måndag 26 juli 2010

Gråt

Barn.

Små barn och lite större barn.
Små barn och ännu mindre barn.

De finns i många varianter och alla är fina på sitt sätt.

Men frågan är om W och B slår allt. Sötare flickor har jag sällan sett. W fyllde 3 år för några månader sedan och hon blir bara sötare för varje dag. Jag säger det inte lika ofta som jag tänker det för jag vill inte att utseendet skall bli så centralt i hennes värdering av sig själv. För hon är inte bara det sötaste som finns, hon är också intelligent och rolig och fin på så många andra sätt.

Lillasyster blir 4 veckor idag. Jag fick hålla henne så mycket jag ville. Fast det gjorde jag inte. Hade jag gjort det hade de fått åka hem tomhänta. Jag kunde knappt slita blicken från henne. Dessa små munrörelser när hon sov och det lilla leendet som blixtrade fram emellanåt. Jag vet att de inte riktigt ler än men det ser ju ut så. Och när hon började vakna flimrade hon sådär med ögonen, ett i taget. Ett tag hade jag gärna sett att alla andra försvann så jag verkligen kunde koncentrera mig på henne.

Barn hypnotiserar.

Så fort de hade gått gick jag in och grät. Min sambo tycker att det är jättejobbigt och han vet inte riktigt vad han skall göra eller säga. Men han höll om mig och mer kan han nog inte göra. Fast samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner en enorm ilska mot honom. Han har två stora barn och när under precancertiden tog upp barnafrågan pratade han bara bort det - under många år. Till slut var det för sent. Det gör mig förtvivlad. Och arg. Jag vet inte vilken känsla som är starkast.

Ibland tänker jag att han säkert blev glad när han hörde läkarens ord för då behöver han inte bestämma sig, då behöver han inte säga till mig att han inte ville ha barn. Det gör mig arg, det var inte hans beslut, det var inte tiden som skulle rinna ut. Hade han sagt det rent ut hade beslutet varit upp till mig.

Jag har lagt märke till att jag lägger band på min gråt när han är i närheten. Jag försöker kväva den vilket är fruktansvärt jobbigt. Förr blev jag alltid sjuk efter gråtanfall med migrän och feber. Nu har jag förstått att det inte var själva gråten utan kvävningen. Även om gråt kräver mycket energi är det inget mot vad det kostar att försöka att inte visa något. Men så fort han hade gått kunde jag gråta ut. Först blev jag väldigt ledsen och besviken att han valde att gå när jag var så ledsen. Sedan insåg jag att det nog var bäst så att jag kunde få ut det. Nu fick jag ju ut taggen för denna gången.

Han säger att han förstår och någon gång har han också sagt att han är ledsen över det. Det är mycket möjligt att det är så. Men jag känner mig ändå så otroligt ensam i detta. Det handlar om min kropp och om min barnlöshet.

Hur skall han någonsin kunna förstå?
Ensam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar