men sedan glömde jag bort det ett tag och sedan när jag väl kom ihåg det hade han flyttat. Men min sambo kom ihåg det! En fin väska skall jag inviga imorgon!

Jag fick lite julklappar av min svärmor, ett paket från apoteket. De har ju mycket bra saker där men jag behövde just inte ansiktscremer, dag och natt samt rengöring. Jag har hittat en väldigt bra creme som passar min hud bra så jag håller mig till den. Synd det inte var typ badbubbel eller badolja eller något liknande. Jaja, hon menar ju väl. Men jag tror nog att jag skall skänka det paketet till sambon istället

Nu börjar jag bli snurrig så jag tror jag skall slänga mig i sängen istället. Jag borde minsann göra det med tanke på att klockan snart är 12, vilket är alldeles för sent för mig!

Jag är glad att vara hemma, jag är glad att jag skall sova i min egen gosiga säng. Jag är kanske mindre glad om det pga förkylning innebär att denna natten kommer att vara full med åska och jordvävningar,

Nattinatti från en sjrunnirrig
Vad är jag? Är jag tant? Tejej? Kvinna?något annat namn=
Goidnatt från en snurrig Inger säger jhag

söndag 26 december 2010

Julklapp till mig själv

Jag fick en speciell sorts julklapp idag.
Av mig själv. Men det var ingen jag hade köpt och det var inget jag var förberedd på.

Jag vet, jag måste sluta tänka på det. Jag måste acceptera hur läkarna säger att det är. Men det är svårt och jag är en optimist. Mitt hopp är som en fjäder som studsar tillbaka trots att den slagits ner gång på gång.

Men jag kan ändå inte låta bli att glädjas åt att min kropp åtminstone på ytan verkar fungera så att jag får min menstruation igen. Detta är nog kanske 5:e gången efter avslutad behandling så det hoppar lite. Det var några månader sedan sist så jag trodde att den var helt borta men nej. Menstruationen är annorlunda och väldigt kort. Jag vet att det inte nödvändigtvis betyder att jag är fertil men jag kan ändå inte låta bli att bli glad.

Jag studsar tillbaka igen.

fredag 24 december 2010

GOD JUL

Jag önskar er alla en innerligt God Jul!

torsdag 23 december 2010

Voffö då?

Samma underbara 7-åring hade jag ett allvarligt samtal med. Ett allvarligt samtal på ett icke allvarligt sätt. Ett samtal om ett allvarligt ämne på ett barns naturliga vis.

Hon frågade varför jag inte hade några barn. Hon lät mig inte komma undan utan hon frågade igen. Och när rösten stockade sig och jag sade att jag blir ledsen av att tänka på det var det helt naturligt för henne. Hon bara var lugn och väntade på vad jag skulle säga.

När jag klädde mig noterade hon mitt ojämna antal bröst. Det såg konstigt och lite roligt ut sade hon. Det var allt. Så naturligt och så rätt. Det ser både konstigt och roligt ut.

Plastbröstet låg framme. Julafton är ju en dag som man klär upp sig på och då kan jag kanske vilja vara tvåbröstad. Jag hade egentligen inte packat det men jag tryckte ner det i sista stund. Jag hoppades att jag inte skulle behöva plocka fram något ur väskan så att det skulle trilla ut.

I alla fall. Plastbröstet låg framme. Det var inte så mycket konstigt med det heller. Det var läskigt att ta på och det håller jag ju med om. Jag kommer ju väl ihåg hur sketans rädd jag blev när jag råkade lägga handen på bröstet i soffan. Och då är det inte bröstet som sitter fast jag menar.

Det är inte lätt att förklara för ett barn varför man måste ta bort en kroppsdel. Det är inte heller lätt att prata om mediciner som gör att jag inte kan få barn, tappar håret och inte kommer ihåg ett skvatt. Jag hoppas innerligt att jag inte skrämdes på något sätt men jag tror inte det.

Och för min del kändes det ljuvligt med någon som frågar och pratar om detta på ett helt naturligt sätt. Tänka sig att det skall krävas ett barn till det. Det var lite som terapi, inget hyschhysch, inget som var tabu, inget som var konstigt. Fina, fina A.

onsdag 22 december 2010

Spel med rim memo

Frustration.
Frustration.
Frustration.

Skitspel. Inte nog med att man skall komma ihåg var memobilderna ligger, man skall associera och rimma också och försöka komma ihåg allt SAMTIDIGT!!

Det funkar inte med en utmattningscytohjärna. Det ordet har du nog inte läst tidigare!

Jag försökte hålla masken men usch, det var svårt! Jag är så trött på att förklara att det och det och detta beror på cyton. Det börjar bli tröttsamt och jag är rädd att bli tjatig. Men så är det, trots att det är ett år efter avslutad cytobehandling kan väldigt många av mina besvär härledas därifrån. Och ju mer jag försöker vara "normal", desto mindre klarar jag. Både kognitivt och orkesmässigt sett.

Jag visste inte att 7-åringars hjärnor var så fenomenala. Jag vet att de är plastiska och som små svampar med all information men att de hade så bra minne visste jag inte!!

I julklapp önskar jag mig en transplantation av neuroceller, jag kan nöja mig med ett fåtal. Gärna från en 7-åring, det verkar ju funka bra!

Hemhemma

Jag är förresten hemhemma.

Men det tog lite tid, tåget var givetvis försenat. Inte sådär våldsamt länge men tillräckligt länge för att det skulle bli riktigt kallt på perrongen. Och om jag blir sådär genomfrusen tar det väldigt lång tid för mig att återfå värmen. Jag har på mig extra allt.

Och mycket extra har jag. På väg ner till stationen gick jag förbi hantverkarhyttorna och köpte mössa...och en till...och strumpor...och några till...och ett pannband.

Tydligen gillar jag inte bara strumpor (ingen av dessa var tyvärr randiga). Jag är alldeles barnsligt förtjust i mössor också. Det hade jag aldrig trott på 80-talet. Det töntigaste och värsta som fanns var ju att bära mössa på den tiden. Man frös hellre. Och som man frös!!

Det lär jag inte göra nu!

Inte rätt person...

Natten till igår drömde jag om barn...igen.
Det är ett väldigt återkommande tema under mina nätter. Men det är aldrig normala situationer. Oftast försvinner barnet på något sätt, trots att det alltid är relativt nyfött.

Jag undrar hur lång tid det tar innan jag vänjer mig. Tänk om jag inte gör det. Hur lång sorgetid är normal? Sörjer jag på rätt sätt? Jag vet inte ens om jag sörjer, jag försöker nog undvika att tänka på det för det är så smärtsamt.

Jag försökte prata med min sambo om det igår kväll. För ett barn som inte blir borde ju vara en sorg för oss båda och inte bara för mig. Men det är det alltså inte. En sorg för honom alltså. Han tänker inte på det sade han. Och så är han inte rätt person för mig att prata med.

Nähä.

Då får jag väl trycka ner sorgen igen då.

tisdag 21 december 2010

Sista "arbetsdagen"

Idag köpte jag mina sista julklappar. Eller nja, kanske inte. Ibland är det bara svårt att sluta!
Men igår läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att må dåligt. Jag lägger inte galet mycket men det blir ju alltid en del till jul. Artikeln handlade om familjer som har det så dåligt ställt att de fick be någon organisation (kommer inte ihåg vilken det var) om hjälp för att kunna ge sina barn en jul med mat, gran och någon julklapp. Jag blev så ledsen. Så hemskt att det är så i vårt samhälle idag.

Å andra sidan läste jag idag om en kvinna som tillsammans med man har fixat en massa sponsorer och erbjuder tillsammans med kyrkan öppet hus med mat, lekar och presenter. Det är något jag har tänkt på i flera år. Jag skulle vilja delta i något sådant men det finns ingen möjlighet just nu. Jag skulle inte orka det. Nästa år kanske!

Det blev en långlång promenad idag. Lite för lång för jag beräknade avståndet fel. Det borde jag inte göra för jag har ju bott här så länge men tja, dåligt lokalsinne och optimism...så kan det bli! *s* Men det var vackert väder, det knarrade härligt under fötterna och jag fick både motion och frisk luft. Jag är visserligen supertrött men det gör ju inget, får lägga mig tidigt istället. Synd bara att jag behöver skriva färdigt överklagan till FK och skicka iväg. Den skall vara inne 2/1 men jag vill inte riskera att den fastnar så jag vill gärna skicka den innan jul så det är några extradagar.

Imorgon åker jag hemhem till Halland. Det var visst -20 grader därute på landet. Brrr, jag får packa varmt!

måndag 20 december 2010

Julstrumpor

Idag hade jag besök av en god vän. Jag fick julklappar och lov att öppna dem direkt. Jag kan inte förstå att någon är så himla duktig på att hitta på julklappar till mig, gång efter gång! Grejerna hon hittade var verkligen rätt, verkligen Inger. Jag öppnade faktiskt dem med en gång oc hnu ha rjag ett par härligt, härligt randiga randiga orange strumpr, knälångha. De är så¨fina! Jag tog på dem direkt och nu vill jag inte ta av dem men det får jag ju göra. Jag får hänga upp dem lite högre så jag kan se dem...men då misstar kanske tomten dem för sådana man skall stoppa julklappar i...Jaa, inte mig emot!! :-D

Tack för dina prestetnter L, du är en otroligt rar, generös och duktig julklappsinhandlare!

Nu är det alldeles, salldeles för sent och jag är snurrig i hvuudet.
Inger ---dags-..-säng!

söndag 19 december 2010

Jag har börjat dricka litegrann...

Det händer allt oftare att jag smådricker, det gjorde jag aldrig tidigare.

Allt som oftast befinner jag mig i hemliga rummet där jag kranar direkt från källan. Ja, det låter kanske galet men det är absolut godast så. Att hälla upp i glas förtar den bästa smaken. Att lapa direkt gillar jag direkt även om det säkert både låter och ser konstigt ut. Jag dricker aldrig mycket utan det blir kanske några munnar upp till en halv dl åt gången. Ibland är jag riktigt, riktigt törstig och då blir det ju mer men oftast inte.

Det har pågått några månader nu men det var först häromdagen som jag berättade för sambon.
Han blev glad för min skull.

Vatten är ju så nyttigt och gott.

torsdag 16 december 2010

12 timmar om dagen...

...har jag arbetat med min altered book.
Eller egentligen är de ju två. Två så lika som det går att göra när man gör saker för hand.

En till min kära kurator och en till mig själv. Innehållet är de samtal vi har haft, våra fina samtal som nu tar slut.

Jag har knappt ätit, duschat eller varit ute på flera dagar! Hon slutar på onkologen nu så jag hade lite mindre tid än förväntat. Hjälp, vad jag fick sno på. Skapa, skapa, skapa...med tidspress. Jag är förvånad över att det gick. Men stolt.

Idag var jag och träffade henne och överlämnade min gåva. Hon sade att det var den finaste present hon någonsin hade fått. Hon tittade genom alla sidor med vördnad nästan. När vi fortsatte prata om annat satt hon och höll om boken med båda händerna sådär i famnen. Det var härligt att se.

Hon blev verkligen glad.
Fast det trodde jag. Om någon trodde jag att hon skulle förstå och uppskatta både tanken, arbetet samt påminnelsen om våra samtal. Jag tror att de betydde något för henne också. Åtminstone vill jag tro det. :-)

Nu är jag trött. Det river och sliter i kroppen på mig. Ögonen svider och jag kan knappt hålla kroppen uppe. Men jag klarade ändå åtminstone 3 12-timmarspass. Verkligen att rekommendera för mig men jag kanske är starkare än vad jag tror!

Vad är då en altered book?
Jo, du tar en befintlig utrangerad bok. River ut lite sidor i den eftersom det du skall att göra i den kommer att bulka på den ordentligt. För att inte skada ryggen behöver sidor rivas ut. Sedan är det bara att måla, kladda, klistra, klippa. Temat bestämmer du själv, du behöver inte ens ha ett tema.

Jag visar bara några av sidorna eftersom de är väldigt personliga. Boken har 20 sidor.




fredag 10 december 2010

Plastiksamtal

Jag pratade med en sköterska på plastiken idag. Jag måste vänta minst 2 år efter operationen innan jag får komma dit på konsultation. Det är egentligen inte så lång tid kvar, bara ett halvår. Det är inget som egentligen är förvånande heller.

Jag berättade om mina värkproblem och min rädsla att det kommer att bli bestående och hon sade något om att jag kunde förminska mitt bröst. Jag fick panik och tänkte på att jag klarar inte av en operation till. Jag trodde att den förminskningen skulle göras samtidigt. Och nu tror hon att jag inte alls vill förminska det för jag var nog inte så klar.

Varför känner jag mig så gråtfärdig? Panik och gråt, helt skakig är jag.

Missförståndet är ju lätt att rätta till, jag behöver ju bara ringa henne.

