Vi är på sommarstället nu och här är ljuvligt. Huset består av en länga med 4 lägenheter i som min sambons föräldrar och mostrar hyrt i sådär 40 år. Här är alltså alltid fyllt med släktingar, tur att de är så trevliga. De flesta består av "allting är bra och vi pratar inte om annat"-typen men de är väldigt trevliga i alla fall.
Jag har under ett tag misstänkt att en av sambons kusiner skulle ha barn. Jag är generellt väldigt perceptiv men sådant är kanske något som kvinnor lägger märke till. Denna gången blev jag helt säker och frågade rent ut och visst var det så. Jag är väldigt glad för deras skull, jag tror att de kommer att bli väldigt bra föräldrar.
Men pang så exploderade det i magen på mig och jag började storgråta. Givetvis inte framför dem, det gör man ju inte. Jag blev bara så ledsen och allting blev liksom svart eller vitt. De är ett fint par, man märker värmen och kärleken mellan dem och de har nyligen gift sig. De har en alldeles ljuvlig liten jack russell terrier som jag är helt förälskad i och de kommer båda från väldigt trygga och kärleksfulla familjer. De är friska och har bra jobb och letar hus. Jag får den tanken ibland. Jag jämför mig med andra och kommer till slutsatsen att de har allt och jag ingenting. Så är det ju inte men jag saknar verkligen de stora bitarna.
Samtalet var igår men jag gråter igen nu när jag skriver om det. Jag fick cancerbeskedet för över 1 år sedan men bristen på ork samt barnfrågan är lika smärtsam idag att tänka på. Hur skall jag kunna stå ut? Hur skall jag kunna acceptera det? Jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet precis hur du känner! Man får försöka se till det som är bra i livet, försöka fokusera på det. I ditt fall har du överlevt en dödlig sjukdom, det är stort! Stor kram Lotta
SvaraRaderaKänner igen mig. Kan börja gråta när jag minst anar det.
SvaraRaderaÅ det är okej.
Vi har varit med om en hemlighet.
Vi vet nåt många inte vet.
Inte konstigt vi reagerar som vi gör.
Varmaste kramen till dig.
Vackra medmänniska.