Men det är nog mer än det. Jag tror att själva tanken på operationen väcker så otroligt mycket mer. Jag tror att förlusten av mitt bröst var jobbigare än vad jag själv förstår och att tanken på en operation får fram allt det jobbiga igen. Det var ju operationen som inledde allt.

Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har så mycket mer prat inom mig om detta som behöver komma ut men jag har ingen att prata med. Sambon orkar inte med mer cancer och kontakten med kuratorn håller på att avslutas.

torsdag 9 december 2010

Tröttont

Jag är igång alldeles för mycket men samtidigt tycker jag inte att jag får något gjort. Är jag för slö, har jag för dålig tidsuppfattning eller har jag helt enkelt för höga krav på mig själv?

Jag är snortrött och har ordentligt ont så jag tyr kosan till soffan och hoppas att en kisse kommer och värmer magen och puttrar lite sött. Det brukar alltid pigga upp mig.

Ikväll är det slut på friden för då kommer sambon hem igen. Inga mer tysta nätter. Nu blir det åska (snarkningar) och jordbävning (vändningar) igen. Men jag har sovit ok i tre nätter i alla fall! :-)

onsdag 8 december 2010

Det finns så mycket bakom...

Jag var ute och gjorde en riktigt god gärning. Det är något jag har velat göra väldigt länge men rätt tillfälle har inte visat sig förrän igår. På något sätt vill jag inte riktigt berätta vad det handlar om även om det bara var en liten grej. För då går det ju från att bli något som jag gjorde för att jag ville det till något som var snällt och duktigt och sjysst och något jag berättar om.

Men jag gjorde en god gärning igår, egentligen faktiskt två och det känns bra och kunna hjälpa någon som har de mindre bra än vad jag har det.

Det där är en märkligt uttryck. För vad talar om man om när man säger så? Jag har ett hem, jag har mat på bordet och jag riskerar aldrig att inte kunna betala en räkning. Det är alltså när jag är sambo. Skulle jag bo ensam skulle det var en helt annan sak. Det ekonomiska är tack vare en generös sambo.

Men om vi pratar om hälsan? Hur mår han/de jag pratade med? Allt kanske inte är eländigt bara för att man är hemlös. Han kanske har bra mycket bättre hälsa än vad jag har. När det gäller vissa delar i alla fall. Och socialt sett? Han kanske har fler vänner än vad jag har.

Han kanske på något märkligt sätt lever ett rikt liv. Kanske inte i pengar men i annat. Jag har varit nyfiken på honom under flera år. Han går ofta omkring här där jag bor. Han verkar så stolt. Jag skulle vilja veta hur hans liv ser ut, hur det blev såhär, hur han tänker om det. Men man kan ju inte kasta sig fram till någon annan människa och börja ställa personliga frågor. Undrar om han har barn. Han verkar vara väldigt artig och trevlig det lilla jag har sett.

Man vet aldrig vad som finns bakom en annan människa. Lite svårt att tänka sig att den lyckade läkaren med hus och sommarhus och 3 bilar och båt och allt man nu skall ha ( jag vet inte ens!) är sjuk eller inte mår bra eller har problem i familjerelationer eller andra svåra saker bakom sig.

Ser man en hemlös tycker man ju bara synd om honom eller henne. Dem tycker man enbart synd om. Ja, det är fruktansvärt synd om hemlösa, de måste ha det fruktansvärt. Men mitt i allt är de ju ändå en människa och de kanske har en bra hälsa, är jätteduktig på att räkna, är social och får alla att trivas.

Man kan inte vara olyckad inom allt!
Man kan heller inte vara lyckad inom allt.
Det finns så mycket vi inte ser om andra människor.

tisdag 7 december 2010

Ingen aktivitet

Det blir ingen aktivitet för mig.
Inte på den grejen jag var inskriven på. Mannen jag pratade med som sade att jag skulle börja där i början av oktober har fortfarande inte hört av sig till mig. Min handläggare på AF har till slut fått tag på honom och det har varit omorganisationer och bluttan blä. Det skiter jag i, han hade kunnat ge besked i vilket fall som helst. Min handläggare tog beslut i egna händer och sade att vi inte är intresserade längre och det är jag inte. Jag är skitarg. Men jag är lite besviken att jag inte kunde skälla lite på egen hand. Nej, inte skälla men att säga till honom att det inte är ok att göra såhär. Det hade känts skönt. Fast det kanske jag kan göra ändå!

Nu är jag jättebesviken och ledsen. Detta har tagit flera månader och inget har ändå hänt. Det är typiskt för hela min sjukskrivning. Det har pratats så mycket men det mesta har runnit ut i sanden och tiden går bara. Elva år. Är jag inte värd att hjälpa? Hur kan man bara låta det gå så många år?

Nu ser jag inte skärmen för tårarna så jag kan inte skriva mer...

Argh

Jag har fått hängbröst och mjäll!!
Men va! Vad är det för skit!

Javisst är det en liten drill i Missisippi (stavade jag rätt) men det känns ändå inte roligt!

Jag har aldrig haft mjäll. Skall jag behöva börja titta på TV-reklam nu för att lära mig hur man blir av med dem?

Jag har aldrig haft hängbröst! Visst har de med storleken och gravitationens kraft inte haft lika uppnosiga attityd som i yngre dagar men de har ändå gjort sitt bästa! Eller de...den får jag väl skriva nu. Nu verkar det kvarvarande bröstet vara lika ensam och trött och hängig som jag själv är! Haha. Fast inte konstigt, jag har inte använt bh så ofta det senaste året, det har gjort ont och skavt vid icke-bröstet samt i axlar. Här finns nog ingen reklam för mirakelmedel som hjälper.

Jag kan vara ett varnande exempel på vad som händer om man inte använder bh. Fast man får ta en bild från sidan så inte icke-bröstet kommer med. Det skulle vara en riktigt skrämmande tanke om man kan tappa bröst av att inte använda bh!

Men tröst finnes på något märkligt sätt!

Det stavas rekonstruktion.
Ta från de rika och ge till de fattiga. Ickebröstet kommer att formas igen och bröstet kommer att förminskas för att få dem lika i storleken.

Det är väl bra.

Fast ärligt talat är jag vettskrämd inför tanken att lägga mig på operationsbordet igen!! Idag har jag bh på men aj, det gör redan ont.

Jag kanske skall ringa till bröstmottagningen och kolla hur dedär limbrösten är. De kanske inte är lika läskiga?

måndag 6 december 2010

Hårkänsla och skrämsel

Hur himla konstigt som helst! Flera gånger bara nu när jag suttit här har jag haft känslan av att jag haft mitt långa hår och kom inte på hur det var förrän jag drog handen genom det. Jag antar att jag har mer hår på huvudet. Det är inte lika mycket liksom ovanpå huvudet som det var tidigare när det var kortare och kanske en smula lockigare utan det känns mer på huvudet.

Hmmm...har man inte varit utan hår låter det där nog lite galet...

Haha, hur snurrig är jag!!
Det var inte hår, det var en sjal jag hade på mig! Jaja, håret kommer väl också någon gång!

Sedan när jag sätter mig i soffan råkar jag lägga handen på bröstet som ligger bakom en kudde. Alltså lösbröstet. Det är inte den konsistensen jag förväntar mig att hitta i en soffa - bakom en kudde. Jag blev skiträdd. Och sedan höll jag på att skratta på mig.

Så roligt har jag min första kväll denna vecka som gräsänka! :-)

Gräsänka

I fyra dagar är jag gräsänka, min sambo är iväg på jobbgrej.

Ikväll har jag tänt ljus och legat i soffan och läst. Jag har käkat men INTE diskat och det känns så skönt.

Det är lugnt och tyst och jag skall nog snart slänga mig i soffan igen och gosa med kissarna.

Bry sig

Tack för att ni bryr er, tack för att ni ger ert stöd.

Det betyder mer än vad jag kan beskriva.

Innerlig kram till alla goa människor.

söndag 5 december 2010

Censurerad

Håll käften.
Dra åt helvete.
Du måste vara det dummaste som finns på jorden.

Sådant får jag inte skriva om.













Jag känner mig liten, orolig och rädd.

fredag 3 december 2010

Det nya modet?

Idag har jag pysslat lite med bladmetall, i guld men mest i silver. Silvermetall kanske blir den korrekta benämningen. Jag gillar effekten men jag gillar inte behovet av städning direkt efter. Det flyger och far precis och landar precis överallt, jag var nästan täckt i det (för att inte nämna skrivbordet och övrig inredning).

Fast närmare bestämt var det ju inte jag som var täckt av det utan kläderna. Men jag började fundera, hur skulle det vara att täcka mig i bladsilver. Inte hela mig, inte ens en stor bit utan bröstet - eller kanske snarare ickebröstet.

Jag har läst om kvinnor som bestämmer sig för att inte göra bröstrekonstruktion efter mastektomi. En kvinna gjorde en tatuering istället, det var vackert.

För ett tag sedan såg jag en kvinna som hade tappat håret under en cytostatikakur. Hon hade dekorerat huvudet med blingstenar, det var väldigt vackert. Det hade jag en tanke på att göra men eftersom jag nätt och jämt klarade av att stå på benen så försvann den idéen kanske snabbt. Det var liksom andra saker som jag prioriterade lite högre än blingstenar.

Undrar vad man skulle kunna använda för fästmaterial. Lim är nog inte det allra bästa att dutta på ärret. Tänk vad förvånad min onkolog hade blivit om jag hade dykt upp där och exponerat ickebröstet lite vackert dekorerat med bladsilver! Eller inte, han kanske har sett det mesta.

Fast blingstenar är ju också ett alternativ. Jag kanske skall starta ett nytt mode! :-)

Vackert

I söndags var jag på dop. I måndags vaknade jag med bäbisträningsvärk. Ja, vad är det kan man undra? Jo, så fort tillfälle gavs norpade jag lilla bäbisen och höll henne, snusade henne, klappade henne på kinden, beundrade hennes perfekta lilla mun och lyssnade på hennes konstanta babbel.

Hjärtskärande.

Mormödrar och farmödrar brukar vaka som hökar över "sina" telningar och jag var förvånad över att jag fick hålla henne så länge. Men samtidigt glad, hon är ju så ljuvlig.

Det dröjde dock inte länge innan hon blev tung, riktigt tung. Jag ignorerade det så gott jag kunde och fortsatte gosa med henne. Hon blev ännu tyngre och jag inser att hon har somnat på min axel. Hon måste ha känt sig trygg i min famn.

Hjärtskärande.

Jag lade ner henne i vagnen så hon fick sova vidare. Mammans kompis konverserade mig en 0smula. Jag antar att hon tyckte att barn var ett lämpligt samtalsämne eftersom jag så uppenbart var barnkär. Hon frågade om jag hade barn. Nej, svarade jag. Det kommer kanske sade hon. Jag klarade inte av att sätta på masken för hennes skull. Nej, svarade jag. Jag fick inga barn, jag fick cancer istället. Hon började irra lite med blicken men fattade sig ganska snabbt. Men du kan ju adoptera!! Nej, svarade jag. Inte med en cancerdiagnos tillsammans med min ålder. Hon hann inte ens lyssna färdigt på meningen innan hon gick.

Hjärtskärande.

Var jag för brutalt uppriktig? Måste jag sätta på masken för andras skull? För att inte andra skall känna sig dum? Nej, jag varken kan eller vill det. Dessutom tycker jag att det även måste finnas plats för mig i samhället. För mig och för andra i min situation. Det är ju nästan skamligt att inte ha barn.

Hjärtskärande.

Två av mina bästa vänner var med på dopet. Eller det trodde jag att det var. Precis innan jag lämnade hemmet kom jag på att de enda tillfällena vi har träffats den senaste tiden är barnrelaterade. Vi ses inte och vi pratar inte i telefon. De hörde inte av sig speciellt mycket under behandlingen och jag träffade dem endast en gång. Jag ser dem inte som mina närmsta vänner längre. Det finns säkert många orsaker till att det blivit så. Barn, arbete, rädsla osv. Men jag orkar inte ta hänsyn till det. Jag behöver tänka på mig och jag tycker det är jobbigt att endast träffa dem med barnen. Jag vet inte om de tänker på min barnlängtan eller om de inte vågar prata om det. Men jobbigt är det och jag saknar mina vänner även om jag har andra fina, goa människor omkring mig.

Hjärtskärande.

Men för tillfället väljer jag att fokusera på lillbäbisen och att hon kände sig så trygg i min famn att hon kunde överlåta sig till John Blund.

Vackert.

torsdag 2 december 2010

Förvirring, fortsättning

När min stora katt vill gosa går hon fram och tillbaka framför tangentbordet. Jag tappar räkningen för hon håller på hur länge som helst. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Men jag insåg att det var en bra idé så jag reste mig från skrivbordet och gick för att hämta en av de nya böckerna jag hade lånat idag. Att ligga och läsa med en gosig katt på magen är bland det bästa jag vet.

När jag stod och läste på baksidan av böckerna blev jag lite förvirrad. Det var flera jag inte alls kände igen, flera som var helt obekanta. Bland annat gillar jag inte deckare men det fanns flera med i högen. När jag är på bibblan samlar jag de böckerna jag vill låna i en hög. Jag tog en hög till automatutlånaren och registrerade dem. Men jag måste ha tagit fel hög. Det var väl typiskt för en sådan här dag. Jaja, jag har ju böcker som magiskt uppenbarade sig här hemma som jag behöver lämna tillbaka så jag måste ju dit igen.

Lite hungrig blev jag på kvällskanten så jag tog en macka. Och vad skall man ha till om inte ett glas kall mjölk. När jag öppnade kylskåpet stod jag en stund och stirrade. Där fanns 3 paket mjölk. Jag undrade först om sambon hade varit och handlat. Men sedan kom jag på att det var ju jag. Jag hade handlat mjölk och choklad.

Jag tror jag går och lägger mig nu! :-)
Nattinatt

Förvirradmärke

Finns det inte märken/broscher som de som har exempelvis epilepsi har på sig som förklaring och underlättande av hjälp om något händer? Det har i alla fall funnits.

Tänk om något sådant hade funnits för förvirring.
Ett märke som det står OBS! Innehavaren av detta märke uppvisar stundtals en hög grad av förvirring. Detta är orsakat av sjukdom samt mediciner, var vänlig var vänlig ty det blir endast värre av oförståelse och stress.

I morse gjorde jag samma sak igen. Jag tog fel medicin och började känna mig vimmelkantig. Jag är så stressad nu för jag har så otroligt mycket att göra. Visserligen är det mesta pålagt av mig själv men jag har en hel del jag skall få färdigt inför julen, mina dagar handlar nästan enbart om skapande nu! Men idag bekämpade jag det, jag hade inte tid att sova bort en hel dag. Jag hade säkert behövt det, förra gången var ganska välgörande.

Istället gick jag ut. Jag gick till affären och handlade. Mjölk och yoghurt och lite godis. Vet ni vad Nöt-Crème är? De där små plastförpackningarna med 18 g i? De har jag fått dille på. När jag kom till kassan tyckte jag det blev ganska dyrt. När jag kom hem och packade upp förstod jag varför.
Visserligen hade jag köpt både mjölk och yoghurt. Lite godis - jomenvisst. Över ett kilo av ovan nämnda Nöt-Crème. Pollypåse, kexchoklad i 8-förpackning(!), 4 daim och 3 lakritsstänger samt en storask med Toffifee. Den sista brukar jag iofs dekorera och ge bort. Men herregud! Det märks att sömntabletten åtminstone lite hade kickat in. Min ätstörning är som allra sämst när jag är trött. Och hur är man när man råkar ta sömntabletterna på morgonen?

Lite chockad är jag faktiskt. Det var väl typ bara glass och ostbågar jag missade att köpa av mina absoluta favoriter. Usch, där visar jag ju hur jag verkligen är!

Sedan har jag målat och pysslat lite. Jag borde nog ta en nytitt på mina skapelser för att se om de duger även i dagsljus (läs vaket tillstånd). Ibland blir det lite konstigt när jag får för mig att måla under påverkan!

Jag fick mail häromdagen från bibblan att jag skulle lämna tillbaka böcker. Visst, skall bli. Men när jag samlade ihop dem kom jag fram till att jag hade lämnat tillbaka nästan alla som stod på listan. Jättekonstigt! Åhnej, tänkte jag. Skall jag behöva argumentera med någon på bibblan som säkert inte kommer att tro mig. Skit att jag inte tog kvittot när jag lämnade in dem, det brukar jag annars alltid göra! Denna gången hade jag bestämt mig för att jag inte skulle låna fler böcker, jag hinner tyvärr inte läsa så mycket nu. Bättre att ta det när jag har mer tid så jag kan njuta mer. Men det går ju inte. Jag kan inte befinna mig på bibblan utan att låna böcker! Jag gillar verkligen att de började med pocketböcker, det är så enkelt och smidigt - och lätt att bära! Damen i receptionen sade att jag fick ringa kravavdelningen - pust.

Det snöar - det är så vackert. I alla fall om jag tittar uppåt. Tittar jag neråt är det inte vitt, det är grått, grått och grått. Den vanligaste färgen i stadens trafik. Alla säger att det är så kallt. Det tycker inte jag. Men jag har en mockakappa som är det varmaste som finns. De flesta vintrar kan jag inte använda den för den är för varm. Det borde vara några grader kallare för att den skall vara perfekt. Den är underbar. Ryssvinter har jag läst flera dagar i rad. Här i södra delen av vårt land har vi haft kanske -8 som lägst vad jag har sett. Ryssland är ju iofs väldigt stort men är det inte bra mycket kallare där!? Rätta mig om jag har fel? De skulle storgarva åt oss om de hörde jämförelsen. Trams!

Eftersom jag knaprar piller till höger och vänster tar det ibland slut i förråden. Nu var typ alla mediciner slut så på vägen hem gick jag in till Apoteket. Det var helt tomt så jag kom fram direkt vilket jag inte hade räknat med. Allting jag behövde låg längst ner i väskan och den var så fullproppad med böcker så jag fick plocka ut allt. Men som tur var så var inte receptarien stressad, hon var trevlig. Det visade sig att min antihormonmedicin (Tamoxifen) som jag skall äta i fem år var för gammal. Inte medicinen alltså utan recpetet. Åtta dagar för sen var jag. Argh! Och jag som var där igår! Jag tänkte på medicinen men hann glömma det igen innan jag hann säga något om det (väldigt besvärligt det där) men jag var avslappnad i tanken att läkaren säkert har full koll på det. Men det hade varken han eller jag tydligen.

MEN!
Sötesnöret på apoteket fixade det åt mig! Jag fick hämta ut det ändå trots att receptet var 8 dagar för gammalt. Det trodde jag inte man kunde men åh, vad glad jag blev. Vilken lättnad.

Från apoteket och hem till porten har jag bara sådär 20 meter. På den korta sträckan hann en tanke få fäste. Jag funderade mer och mer och kände nästan att det började värmas lite vid kinderna. Det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla ifall min misstanke var rätt. Det var den. De 4 böckerna som saknades på bibblan låg på skrivbordet i det gröna rummet. De som jag ABSOLUT hade lämnat tillsammans med DVD:n. Det var jag ju så bombsäker på.

Eller inte...

Snälla, ge mig en varningstriangel!

Och nu när sambon kommer hem kommer han att fråga varför jag inte gjort det eller det eller det. Och svarar jag att jag har varit så trött och förvirrad eftersom jag tog fel medicin kommer han att skälla på mig för det. Jag säger inget så kanske han inte heller gör det....

onsdag 1 december 2010

Snurretiden är visst inne / Läkarkoll

Jag kom på att jag inte har skrivit på evigheter känns det som...i verkligheten är det väl några dagar bara.

Idag var jag hos besök hos onkologen. Detta var fjärde kollen och det blev alltså 1-årskontrollen.
Allt såg bra ut och jag blev släppt ut för att leva ett helt vanligt liv. Eller något sådant. Det är en bra onkolog jag har men det är jobbigt att behöva klä av sig inför en snygg, duktig, trevlig och ung man. Fast jag löste det genom att ha linnet på som jag kunde dra upp eller ner, vilket som var vid behov!
Det var bra, jag kände mig inte så naken och utelämnad.

Vi pratade om rekonstruktion men jag vet inte hur det slutade, om det blev något beslut bestämt.
Jaja, det lär jag väl se.

Nu är jag helt snurrig i bollen.

Vill ni veta mer vad jag har hittat på den senaste veckan får vi hoppas att jag kommer ihåg att titta in här kanske imorgon och skriva några rader.

Nattinatt.

torsdag 25 november 2010

Andra snurren för idag!

Jaha, då var det dags för dagens andra snurr. Jag märker redan att det är jobbigt att skriva så det blir inte många rader idag.

Jag gick fakistkt ut en sväng idag, jag ville knarra. Jag älskar ljudet när man går på sön. Så jag gick omkinrg och knirrade lite här och där. Det är så härligt ljud. Imorgon skulle jag vilja åka pulka, får se om det är tillärckligt. Fast jag tror inte jag hinner för vi var bjudna på ngt från sambons jhobb. Löedag kandske det blir av. Fast jag får vara försiktig för jag skall på dop på lördag så jag får inte bryta ben eller skada nacken eller något såpdant. Jag får vaddera mig.

Nog med rader och snurr. Jag får rätta inlägget imorgon.
Nattttnaitt

Alcomätare

Jag borde ha en alcomätare här vid skrivbordet.
Eller snarare medicinmätare, som kollar hur snurrig jag är.

På kvällarna (och i morse) kommer jag alltid på grejer jag skall göra. Måla lite, färglägga och göra lite bakgrundspapper. Ibland blir det bra för jag är avslappnad (duh) men ofta blir det bara kladd och jag får göra om det när jag vaknar till liv.

Igår kväll kladdade jag lite med färg och i morse när jag vaknade såg det ut som om jag hade plockat blåbär, jag var helt blålila om händerna! Åh, ljuva blåbär. Tur jag inte jobbar där jag måste vara proper! Nu när jag kommer till skrivbordet ser jag att morgonens aktiviteter satt spår. Här är fullt av små papper och färgfläckar på skrivbordet. Jag har underlägg, en självläkande matta som också är enkel att torka av färg ifrån. Men den hade jag inte använt, jag hade målat vid sidan om- på själva skrivbordet.

En himla röra lämnar jag också!

Så, alltså -jag behöver en medicinmätare! Kanske skall önska mig det i julklapp - tillsammans med lite mer energi! :-)

Fast lila är fint och det är en trevlig blåblärsplockpåminnelse!

Godmorgon klockan 4

Ja, nu har jag gått upp och klätt på mig. Konstigt sent va?
Nej, jag är inte sjuk. Inte mer än vanligt! *s*

Jag gjorde ett ganska lyckat försök att gå upp i morse. Vattenstänk, medicinintag samt frukostätning hann jag med innan jag började känna mig konstig. Jättekonstig.

Lika konstig som jag brukar känna mig på kvällarna. Fast på kvällarna är det normalt, då är jag trött. Det är inte lika självklart att bli så konstig på dagen.

Om inte man tar fel på tabletterna...
Japp, jag tog sovpilletabletterna istället.

Jag tänkte att jag tar först en snabb promenad så jag hinner få luft och går och lägger mig sedan...Men det hann jag inte, jag var alldeles borta.

Så jag gick och lade mig.
Och nu har jag stigit upp.

Vad skall jag fylla dagen med tro? :-)

onsdag 24 november 2010

Gråt och snö

Igår grät jag mig till sömns
Ingen bra idé.
Inget bra även utan idé.

PANG!
Huvudvärken kommer direkt, ögonen svullnar och känns som att de skall ploppa ut och de svider.

Men det värsta kommer dagen efter när jag skall öppna dedär rödsprängda ögonen och se mig stirrandes i spegeln som om jag hade värsta bakisen. Jo, gråtbakis finns faktiskt. Vi borde utöka ordlistan. Gråtbakis, migränbakis, pysselbakis. Jag återkommer om jag finner fler!

Hela dagen efter går lite i dimma och jag är trött. Vid 8 var jag så trött att jag tänkte gå och lägga mig. Det hann jag inte. Nu har det gått 3 timmar efter det och jag kan inte riktigt redogöra för vad jag har gjort.

Jag satt och målade nu lite på slutet - dum idé. Det blev inte bra men händerna är totalt infärgade. Lila är visserligen en fin färg...

Ont, ont, ont idag. Nämnde jag att jag hade ont? Axlar, skuldra, höft, knä...name ite.

Dessutom är blixtarna i vänster öga kvar men nu ser jag också lite sämre. Jag måste ringa....någon.
Vem?

Jag börjar bli stressad över allt som skall hinnas den närmsta tiden. Jag tror jag får lista allt och göra prioriteringar men det får bli imorgon. Jag är alldeles för snurrig nu och det är dags för sängen men UTAN tårar idag hoppas jag! Men man vet aldrig, de kan komma lite när som helst. Det var nästan lite enklare att vara tuff och stark, då behövde man minsann inte tjuta och få migrän jämt!
Nattinatt

Åh, vad jag älskar snö!
Då bestämmer vi att man tycker att nedanstående inlägg är roligt så innebär det bara att man har en alldeles härlig humor. Så det så!

måndag 22 november 2010

Optimism

Jag vet inte om jag är cynisk, negativ, kanske optimistisk eller om det är något annat som gör att jag tycker nedanstående text är hysteriskt rolig!
Var inte alltför optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg. ~ Franz Kafka

söndag 21 november 2010

Blixtar

Det blixtrar i mitt vänstra öga, det är obehagligt och det skrämmer mig en smula.

fredag 19 november 2010

Mycket sedan sist.

Efter många års vägran gick jag till slut med i Facebook.
Jag fick ett meddelande från en kille jag träffade för många år sedan. Han skrev att det var länge sedan och att mycket säkert hade hänt sedan sist.

Ja, mycket har hänt.

Jag har haft ont och varit trött och varit sjukskriven. Jag har ätit och kräkt - massor! Jag har gått på behandlingar för både utmattning och ätstörningar och det har varit bra. Jag har skrattat mycket och jag har gråtit mycket. Jag har varit rädd och jag har varit arg och även avundsjuk och lite bitter. Jag har haft en släng av cancer och tillbringat 4 månader i nästintill medvetslöshet orsakad av cytostatikan. Jag har fått lära mig hur det är att vara totalt hjälplös. Jag har mött många människor, de flesta alldeles otroligt fina och vänliga. Jag är mindre känslig och mer öppen. Jag har fått besked om barnlöshet. Jag har helt bytt frisyr, jag har tappat ett bröst.

Jag har inte arbetat en dag, inte rest, knappt varit social, inte varit ute, inte druckit vin.

Men oj, vad det har hänt mycket.

Avklädd och duktig

Häromdagen åkte jag till grannstaden och klädde av mig.
Det hade ju kunnat vara riktigt trevligt beroende på vem jag hade som sällskap.

Nu var det dock inte så spännande eftersom det var min sjukgymnast jag skulle träffa.

Märkligt nog bryr jag mig inte så mycket om brösten..eller snarare bristen på det. Jag använder i stort sett aldrig protesen (bara vid högtidliga tillfällen! ;-) Kom på på tåget att jag satt utan. Men jag gillar lager på lagerstilen och jag tror inte det syns så mycket. Jag vet faktiskt inte, det kanske syns jättetydligt. Men då får det göra det.

Jag hade iofs behövt använda protesen viktmässigt, för att få balans, för axlarnas skull. Men jag klarar inte av att bära den lilla läskiga plastiga prylen. Örk.

Det som är jobbigt är att visa hur tjock jag är. Och att hon skulle ta på det tjocka fladdret. Eller skall jag benämna det volanger istället. För volanger är ju fint, eller hur?

Hon kollade leder och muskler och hållning. Kände och höll och klämde. Hon lyckades hitta många ömma punkter. Fast det förvånade mig inte, det mesta är ju spänt och ömt på mig.

Men hon lyckades göra det till något ganska glädjefyllt ändå, märkligt. Jag fick en sådan rolig komplimang. Jag skulle sitta på britsen med benen också uppe på bristen. Jag skulle trycka ner själva knät och vinkla upp foten, sedan skulle jag böja ner endast tådelen. Bara jag fattade hur jag skulle göra var det ju inga problem. Men jag var tydligen jätteduktig för detta var jättesvårt. Hmmm...nää, det var det inte men jag blev så glad. Denna kropp klarade av något och hon var så översvallande.

Jag kan trycka, vinkla och böja samtidigt!
Så, jag är duktig.
Bara så du vet det!

Nästan igenkänd

Jag var på apoteket. Där är jag ju ganska ofta, fast jag var där ännu oftare förra året!
De är trevliga de som jobbar där men jag har inte så stor koll på dem.

Så döm om min förvåning när jag kom fram till kvinnan som skulle fixa till mina mediciner och hon utbrister i ett åh, jag kände nästan inte igen dig. Hmmm...men du kände igen mig? Lite? Det förvånade mig. Jag hade fått så mycket hår och det var så fint och hon kände knappt igen mig.

Vad gulligt, vad glad jag blev.

tisdag 16 november 2010

Marinad

Den senaste veckan har jag marinerats i dåligt humör och det tar otroligt mycket energi. Jag är som en känslomässig svamp som drar åt mig andras humör trots att jag försöker värja mig.

Nu stänger jag av dig och går och lägger mig. Eller börjar i alla fall...det tar väl en timme innan jag är nerbäddad som vanligt.

Nattinatt.

fredag 12 november 2010

Vänner

Vänner, både tvåfota samt mina håriga fyrfotiga gör att det inte känns så tungt och hopplöst.
Det finns hopp.
Det finns möjligheter till ett annat liv.

onsdag 10 november 2010

Ett år sedan sista cyton

I dag är det ett år sedan jag fick min sista cytostatikabehandling.
Ett år.
Ett helt år.

Konstigt nog känns det som om det bara var några månader sedan.
Det känns fortfarande aktuellt. Jag har så mycket mer prat och funderingar om detta i mig och skulle behöva få ut det för att verkligen lämna det bakom mig. Men det kan jag inte, det får jag inte.

Och det fortsätter.

tisdag 9 november 2010

Rosa månaden på kyrkogård.

Jag är medlem på flera pysselforum.
Rosa månaden har uppmärksammats otroligt mycket och insamlingar har genomförts.
Det är bra, det behövs alltid mer pengar till forskning.

Men jag undrar om de verkligen funderat på vad det innebär.
Eller tror de att alla blir friska? Det finns människor som dör av bröstcancer. Ganska många faktiskt. En fin människa begravdes bara för någon vecka sedan.

I slutet på oktober är det dags för Halloween. Och då skall det skapas läskiga saker.
Jag får inte ihop det. Jag blir illa till mods av kort och chokladkorgar och i form av kistor och kyrkogårdar.

Bröstcancer och kyrkogårdar är ingen lyckad kombination i min hjärna, det blir lite för mycket för mig just nu.

Eller är det jag som är känslig?

Handlar inte om sjukdom.

Mina två föregående inlägg handlar inte om sjukdom.
De handlar om respekt och tillit.

Och jag är tacksam för era kommentarer.

måndag 8 november 2010

Jobbig dag

...och jag vet inte vad jag skall tro...

söndag 7 november 2010

...

Arg, besviken och ledsen.
Det kan vara något riktigt jobbigt.

lördag 6 november 2010

Syntetiskt serotonin?

Jag håller på med något som heter Altered books (jag berättar gärna vad det är om du är intresserad) och i min nuvarande alster skriver jag om min cancerresa och allt som faktiskt varit positivt, allt som jag lärt mig.

Jag har en anteckningsbok som jag ofta antecknat i speciellt efter samtalen med min goa kurator. Vi hade tydligen pratat om serotonin en gång (vilket är en neurotransmittor). Det finns ju många naturliga sätt att öka serotoninhalten på och jag vet ju en del men jag gjorde en google-sökning för att se om jag kunde hitta några fler.

Jag blev chockad. Allt jag hittade handlade om mediciner och olika piller. Inte någonstans på de två första söksidorna stod det något om naturliga sätt att öka det på, inte ens när jag direkt sökte på det.

Är världen så? Det naturliga försvinner mer. Det plastiga och syntetiska tar över mer och mer!?

Nää, fram för mer kramar och sex och klappa katten och baka bullar och plantera växter och lyssna på musik och titta och känna på vackra saker. Öka din serotoninhalt på naturlig väg!

Konsthantverk och trötthet

Jag är extremt fascinerad av konsthantverk. Inte så att jag vill äga allt vackert jag ser.
Nej, jag vill skapa sådant!

Det är nog bland det roligaste jag vet att titta på konsthantverk. Det och loppisar!
Jag pratar alltid väldigt mycket med hantverkarna och fascineras av deras arbete. Jag frågar mycket och försöker insupa allt.

Tänk om man kunde arbeta med något sådant och livnära sig på det.
Fast att gå typ 5 år för att lära sig att bli keramiker...nää, det är nog för mycket.

Jag hinner brinna så mycket under denna korta stund jag är där att det inte är mycket kvar av mitt ljus när jag kommer hem. Det blir lika mycket kollaps av detta som att göra mindre roliga saker, lika stor trötthet.

Men jag är åtminstone fylld av trevliga samtal och minnet av vackra alster.

Inte alls skit!

Jag får revidera gårdagens berättelse.
Det var tydligen inte skit. Det var något ännu värre...

Det var fett från restaurangens fettavskiljare och är alltså sådant vi äter!!!
Det var nog den vidrigaste stank jag känt och luktar många gånger värre än skit!

Jag kommer nog att käka hemma ett bra tag framöver! :-)

fredag 5 november 2010

Sömndeprivation

Igår var jag verkligen desperat. Jag förstår verkligen att sömndeprevitation används som tortyr!

Igår försökte jag ta en tupplur men det var helt kört. Jag stod ut i 1 ½ minut, sedan kröp det för mycket i kroppen. Jag steg upp och gjorde yoga istället. Det var bra, det gav mig energi.

På kvällen låg jag en stund och läste men en kisse på magen. Det är också bra.

Redan 20.18 igår började jag förbereda för att gå till sängs. Hmmm....som vanligt tog det ganska lång tid men jag var ändå i säng tidigare än vad jag brukar vara. Det tog ett litet tag innan jag somnade men jag fick ändå vila.

Som vanligt vaknade jag tidigt.
Som vanligt vaknade jag av byggnadsarbetarna. Men denna gången hade jag förberett mig.
Jag hade tagit fram det stora artilleriet, hörselkåpor!!
När det började ljuda utanför plockade jag helt sonika fram dem. Tyvärr kan jag ju bara ligga på ryggen med dem på men det är ändå värt det för att få lite vila och tystnad.

Fast då plockade de fram ett vapen som slår alla öronproppar och hörselkåpor med råge. Jag kapitulerade totalt!

Jag hade somnat och drömde. In i drömmen kom en märklig lukt. Inte bara lukt utan en riktig fruktansvärd stank. I drömmen kunde jag inte ta mig därifrån. Jag höll på att storkna och kräkas samtidigt men jag kunde inte komma undan. Till slut vaknade jag gudskelov och kände att stanken var härifrån, något utanför. De höll på att rensa något avloppsrör och här fullkomligen stank SKIT. Det var det absolut värsta sättet jag har vaknat upp på någonsin!

Imorgon är det gudskelov lördag.
Jag har köpt en lott.
Jag hoppas jag vinner mycket pengar så jag kan köpa ett hus på landet istället.
Där skulle jag trivas.

torsdag 4 november 2010

Garvar

Det är bra att man kan roa sig själv.
Som jag garvar när jag läser nedanstående inlägg.
Jag är ju fortfarande lika trött men jag kunde inte låta bli att skratta åt eländet och åt min surhet! :-)

Ljudmatta

Jag är alldeles yr av trötthet och klockan är bara halvelva.

Som vanligt vaknade jag vid 4 och sov sedan typ kvartvis. Vaknade och somnade, vaknade och somnade. Svettades och frös, frös och svettades. Dessutom har jag två söta katter som trampar omkring på mig, jag är ju deras sovkudde. I vanliga fall tycker jag om det men har jag svårt att sova och är varm blir det lite panikartat ibland.

Det är några kritiska halvdvaletimmar under tidig morgon, sedan hade jag nog kunnat somna om.
Hade kunnat ja. Men jag gör det inte. Varför inte då kan vän av ordning undra.

Jo, för att jag bor i helveteshålan av ljudmattor.
Just nu önskar jag att jag hade kunnat hitta en lagom varm grotta någonstans och gå i ide. Det måste ju förresten innebära att man skulle slippa äta. Ah, vilket härligt liv.

Jag bor mitt i stan.
Husen har precis lagom avstånd för att det skall eka ordentligt. Det är kullersten och gågata. Vi har affärslokaler längst ner.

För tillfället håller de på att bygga om vinden till vindsvåningar. De har hållit på i ca 137 år och skall göra det i sådär 63 till. Så känns det i alla fall. Det är ett himla liv. De har en hiss för att få upp grejer. De borrar, slipar och bankar gånger 2. Åtminstone låter det så, det ekar ju! Gudskelov skriker de inte, något att vara tacksam för!

Se kullergtan som pinnen på ett T. Taket på T:t är vanlig gata och där stannar alla budbilar, ja, de flesta bilar faktiskt. Sedan D-R-A-R de varuvagnen till basen på T:t för det är här affärslokalerna finnes. Det blir mycket ljud! Fram...och tillbaka! Varenda jäkla dag!!!

Sophus finns här ju också. Ett fint litet hus placerat även det vid basen på T:t. Jag bor precis ovanför, fast 4 våningar upp. Jag kan kontrollera att det går rätt till. Men det vill jag inte. Jag vill inte ens höra skiten! Två gånger i veckan kommer de. De kommer från taket på T:et och hämtar sopkärlen och D-R-A-R dem längs kullergatan, en efter en. Nej, de tar faktiskt två åt gången. Men här är måååånga, kanske 12 stycken men det låter som 122.

Gattvätt, gatborstning - vad heter det? De sopar gatan (taket på T:t) någon gång i månaden och det låter. Allt låter!

Varje morgon är jag på väg upp för att slita ner taklampan. Nej, ljuset är inte speciellt störande - den är ju givetvis släckt. Men den låter!!! Vem var det som kom på den dumma idén att sätta upp en snäckskalslampa i sovrummet!? När man har en klampande dvärg ovanpå! Bli inte rädd om du ser att grannen som skall flytta in ovanför dig ser riktigt stor ut. Nej, de brukar gå normalt. Däremot, ser du en liten, smal och petit människa. Isolera hela klabbet! Jag vet inte hur många småttingar som bott ovanför mig som KLAMPAR!! De borde lära sig att man kan använda hela fotens undersida när man går och inte bara hälen!!

Idag vaknade jag av ett nytt ljud. Jag kunde inte riktigt placera det. Jag utgick ifrån att det var från bygget och försökte tänka bort det. Det gick inte. Det funkar inte att dra en kudde över huvudet, det funkar inte med öronproppar. Förresten kan jag inte använda öronproppar så mycket för jag för ont av dem och det känns som att lite av insidan följer med ut. Mina stackars slemhinnor är sköra numera.

Nåväl, ljudet.
Till slut stod jag inte ut längre, ljudet skar för mycket!
Jag gick upp och kollade. Det var en jäkla lövblås! Jag såg typ 37 löv som låg på marken. Var de tvungna att använda lövblås för det!? Före lövblåsen var de kanske 55, vad vet jag. Men jag lovar att jag hade kunnat sopa bort dem för att slippa det ljudet på morgonen!

Nu är det helt tyst. Efter 10 sådär räknar alla ljudterrorister med att de har väckt alla, då kan de tystna och göra normala saker. Och nu är det kört, nu vill/kan jag inte sova!

Jag är skitsur.
Jag är arg.
Jag är trött.
Jag är matt och yr.
Jag orkar inte mer.
Snart bär jag hand på någon. Företrädelsevis någon av ljudterroristerna så det blir något tystare här.

onsdag 3 november 2010

Äta

På ett sätt önskar jag att jag hade sluppit att äta. Det hade varit mycket enklare.
Eller om jag kunde blanda något i vattnet så det fortfarande såg ut som och smakade som vatten. Finemang!

Jag märker hur mycket sämre ätstörningen har blivit, hur mycket svårare jag har att hantera den. När jag gick på behandling för några år sedan fick vi skriva matdagbok vilket var väldigt bra. Där skulle man anteckna vad man åt, när man åt, hur man åt och vilka tankar och känslor man hade. Den visade att jag främst åt när jag var trött. Istället för att vila mig så äter jag. Och jag som trodde att jag var smart...

Och gissa hur man mår efter cystostatikabehandling? Joo, trött, tröttare och tröttast. Jag har grymt svårt att sova på natten, jag vaknar väldigt ofta. Det hade väl iofs funkat om jag hade vilat på dagen, då hade jag ändå fått min återhämtning. Men jag kan inte lägga mig på dagen, jag får lite panik av det. Det tar en bra stund för mig att komma ner i varv och under den tiden skall jag bara ligga där och stå ut. Det klarar jag oftast inte.

Så istället äter jag. Och det är inte morötter och te jag är sugen på. Nej, choklad skall det vara. Choklad, choklad och choklad.

Illamående är en annan effekt av cyton. Givetvis mår jag inte illa på samma sätt nu men det finns där. Och då vill jag inte äta. Äter jag inte mår jag ännu mer illa samt att jag får huvudvärk, ont i magen och blir yr. Då blir det ännu svårare att äta. Och när det är riktigt kris behöver jag något som ger snabb näring. Choklad.

Det märkliga i dessa situationer är att min tankefunktion liksom är avstängd. Då hade jag ju planerat bättre och sett till så att jag hade ätit så jag inte blev hungrig och illamående. På ätstörningskliniken fick vi lära oss att äta 5 gånger om dagen vilket var något jag mådde väldigt bra av. När jag åt så fanns det varken tid eller plats för extraätande, jag ville inte heller ha något.

Men det tar tid och energi. Det är mycket planerande. Tidigare tänkte jag aldrig på mat.
Nu tar det så mycket energi att jag svälter större delen av dagen för att jag inte klarar av att tänka och planera. Oftast är kylskåpet fullt av mat, nästan varje dag har jag rester jag kan äta. Men det hjälper inte.

tisdag 2 november 2010

Yr och matt

Jag känner mig alldeles yr och matt idag också. Kroppen känns så tung att jag har svårt att hålla den uppe. Jag märker att jag sitter som en ostbåge.

Men jag tror jag vet vad det beror på. Jag sover extremt dåligt och har gjort så under ganska lång tid. Jag tror att det tar ut sin rätt nu.

Jag skall tvinga mig att gå ut och få lite luft.
Sedan skall jag äta lite och sedan får jag tvinga mig lite till men denna gången till vila.

Att jag skall vara så motsträvig!
Det hade varit mycket lättare om jag hade lyssnat på mig och lytt!

måndag 1 november 2010

Dubbeldusch

Jag hade dagen planerad.
- pyssla lite
- bada
- ta en promenad
- handla
- gå till posten

Det var en ganska enkel planering tyckte jag. Sådana svårigheter som matintag och dylikt lämnade jag ute, jag kan ju inte klara allt! Haha

Men det blev inte som jag trodde.

Efter badet klarade jag inte av mer. Man kan ju bli lite snurrig om vattnet är för varmt eller om man badar länge men båda delar var ganska lagom tyckte jag. Jag skrubbade mig med en olje/saltinpackning som är skön och luktar gott. Vanligtvis. Idag luktade den mysko men det fattade jag inte helt förrän jag var inskrubbad. Just den lukten sitter i länge också. Så kunde jag inte lukta.

Och vanlig duschcreme biter inte riktigt på detta, då hade jag fått stå där i en timme. Så jag tog en annan olje/saltinpackning för att liksom lösa upp den första. Dubbelolja. Det blev oljigt.

Det kanske var det som blev för mycket för mig?
För sedan orkade jag inget mer. Jag kunde knappt ens ta på mig vilket iofs var en kombination dels av energibrist men också dels pga värme och kladd! Jag fick öppna balkongdörrarna och lufta av mig.

Sedan fick jag lägga mig i soffan. Det blev inte mycket mer gjort.
Jag lyckades samla energi så jag kunde laga middag. Det är jag glad över och det blev gott.

Alldeles nyss tog jag en dusch till. Jag var fortfarande kladdig.
Så jag har haft ganska fullt upp idag...men inte riktigt som jag trodde.

Tänk att det kan vara så jobbigt att bada.

Jag går och lägger mig istället.
Nattinatt.

söndag 31 oktober 2010

Det kunde

Det kunde ju ha varit en bra dag.

Men det mesta har varit fel.

Så, jag går och lägger mig och bestämmer mig för att imorgon är en bättre dag!
Nattinatt.

lördag 30 oktober 2010

Aktivt nattliv!

Vad jag vet brukar jag alltid drömma i nutid.

Men inatt var jag på bröllop på 1700-talet. Hur himla märkligt som helst.
På dagarna orkar jag inte så mycket men på nätterna har jag minsann ett otroligt aktivt och rikt liv! :-)

fredag 29 oktober 2010

Varför

...har jag så svårt att gå och lägga mig fast jag är trött?

Jag tror det skulle vara viktigt och nyttigt att veta det.

Springa

I morse när jag vaknade funderade jag på hur det skulle vara att springa.
Jag sprang förr och inte enbart till bussen när jag var sen.

Jag tänkte på känslan att röra sig och så skönt det känns.

Sedan reste jag mig upp och satte fötterna i golvet.
Då försvann tankarna på löpning ganska snabbt.

torsdag 28 oktober 2010

Kommer inte ihåg...

En annan hysterisk rolig sak! (Är det någon annan som har samma humor?) ;-)

Jag är medlem på ett utbrändsforum. Jag har precis gått med och har bara läst några få trådar. Dock hann jag notera en ganska intressant sak på flera ställen.

I många av diskussionerna var det några som började berätta något men sedan skrev, nej, jag kommer inte ihåg. Eller åh, jag läste något så bra....men vad/var...nää, jag kommer inte ihåg...

Flera av trådstartarna hade ställt frågor och några av de andra svarade på A men på B kommer jag inte ihåg. Jag känner så väl igen det. Minnesstörningar/koncentrationsstörningar är ju så vanligt i utmattning.

Men i alla fall tyckte jag det var skitroligt.

Om det var intressanta trådar/samtal?
Åh, det kommer jag inte ihåg!

Har du varit på nya akuten?

När jag och en promenadkompis tog vår runda för någon vecka sedan gick vi förbi den nya akuten varvid han frågade om jag hade varit där. Jag trodde jag skulle dö av skratt.

De flesta sådana frågor handlar om man varit och sett den senaste filmen, den restaurangen eller den nya klädaffären som öppnat.

Men nää, vi cancernissar frågar varandra om vi har varit på den nya akuten!

Lite trött...

Jag förstår ofta inte varför jag är trött för jag tycker ju inte att jag har gjort något...

Men om jag börjar tänka efter och räkna upp dagens sysslor brukar det allt bli en hel del.
Dessutom kan tom veckans aktiviteter hänga kvar om jag varit igång mycket.
Som denna veckan.

I måndags var jag och fikade med en kär vän jag inte träffat på länge. Vi har alltid så intressanta samtal och det gick snabbt några timmar.

I tisdags var jag hos min goa kurator på förmiddagen och hos min nya sjukgymnast på eftermiddagen. Den sistnämnda gör inledande undersökningar och tester för att kunna ge mig en behandlingsplan. Det är engagerat och verkar väldigt bra. Men tröttsamt.

Igår hoppade jag över promenaden. Eller snarare var det promenadkompisarna som tyckte det regnade för mycket. Jag har själv inget emot att gå i regn men jag kom ändå inte ut förrän på eftermiddagen när det var dags för mitt yogapass. Som vanligt bra och jag och min kära yogalärare satt och pratade på en bra stund.

Idag har jag sett till att posta lite grejer och för en gångs skull kommer födelsedagskortet jag skickade i tid. Jag brukar vanligtvis ha extremt svårt att tajma sådant. Minne, planering och ork brukar sällan samarbeta. Idag har jag också skapat en del och även om det är väldigt roligt blir jag så trött av det. Jag vet inte om det är att jag sitter dåligt, om jag har dåligt ljus eller om det blir någon slags anspänning eller vad det kan vara.

Utöver alla aktiviteter har jag haft en del telefontid. Jag brukar inte ägna mig åt den sysslan för det tar så mycket energi, jag blir så vansinnigt trött. Under flera år när min utmattning var som värst pratade jag knappt i telefonen alls. Jag ringde aldrig själv och jag svarade extremt sällan när det ringde. Inte konstigt den är tyst nu! ;-)

Bakat har jag också gjort en del. Sambon fick hem en receptbok från sitt jobb som skulle gå runt till alla som skulle baka och bjuda på fredagsfika. Det var sambons tur idag. Vi passade på att provbaka några andra recept som lät smarriga! Himla mycket bakat blev det.

Imorgon tror jag att jag skall ta mig till biblioteket och låna några härliga böcker och sedan gosa in mig på soffan i en varm filt med en, alternativt två katter på magen. Det är nog det absolut bästa jag vet!

Men nu blir det sova! Nattinatt

onsdag 27 oktober 2010

Kofitta

Det ordet trodde jag aldrig att jag varken skulle skriva eller ta i min mun.

Det hade jag nog inte gjort heller om det inte hade varit för att någon vrålade det efter mig idag.
Vilket brott jag hade begått? Ja, det undrar jag också. Men för vissa bilister är alla i vägen.

Han vågade inte skrika det direkt, han väntade tills han var sådär 5-10 meter framför mig. Då rullar han ner och vrålar detta ord till mig.

Jag brukar vanligtvis bli vansinnig av sådan oförskämdhet men jag hann inte det idag. För så fort han hade sagt det uppkom en väldigt intressant frågeställning. Hade han stora bekantskaper med dylika för att kunna göra jämförelse och komma fram till att jag var lik. Jag antar att det inte var en vidare komplimang men varför använda en kovagina till ett skällsord, vad har de gjort för ont? Och som sagt, är han väl bekant med dem? Mycket märkligt.

Var han kanske veterinär?

måndag 25 oktober 2010

Var det du?

...eller du...
.......eller du...... som råkade bli besökare nummer 15.000?

Min blogg har haft mer än 15.000 besökare!!

Jag förstår inte riktigt varför ni läser mig för jag tycker jag mest gnäller och svamlar *s* men jag är ändå glad att ni gör det!

Träningsvärk och trappor

Idag kändes det märkligt när jag gick upp. Det kändes som träningsvärk men hur kunde det vara det? Jag har ju inte gjort något annorlunda. Men det hade jag ju. Jag var ju uppe och sprang i en massa trappor igår. Två trappor à 6 våningar. På den sidan är de lyckligt lottade som har hiss men jag tog ändå trapporna för jag tänkte att jag behövde röra på mig.

Det är skönt med träningsvärk, då har jag ju kunnat röra lite mer på mig än vanligt!

Idag var jag ute och fikade med en kär vän. Oj, vad vi pratade på. När jag skulle följa henne till tåget hade vi suttit där i 2 timmar. Jag tycker om att prata/diskutera med tänkande människor! Men jag blir väldigt trött av det också! Så nu skall jag vila en stund.

På hemvägen tänkte jag på att trappbestigningen igår faktiskt gick hyfsat bra och att det är bra träning att gå i trappor. Så jag gjorde det en gång till. Upp för ena trappuppgången, uppför 6 våningar och ner igen. Över till andra sidan och upp 6 våningar och ner igen. Det sista är min egen trappa som är gjord på ett annat sätt och mycket jobbigare även utan att ha trampat trappor innan. Upp 4 våningar. Phew.

Duktig!

söndag 24 oktober 2010

Lång dag

Inte för att jag gick upp så tidigt men jag har gjort mycket idag. Och inte på det sättet som kan stressa mig så mycket. Jag är ganska trött men inte sådär övertrött som jag blir ibland.

Jag skrev det sista av överklagan, skrev ut och postade det!! Vi fick städat lite här hemma. Egentligen gillar jag verkligen inte att städa på söndagar men det behövdes! Sambon är med i bostadsrättsstyrelsen och hade papper att dela ut. Jag hjälpte honom och fick en motionsrunda bland alla trappor! En promenad togs i en park med vansinnigt vackra träd och färger. På vägen hem handlade vi och sedan bakade vi något chokladigt kladdigt. Japp, jag gillar sådant. Lite för mycket.

Nu har jag suttit och försökt beta av lite mail. Det har tagit lång tid, det är mycket! Ändå var det egentligen bara ett ställe/en organisation som jag har försökt bringa lite reda i och det lyckades jag med. Jag har gjort en beställning till en födelsedag och julkalender. Jag hade tänkt hinna med några telefonsamtal men det får faktiskt bli en annan dag.

En lång dag fyllt av mycket produktivt.
Det gillar jag.

Överklagan till FK

Jag fick det färdigt och det är i postens händer nu. Jag glömde kolla när de tömmer den brevlådan (postlådan? Vilket är egentligen vilket?) men jag hoppas innerligt att det är framme imorgon och då har jag en dag till godo.

Jag kontaktade en gammal kollega för att verifiera arbetsuppgifterna och det var hon jag ringde i fredags. Vi pratade igen och gick genom det jag hade skrivit men det lustiga var att hon påtalade inget alls av arbetsbeskrivningen i sig själv utan enbart språket och det var bara smågrejer. Fast det var ju bra för då var det inga felaktigheter, jag kom ihåg rätt!

fredag 22 oktober 2010

Hår

Jag måste ha en bild på mig till en grej.
Vilken bild skall jag ta?
Bilden där jag var frisk och hade mitt långa, blonda hår?
Skall jag ta en "gammal" bild där håret var på väg att växa ut eller skall jag försöka göra mig fin och ta en ny och förhoppningsvis ok bild?

Inget känns rätt, mitt utseende känns inte rätt, det känns inte som jag.

Det är konstigt med lockigt hår. Jag tycker det är fint med lockigt hår men det känns konstigt. Det är liksom ganska mycket hår på ett ställe men det ligger inte på huvudet utan är ovanpå, lite fluffigt sådär. Jag fryser fortfarande om huvudet. Jag har ju inte hår PÅ huvudet utan ovanför! När jag hade det raka håret låg det längst huvudet och värmde mig.

Håret kittlar mig.
Lite då och då försöker jag vifta bort det som killar mig. Men det går ju inte.
Håret lockar sig och killar mig i öronen. Det är nog "värst" för det killar jättemycket! Och när håret är nytvättat kittlar det mig i pannan. Håret är enklare att hantera när det inte är nytvättat. Fast så kan man ju inte gå. Inte offentligt i alla fall.

Fast jag saknar ändå mitt långa hår. Jag kunde känna mig fin i det håret.
Nu ser jag ut som ett troll.

Tanken att förlora håret var inte alls svår. Märkligt nog var det lätt att acceptera. För sambon var det väldigt svårt, jag tror att håret var en stor del av hans attraktion för mig. Men när dagen kom och håret fastnade tussvis i borsten fick jag lite panik, det var jättejobbigt. Jag hade bara tänkt på hur det skulle vara att VARA skallig, jag hade inte haft en tanke på hur det skulle vara att BLI skallig. Men det gick över och det funkade att vara skallig med mössa jämt så jag inte frös.

Nu däremot är det svårare.
Mycket svårare än när det föll.
Jag tycker att delar av det är roligt. Det är komiskt att det kittlar mig och att det känns konstigt att jag har hår ovanpå huvudet. Men resten är svårt.
Jag känner mig gråtfärdig varje gång jag ser mig i spegeln och varje gång jag ser en gammal bild av mig själv.

Vad jag gjorde?
Jag bad sambon att ta en ny bild av mig.

Samtal

Jag fick ringa personen som jag skulle ha tag i.
Det låter ju inte så farligt. Det är dessutom en person som jag tyckte ganska bra om.

Men det är ju jobbet och jag blir påmind om hur allt var och hur illa det sköttes när jag blev sjukskriven. Jag fick riktigt ont i magen innan jag ringde och nu känner jag mig ganska darrig även om det var ett bra samtal och hon sade att hon skulle kolla genom det jag skrivit.

Fast samtidigt kan jag vara ganska stolt över mig själv.
För även om det gav upphov till minnen och jobbiga känslor och tankar så gjorde jag det.
Jag löste problemet så gott jag kunde.

Skitglömska!

Skit, skit, skit!!!
Nu har jag haft två månader på mig att överklaga FK:s beslut.
Jag har skrivit det jag behöver göra men jag drog på att emaila det till en person som jag hoppas skall kunna verifiera mina uppgifter. Och sedan glömde jag det. Nu skall överklagan vara inne på tisdag och jag är inte säker på att jag hinner.
Skit, skit, skit!

torsdag 21 oktober 2010

Färggrant

Chockad blev jag när jag läste titeln på förra inlägget. Jag kommer ihåg inledningen men sedan har jag ingen aning om vad jag skrev. Och när jag läste titeln kunde jag för allt i världen inte komma på varför jag skrev så.

Men så läste jag vidare. Och såg att det var mycket sorg och även en hel del ilska som kom ut.
Det kanske var bra. Det finns nog mer av det i mig än vad jag tror.

På det braiga cancerforumet jag är medlem på var det en tjej som skrev ett inlägg om bitterhet. Bitterhet mot cancern och hur den har förändrat allting, avundsjuka mot andra som har vad man vill ha.

Ilska, bitterhet och avundsjuka är laddat i vårt samhälle. Det är svårt att prata om, det är fult att tänka sådana tankar och ha de känslorna! Jag är tacksam för vad jag har lärt mig om mig själv men jag är bitter mot vad cancern eller framför allt cytostatikabehandlingen har gjort med min kropp. En kropp som var sliten redan innan.

Jag är avundsjuk.
Jag är avundsjuk mot de som har allt som jag vill ha.
Jag är avundsjuk mot de som har bra relation, barn, arbete och bostad de trivs med och ett socialt liv.
Jag är avundsjuk mot de som jag TROR har allt.

För jag kan ju aldrig helt veta vad som pågår i en annan människas liv.
Det kanske finns människor som känner avundsjuka mot mig, märklig tanke.

Allt är ju inte eländigt i mitt liv. Men ibland har jag svårt att se färger, svart eller vitt. Allt eller inget. Jag jämför jobbiga saker i mitt liv med andra och kommer fram till att jag inte duger, inte räcker till. Varför jämför jag inte de bra sakerna istället för att komma fram till att jag duger alldeles utmärkt?

Bara häromdagen fick jag ett väldigt positivt besked. Något som verkligen innebär att jag är duktig på något och där jag uppskattas. Varför låter jag inte det spela större roll?

Svaret är rädsla.

Idag skall jag titta på världen och mitt liv med färger.

tisdag 19 oktober 2010

Dansa din djävul

Egentligen...
...är jag en glad och positiv person.

Men det intrycket ger jag inte här. Jag måste verka vara den gnälligaste man kan tänka sig.
Jag känner att jag förgiftas av all värk och trötthet och här sitter någon i min kropp som jag inte känner igen. Varken till utseendet eller till sättet. Jo, lite vag bekant är hon faktiskt.

Eller är det så att jag är ganska glad IRL men att det finns jobbiga saker och det är det jag skriver om eftersom jag behöver ventilera det. Jag behöver få ur både ilskan och rädslan över att jag drabbades av cancer precis när jag skulle komma igång med livet som redan hade stått ett tag. Nu är jag där igen och jag är inte säker på att jag orkar ta mig tillbaka. Det gör mig förtvivlad.

Det är många sorger just nu. Människor som betytt mycket för mig har dött. Gamla sorger från långt tillbaka som jag inte riktigt har bearbetat såsom min mammas cancerdöd för 16 år sedan.
Barn, inte barn. Skall jag hoppas, skall jag våga mig på att strunta i att ta Tamoxifenen och skaffa barn? Fast jag kanske är steril redan nu med tanke på cytostatikabehandlingarna.

Allt i mitt liv är upp och ner. Jag känner inte igen mig själv. Vår relation är sådär.
Skall vi försöka fortsätta eller skall jag leta lägenhet?

Orkar jag jobba? Orkar jag ens att försöka jobba? Tänk om det blir för mycket för mig. Vad händer med mig då?

Nu är jag på övertid här för jag har tagit mina kvällsmediciner och jag är riktigt snurrig nu.
Eventuellt måste jag ändra den medicinen för jag vaknar hur många gånger som helst per natt och det ger ju inte en vidare vila!! Det är det absolut viktigaste för mig.

Allting hänger ihop.

Biverkningarna av cyton finns fortfarande kvar, jag har kronisk värk, en utmattning och en ätstörning. Klart som korvspad att det skulle bli helt kajko. Inget fungerar.

Jag har inte ätit choklad idag och drar i min kropp, jag vill ha choklad, jag vill...

Tänk om jag BARA hade haft cancer Det hade i alla fall blivit mycket lättare att hämta sig efteråt. Nu kommer allting samtidigt och tar strupgrepp på mig och säger...
Dansa din djävul!!

måndag 18 oktober 2010

Fakirbädd

Och på tal om loppis och gamla grejer så söker jag en fakirbädd vilket är föregångare till oasis. Det ser ut som borstdelen på en hårborste men i metall istället. Jag har letat och frågat överallt, jag ger inte upp men om DU har en du vill sälja är jag tacksam kund!

söndag 17 oktober 2010

Loppisfynd

Den väldigt fina orangea lampan längst till vänster är ny. Glasprylen längst fram är också ny. Jag har andra...hmmm...glassaker som är i samma färg som är så fina så jag var tvungen att köpa denna. Jag tror detta är ett askfat.

Festivoljusstakar är fina och jag har påbörjat en samling. Som ni ser har jag bara en än så länge, den minsta. Det fanns flera festivo på loppisen men de ville ha hutlöst mycket betalt.

Den vackra skålen på fot fick jag av en god vän när jag fyllde år. Skålen längst fram köpte jag också igår. Jag hade en exakt likadan skål fast i blått och när jag hittade både en blå och en genomskinlig köpte jag dem också.

Det jag samlar på är de vaserna som syns längst fram. Jag har några till i andra färger men det är dessa i orange som jag tycker bäst om. De är inte helt lätt att hitta här nere. Jag borde åka på massa loppisar i Småland istället!

Lika trött...

...när jag gick upp som när jag gick och lade mig.
Hur gör man då?

Efter en promenad i den underbara hösten fick jag lite energi.
Tyvärr gjorde jag av med en del genom att städa när jag kom hem. Men jag fick i alla fall in energi så jag klarar mig tills jag skall gå och lägga mig. :-)

Energi in och energi ut.
Debet och kredit.

Jag har lättare att balansera min ekonomi än min ork.

lördag 16 oktober 2010

3 positva saker

Min kropp är jobbig. Den vägrar finna sig i vad hjärnan vill.
Jag kan inte överlista den. Tro mig, jag har försökt!

Tillsammans med de bra dagarna kommer det tyvärr alltid att finnas många mindre bra dagar.
Jag vill inte försöka överlista mig själv längre eftersom jag bara gör mig själv illa. När jag har gott om tid och hyfsat ork att kunna tänka som idag är det ok. Med förberedelser funkade det ganska bra. Jag måste bara komma ihåg att lägga öronproppar i väskan som ett "survival kit". Jag blir oerhört trött av ljud och proppar sparar min ork.

Även om jag har jobbiga dagar finns det ju bra och positiva saker ändå. Jag tycker att jag har varit så gnällig på sistone. Även om det är befogat vill jag påminna mig själv om det som är bra och tänker börja lista 3 positiva saker per dag. Jag kommer kanske inte att skriva varje dag men jag skall definitivt försöka komma ihåg bra saker som en motpol de dagar som är skit.

  • Choklad blev det. Vad sägs om kladdkaka med fudgetopping? Som tur är så blev den extremt mäktig så jag orkade bara en bit.
  • Bra planering gav bra loppis. Och mina fynd gör mig glad!
  • Renbäddad säng. Jag älskar att lägga mig i en renbäddad säng, speciellt när det är manglade lakan!
  • Alltid med på listan, mina älskade katter. Ja, nu har jag blivit sådan som jag tittade konstigt på när jag var ung. Kattokig.
Nu stänger jag av dig och går och lägger mig, jag behöver det.
Nattinatt

Förberedelser

Idag har jag varit på storloppis. Det var riktigt roligt!

Men för att klara av det behöver jag göra en hel del förberedelser. Jag försökte lägga mig hyfsat tidigt igår för att få tillräckligt många timmars sömn. Det misslyckades tyvärr eftersom jag lade mig och läste. Det är bland det bästa jag vet men jag tappar helt bort tiden och kan läsa hur länge som helst!
  • Trots att loppisen inte började förrän 11 ställde jag ändå klockan. Funkade bra, jag hade gott om tid på mig.
  • Frukost - måste äta något lagom mättande. Äter jag inte tillräckligt får jag huvudvärk och blir alldeles matt och det går inte att käka något på plats för det är för sent och all mat ger mig bara panik! Äter jag för mycket till frukost mår jag å andra sidan illa av det istället. Funkade bra - grovt bröd med ägg är mums!
  • Kläder - Jag behöver sköna kläder, inga som sitter åt och gör ont. Eftersom jag inte står ut med att använda plastbröstet får de gärna förvilla lite så det inte syns lika tydligt att jag har tappat ett! Kläderna behöver vara lager på lager, inte för tjockt för då blir jag svimfärdig. Inga tunga jackor som jag behöver bära för jag får väldigt ont av det. Gärna mössa om det blåser när jag är utomhus för annars får jag direkt huvudvärk.
  • Bra skor - dels pga neuropatin och dels pga annan värk. Jag har blivit känsligare om fötterna och får lätt skoskav även det är gamla ingångna skor. Jag är också känslig för tryck på tånaglarna, också bieffekt av cyton.
  • Vatten!! Jag måste ha med mig vatten. Väldigt, väldigt viktigt!
  • Väska - jag måste ha en väska som jag inte behöver bära på ena axeln. Jag har en väska som dels kan bäras över axeln och dels som ryggsäck, funkar bra.
  • Bärkasse - För att inte riskera att få en massa småpåsar som alla "loppor" skall bäras i som blir otympligt tar jag med mig en tygkasse. All otymplighet leder till värk. Köpte en större sak som jag fick bära vid sidan om men annars funkade det bra.
Jag gjorde några riktigt fina fynd, bla en 70-tals lampa i orange glas. Jag älskar orange och jag samlar lite på den stilen.

Mina förberedelser gjorde att jag klarade dagen bra. Jag är väldigt trött men jag hänger ihop och jag är så glad för det! :-)

Nu är jag sugen på choklad!

fredag 15 oktober 2010

Sova

Det blev en trevlig promenad och fika med trevligt sällskap.

Men det är typ vad jag klarar av. Jag är såå trött. Och vad har jag emot att gå och lägga mig? Jag drar på det varje kväll trots att jag är enormt trött och egentligen bara vill gå och lägga mig.

Men jag skall göra ett försök. Jag stänger av dig nu.

Promenad

Nu skall jag ut och ta en promenad. Det är bra!

torsdag 14 oktober 2010

Inte tänka?

Kan man det?

Tänk om...
Tänk om jag kunde gå en vecka utan att tänka så mycket. Bara vara...bara ta promenader och vila och gosa med katterna och göra sådant som är bra för kroppen. Inte tänka på vad hjärnan behöver, inte tänka.

Om jag bara kunde...

onsdag 13 oktober 2010

Jobbiga bra dagar!

Ja, hur konstigt låter inte det!?

Men roliga händelser tröttar ut mig lika mycket som mindre roliga saker. Det som är roligt är dock lite "farligare" för om det är något som jag tycker om att göra så håller jag ju på under längre tid och känner inte efter. Jag känner inte hur trött jag är förrän det är för sent. Alldeles för sent! Och det får jag sota för.

Så jag får alltså bara ha lagom roligt!

Igår var en bra dag. Jag tokfyndade 2 hurtsar på Blocket och fick bärhjälp både av den jag köpte dem av samt förvånande nog även här hemma i stan. På köpet fick jag två små trevliga pratstunder, inte dåligt det!

På väg hem reflekterade jag över det otroligt vackra vädret och tänkte att det var ju synd att jag skulle direkt hem. Men hmmm...det behövde jag ju inte! Först tänkte jag att det är synd att jag inte kan ta en promenad eftersom jag dumt nog tog de fina skorna istället för de praktiska men sedan tänkte jag äsch, skit samma. Jag får ta en liten promenad då bara jag får vara ute lite! Så jag körde till ett favoritställe att strosa i (minus trafikljudet) och tog en liten promenad. Så skönt!

Väl uppe på 4:e våningen med de två hurtsarna trillade jag ihop i soffan och dog litegrann. Ett bra tag faktiskt. Jag var helt slut och det fullkomligt snurrade i huvudet på mig. Att bära saker, att promenera med klackar med en tung skinnkappa och tung väska är ingen bra idé om jag vill ha en normal kväll. Nu blev det en kväll fylld av smärta och trötthet istället. Bra dagar slutar oftast så.

Idag har jag haft ynnesten att träffa min yogaledare. Jag hade en liten present till henne, en barnbok med tjocka pärmar som jag målat, stämplat och dekorerat som handlade om yoga och vad den gör för mig. Det visade sig vara hennes födelsedag. Vilken bra present! Till mig alltså, jag blev nog lika glad som hon blev! :-)

Yogan var bra och pratstunden med M är alltid lika bra.

Och nu är jag trött. Oerhört trött. Sådana bra, intensiva och engagerade pratstunder är det "värsta", det som gör mig extra trött.

Jag borde alltså undvika intressanta människor och bara prata lagomytligt och lagomtråkigt.
För inte vet jag hur jag skall kunna bli bättre när jag behöver gå hem och lägga mig bara efter ett kort samtal.

Så det har alltså varit två jobbiga, bra dagar.
Bra, jobbiga dagar.

Nu är jag så trött att jag inte orkar gå och lägga mig.

måndag 11 oktober 2010

Skrivelse till FK

Jag glömde.

Jag glömde väsentliga delar i min arbetsbeskrivning till FK vilket troligen påverkat utgången väldigt negativt. Nu skall jag försöka rätta till det men risken finns att FK tror att det är en fabricerad efterkonstruktion.

Bara att tänka på detta gör att det kryper i hela kroppen. Åh, vad jag vill att det skall vara över...och givetvis att jag får genom in arbetsskada. Det hade känts lite som en upprättelse. Inte för att ett besked skulle hjälpa mot värken men tanken skulle vara mer uthärdlig.

Hur kan jag glömma vad jag arbetade med?
Hur skall denna skadade hjärna kunna reparera sig själv?
Och resten av kroppen, hur lång tid tar det för återhämtning?

Det kanske aldrig sker.

lördag 9 oktober 2010

Glömd gråt

Jag vaknade med svullna, svidande ögon.
Ont i huvudet och hela kroppen.
Mosig i huvudet av gråt.
Jag kommer ihåg att jag grät precis när jag skulle lägga mig men jag kom inte ihåg varför.
Den sista timmen varje kväll är nästan alltid helt bortblåst.

Det tog några minuter innan jag kom på vad det var.
Precis innan jag gick och lade mig läste jag att G inte hade klarat sig, hon var död.
Denna vidriga sjukdom har tagit ytterligare en otrolig kvinna.

Idag känns allt så meningslöst.

torsdag 7 oktober 2010

Träningsvärk

Jag undrar vad jag har gjort för jag har träningsvärk längst upp på utsidan av låren och lite på rumpan. För om jag hade vetat det hade jag kunnat göra det igen.

Jag tycker om att ha träningsvärk. Det betyder att jag har kunnat röra på mig lite mer! :-)

FK

Min arbetsskadeanmälan har tagits upp av FK och beslutet blev att det avslogs.
Dock har de ändrat lite på uppgifter jag lämnat och inte tagit det på allvar. Dessutom har jag inte kommit ihåg omfattningen av mitt arbete. Dels var det hemskt jobbigt där och jag har inte klarat av att ens tänka på det under många år. Dels har jag försämrats kognitivt dels under utmattningen och dels under cytostatikabehandlingen och dels har jag blivit ganska stressad under samtalet med kvinnan från FK. Jag behöver tid att tänka och tid att formulera mig.

Det gör mig riktigt, riktigt arg att de har ändrat och vridit på uppgifter jag har lämnat. Jag hade så gärna velat att min arbetsskadeanmälan gick genom. Då hade jag kunnat släppa en stor bit av stenen som legat på mina axlar. Det kanske är den stenen som gör så ont hela tiden! Haha

Det är så fult, det är så fel, det är för jäkligt att de skall kunna göra såhär. Jag måste skriva en överklagan och försöka förklara hur det egentligen var och varför jag inte kommit ihåg det innan. Hur skall jag kunna skriva det utan att det låter som en efterkonstruktion?

Det kryper i hela kroppen på mig men jag måste försöka få det färdigt. Jag har redan skjutit på det i över en månad och det är bara drygt 2 veckor kvar innan överklagan måste vara inlämnad och jag tänkte försöka få tag på några personer på min gamla arbetsplats som kan vidimera mina uppgifter. Det är dock inte helt lätt eftersom min avdelningen inte finns kvar längre!

Vuxendagis

Jag var tillsammans med min underbara handläggare på AF och besökte ett vuxendagis. Det låter ironiskt men jag menar det inte så - jag kan bara inte komma på något att kalla det. Det är ett samarbete mellan AF, FK, socialen och något med invandring, jag vet inte vad det sista heter. De har ett kök, man har tillgång till dator för att lära sig något om grafik (kommer inte exakt ihåg), de hade symaskiner och sydde vetekuddar. De hade snickeri och möjligheter till att gjuta i betong och säkert andra saker som jag inte kommer ihåg.

Jag är en väldigt kreativ person så detta låter ganska roligt. Tyvärr är allt bestämt, jag kan inte komma med egna idéer om jag vill göra. Man syr vetekuddar och man snickrar nyckelskåp, fågelholkar, fjärilshotell och fladdermusborgar med mera. Däremot har man väldigt stor frihet inom arbetet, jag kan göra en fågelholk som ser ut nästan hur som helst.

Eftersom jag är en kreativ person och tycker typ allting är roligt att lära mig blir jag nästan stressad av möjligheterna som finns här. Men jag har redan bestämt mig för att försöka att vara "lat" och oengagerad - något som det närmsta är en omöjlighet för mig.

Jag och handläggaren hade en tid bestämd där för rundtur och information förra veckan. Men han vi skulle möta var dubbelbokad. Nej, förresten, han var faktiskt trippelbokad! Men en annan av de som arbetade där tog hand om oss. Jag blev väldigt trött av hans information för han pratade mycket och var väldigt intensiv. Men samtidigt var han otroligt bra och rolig och jag upplevde verkligen att han såg mig. Han jag egentligen skulle ha träffat träffade jag dock som hastigast enbart för att jag ville ha ett ansikte och säga hej. Jag hade fått höra så mycket gott om honom men jag fick inte ett så bra intryck tyvärr. Bland annat tittade han inte på mig när han hälsade och sedan sade hejdå. Det ger mig ett VÄLDIGT dåligt intryck. Han sade att om jag stannar i 2 timmar kunde han skriva in mig direkt. Stanna i 2 timmar? Jag höll redan på att trilla ihop redan som det var. Han verkar inte vara en observant kille direkt.

Men vi bestämde en ny tid och jag träffade honom igår. Jag tänkte att han kanske var stressad sist när det blev fel och att han kanske är annorlunda. Jag kom lite tidigt med bussen och satt och väntade när en annan som jobbade kom fram och frågade vem jag väntade på. När jag svarade såg hon lite chockad ut - jamen vi skall ha möte ju sade hon. Åhnej, har han dabbat till det igen!? Jag fick följa med henne upp till hans rum. De hade tydligen ändrat tiden för sitt möte så det hade blivit samtidigt. Men kunde han inte hört av sig då? Nu sade han att ja, vi kan ta det lite fort så jag fick sätta mig och han grejade med en massa papper.

Han frågade vad jag jobbade med och hur länge jag arbetat vilket jag svarade på. Bara någon minut senare frågade han hur länge jag varit arbetslös. Ingen vidare observant kille som sagt. Jag är INTE arbetslös och har aldrig varit det om jag inte räknar 2 månader efter gymnasiet.

Han pratade om tiden där. Minimun var tydligen 10 timmar i veckan och det finns inte en chans att jag klarar det. Både min handläggare och jag hade tänkt 2 dagar till att börja med och det var hon väldigt tydlig med när vi träffade honom under den korta minuten. Men nu fick han mig att känna mig skitdum - precis som att jag inte orkade eller ville. Eller orkar gör jag ju inte en det är inte lättja-brist på ork!! Tvärtom! Sedan var det tal om när jag skulle börja på dagen och han föreslog klockan 8. Det tar tid för mig att komma igång, jag sover dåligt och jag är påverkad av mina mediciner. Jag är väldigt stel och det tar tid innan jag kan röra mig hyfsat. Jag klarar inte av att vara där klockan 8 och hans min fick mig att känna mig ännu dummare.

Jag försökte förklara mina besvär och hur de påverkar mig. Han är arbetsterapeut så jag trodde att han skulle ha en viss insikt om kroppen. Men han svarade mig inte ens, han bara fortsatte att prata och det blev bestämt att jag skulle börja på måndag.

Idag ringer han och väcker mig. Det har blivit fel och jag kan inte börja förrän om ungefär en månad.

Min uppfattning om honom har INTE förändrats och det som jag såg fram emot med glädje har förlorat sin lockelse. Min förhoppning är dock att jag skall kunna byta ut honom. Jag står inte ut att fortsätta detta. Jag skall maila min handläggare på AF men hon har tyvärr semester några dagar.

söndag 3 oktober 2010

Straff

Vi är bjudna på 2-årskalas. Jag vill gärna dit men jag är otroligt trött och sliten. Även om sambon är sur hade det varit en stöd att ha honom med.

Men han känner inte för det.

Så brukar han göra när han är sur och vill straffa mig.

lördag 2 oktober 2010

Under ytan

Nu har vi kommit hem. Jag, sambon och hans två barn var och hälsade på mamman. Det var jobbigt. Sambon fixade mycket med praktiska saker och barnen satt nere en kort stund, sedan gick de upp och tittade på TV. Kvar var jag.

Det är svårt att hitta en bra balans att babbla allmänt och prata om sjukdom med henne. Det är det med hela deras familj och släkt men sambons mamma är riktigt svårt att prata med. Jag känner mig som en bricka som placerats ut i ett spel. Jag förstår inte vad spelet går ut på men jag puffas omkring och förväntas uppföra mig ändå. Jag skall följa med men jag kan inte prata med dem och ge stöd på mitt sätt, jag får försöka lista ut hur mamman vill ha det, hur sambon vill ha det och hur hans barn vill ha det. Och sedan kommer jag. Och jag kan inte stoppa undan saker längre. Jag har gjort det i så många år men jag klarar det inte längre, det fräter.

Jag är oerhört trött, sådant här tar väldigt mycket energi ifrån mig. Det jobbigaste är nästan frustrationen av att allt skall stoppas under ytan. Men det funkar ju inte. Det finns ju där. Hur konstigt är det inte att hälsa på farmor som precis fått en väldigt otäck diagnos men att ingen skall prata om det, ingen säger något. Det är så frätande.

Alla har ju sina sätt att hantera saker på och sina sätt att sörja. För mig stämmer detta inte med mitt sätt och jag blir både frustrerad, förvirrad och trött för jag vet inte hur jag skall göra. Jag försöker prata med sambon men han vill inte prata, idag sade han att jag har inte med det att göra. Jag fattar ju att det är hur sjukt jobbigt som helst för honom men allt jag gör blir bara fel, allt jag säger blir han arg på. För övrigt visar han inte något. Han inriktar sig på praktiska detaljer samt logistik. Och ber mig packa igen så att jag kan dra åt helvete.

Jag har faktiskt inte packat upp än så vem vet, jag kanske tar en tur. Dock troligtvis inte till ovan nämnda ort.

fredag 1 oktober 2010

Svärmor

Jag kan reta mig mycket på sambons mamma. Jag tycker det är oerhört svårt att prata med henne. Dels verkar hon inte förstå vad jag säger och ännu oftare hör hon inte. Men jag vill ju inte att hon skall dö!

Jag vet att hon inte har varit bra på länge så jag har anat att det varit något illa men att det skulle vara levercancer fanns inte i min värld. Jag tycker synd om sambon, jag tycker han har varit tillräckligt nära cancerskiten för ett tag i alla fall. Man kommer ju aldrig helt undan. Säg mig den person som inte har någon närstående som har drabbats, finns hon/han?

Imorgon åker vi upp och jag tycker det är jättejobbigt. Antagligen något liknande hon upplevde när hon skulle träffa mig. Fast med skillnaden att detta är värre. Levercancer är inte lätt att besegra, speciellt inte om man är gammal och undernärd och svag redan som det är. Jag vet inte hur jag skall bemöta henne, jag vet inte hur hon bemöter det själv.

Styrka och mod

I trollkarlen från Oz möter Dorothy och hennes hund en hel del figurer. Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Men i filmen bevisar de att de trots allt har vad de trott sig sakna.

Jag är intelligent, jag är snabbtänkt och min hjärna är ständigt aktiv. Lite för aktiv för mitt eget bästa. Men trots allt är jag ändå rädd att bli uppfattad som dum. Jag vet inte varför.

Hjärta och empati lider jag inte brist på. Jag önskar tvärtom att jag lättare kunde värja mig och skydda mig.

Mod; ofta är det styrka och mod att visa sin svaghet. Att våga erkänna och berätta hur det egentligen är. Att våga vara ledsen och visa det. Det är svårt och halt men jag tar små, försiktiga steg.

Och ni hjälper till.

tisdag 28 september 2010

Ord att begrunda

Igår kväll när jag lade mig hittade jag en liten bok som heter "ord att begrunda". Den var indelad i olika ämnen och en av dem var ensamhet. Jag hittade några texter som jag tyckte om.

När du låst din dörr
och släckt ljuset i ditt rum,
akta dig då för att säga
att du är ensam
för det är du inte.
Epiktetos

Den ensamme är svagast.
Ej för att han ensam är,
men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.
Pär Lagerkvist

Den bästa vägen ut ur ensamheten
är att ge sig hän i tjänst för andra.
Vi skall inte sätta oss ner och vänta på
att andra skall visa oss uppmärksamhet och kärlek,
vi måste själva älska.
Vi skall inte vänta att finna förståelse,
vi skall försöka att förstå andra.
Vi ska inte kräva att andra
skall intressera sig för oss,
vi skall själva visa intresse för dem.
Gör vi detta kommer ensamhetens tomrum snart att fyllas.
Fredrik Wislöff

måndag 27 september 2010

Ensam

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Jag tänker skriva om ensamhet och otrygghet.

Jag har ingen familj. Och då syftar jag inte på en egentillverkad för det vet ni ju att jag inte har.
Jag kommer från en dysfunktionell familj. Eller jag kanske snarare borde kalla det för afunktionell fast det ordet finns inte. Även om det borde...

Dysfunktionell familj betyder att det fungerar men bara lite.
Afunktionell måste ju betyda att det inte fungerar alls.

Jag har tre syskon men jag har inte kontakt med någon av dem. Jag är minstingen rent biologiskt eftersom de är 1, 5 samt 6 år äldre än mig. I verkligheten var det nog jag som hade det största ansvaret.

Min ett år äldre syster föddes med en hjärnskada. Det blev syrebrist under förlossningen och hon blev skadad. Jag vet dock inte när det upptäcktes. Jag vet inte vad mina föräldrar visste eller tänkte om det för det var ingenting vi pratade om. Jag förstod inte på allvar hur allvarligt det var förrän jag var närmare 30. Fram tills dess trodde jag helt enkelt att min syster var bortskämd och mer älskad. Det var därför hon fick all tid, all tröst, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek...jag kan fortsätta hur länge som helst. Och när hon hade fått så mycket som hon krävde och behövde så fanns det inte så mycket över till mig. Jag har alltid varit duktig, det var jag tvungen att vara. Det räckte inte att vara mig själv, det räckte inte ens att vara normalduktig. Jag var tvungen att vara extra duktig bara för att synas och för att duga. Mamma såg mig inte annars. Det var inte för att hon var elak. Hon räckte bara inte till. Det fanns inget över till mig. Mamma visste ju att jag var duktig och klarade mig själv, därför kunde hon ge allt till min syster. Fast jag klarade inte mig själv, jag hade behövt så mycket mer. Vår kontakt bröts när jag var 16 och 9 år senare dog hon i lungcancer.

Hela min familj genomsyras av offermentalitet. Jag också, förr. Inte nu. Jag har jobbat mycket med det och jag har faktiskt kommit långt. Ibland tycker jag iofs lite synd om mig själv men jag ser mig inte som ett offer - jag har alltid ett val. Livet blir konstigt om man ser på sig som ett offer. Omvärlden blir väldigt otrygg och man kan inte lita på människor. I det finns jag fortfarande, det är ett jobbigt ställe att befinna sig i. Om man hela tiden förväntar sig att människor skall svika en och att saker skall gå på tok så blir det så. Det har tagit många år att förstå det och försöka ändra på det.

Min pappa kommer inte att förändra sig. Han kommer att vara precis sådan som han alltid har varit. Och jag försöker inte förändra honom, det går inte. Däremot är det lättare att förstå saker numera. Men jag är trött på att vara förstående. Ibland känns det som att jag är den som måste vara vuxen i min familj och jag är ändå lillasyster. Jag skall inte säga att jag inte har kontakt med min pappa. Han ringer när jag fyller år. Och jag ringer honom när han fyller år, 9 dagar efteråt. Jag berättade för honom om cancern och han har faktiskt ringt flera gånger detta året så han har förvånat mig på ett positivt sätt. Jag uppskattar det även om jag vet att han inte förändras. Han pratar om sig själv. Angående (då eventuell) barnlöshet sade han att jag har ju haft så många år på mig så det var väl inget. Jag sade ingenting för det är ingen idé.

Jag har en syster som är 5 år äldre än mig. Hon är gift, har 4 barn och är barnmorska. På ett teoretiskt plan borde hon vara väldigt förstående och empatisk. Teori alltså för det är inte så i verkligheten. Jag undrar hur hon är på sitt arbete. Fast det kanske är lättare att vara trevlig, omtänksam och empatisk mot främlingar. Vi hade mycket kontakt när jag var i sena tonåren, innan jag flyttade ifrån stan. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och jag var där och hälsade på väldigt ofta. Min syster var aldrig och hälsade på mig och hon har heller i stort sett aldrig ringt mig. Det är jag som har skött den mesta kontakten. När jag var ute och reste ett halvår fick jag nog. Jag orkade bara inte längre. Och tar jag inte kontakt har vi ingen kontakt.

När jag fick cancerbeskedet förra året letade jag fram hennes mailadress och addade henne på MSN och berättade det där. Jag orkade inte ringa henne. Hon sade att det var tråkigt och att jag kunde ju höra av mig om jag ville. Det var i juni förra året. Hon har inte hört av sig. Inte en enda gång (jo, ett kort mail när jag fyllde år). Jag är oerhört besviken. Jag trodde faktiskt att hon skulle höra av sig. Dumt av mig. Jag vet inte hur hon tänker men jag tror att mycket bottnar i någon märklig svartsjuka. Jag hade gärna velat att hon listade vad som är så bra. Det hade varit spännande. Jag kanske skulle revidera min åsikt om hela mitt liv! Mailet hon skickade på min födelsedag? Det var ett käckt "hoppas allt är bra, förresten som du vet så har systerdottern fick barn för ett halvår sedan och här är en bild". Herregud, min älskade lilla systerdotter har varit gravid och fick barn för ett halvår sedan och jag visste inget!!

Jag har ett syskon till men mer bokstäver än så skriver jag inte.

Jag har hört och läst om cancerdrabbade som är så marinerade i kärlek och omtanke och att familjen ställer upp så oerhört. Jag blir väldigt avundsjuk. Jag kan inte ens föreställa mig alla saker som man gör för en älskad familjemedlem för att underlätta. Jag har ingen familj. Jag har ingen inre trygghet. Styrka har jag, en enorm styrka. Men ingen trygghet. Jag har alltid fått lita till mig själv.

Var är jag då när jag åker hemhem?
Jag har en extrafamilj. Jag bodde hos en familj under 3 år från det att jag var 15. De har jag fortfarande kontakt med. De är fantastiska och jag är så innerligt tacksam. Jag vet att jag alltid är välkommen här. På ett intellektuellt plan. Emotionellt har jag fortfarande svårt att tro det även efter så många år.

Men jag vågar inte vara öppen, jag vågar inte berätta om hur jobbigt det verkligen är. För jag tror fortfarande att jag måste vara duktig. Det gör att jag känner mig otroligt ensam. Denna familj pratar heller inte så mycket om känslor och tankar. Jag har så mycket prat inom mig som behöver komma ut. Trots att det är såpass länge sedan som jag slutade cytostatikabehandlingen så finns det så mycket kvar. Jag behöver fortfarande prata om cancern. Men jag kan inte. De tar inte upp det och jag gör det inte så mycket. För jag är rädd att de skall tycka att jag tjatar och att jag blir jobbig. Och det får jag ju inte vara. För då får jag kanske inte komma hit fler gånger.

Jag kommer säkert att ångra mig gruvligt för att publicera det här. Men kan det vara så att jag behöver göra det?