Morgondagens planering blir inte riktigt lika lätt som dagens.
Hmmm...
Jag har utmaning om att skapa så det måste jag göra. Dock får jag försöka att begränsa det en smula för jag kan lätt sitta för länge. Det skall inte vara färdigt förrän på lördag så jag har gott om tid. Två kort och fortsätta med en sida i min altered book om affirmationer. Eller nej, inte boken - det blir nog faktiskt för mycket.
Dessutom skall jag svara på mess på FB, det börjar bli pinsamt att jag inte har svarat än.
Mat....
Vi skall ut och äta på kvällen så det gäller bara lunch.
Champinjonsstuvning på smörgås och en god sallad till det.
Och nu är det alldeles för sent igen, jag borde lagt mig för länge sedan!
Nattinatt
onsdag 31 augusti 2011
Ringde chefen
Jag kan skriva långa listor på saker jag skall göra men på något märkligt sätt så tappar jag ändå bort det. Inte själva pappret kanske men jag lägger undan det och så glömmer jag helt bort det. Finns inte påminnelsen precis framför mig så finns det inte i min hjärna.
Men i eftermiddags kom jag på en sak på listan som jag har tänkt på ett tag. Innan jag hann börja göra något annat och innan jag hann glömma det tog jag prompt telefonen och slog direkt numret.
Jag ringde till chefen för min handläggare på AF samt även för min förra. Jag sade till henne att jag ville berätta om min erfarenhet av dem och att jag gärna ville byta tillbaka till min förra. Hon skulle kolla upp det och ringa mig. Det verkar inte som om det vore omöjligt. Jag berättade som det var att hon jag har nu är oengagerad och att ingenting händer om inte jag drar i det och att jag inte ville lägga den energin jag har på det utan på arbetsträning istället.
Konstigt men det känns liksom stort att ta ett sådant steg och ringa chefen för att försöka förändra min situation. I vanliga fall brukar jag bara stå ut.
Det känns som ett stort steg, det känns bra.
Men i eftermiddags kom jag på en sak på listan som jag har tänkt på ett tag. Innan jag hann börja göra något annat och innan jag hann glömma det tog jag prompt telefonen och slog direkt numret.
Jag ringde till chefen för min handläggare på AF samt även för min förra. Jag sade till henne att jag ville berätta om min erfarenhet av dem och att jag gärna ville byta tillbaka till min förra. Hon skulle kolla upp det och ringa mig. Det verkar inte som om det vore omöjligt. Jag berättade som det var att hon jag har nu är oengagerad och att ingenting händer om inte jag drar i det och att jag inte ville lägga den energin jag har på det utan på arbetsträning istället.
Konstigt men det känns liksom stort att ta ett sådant steg och ringa chefen för att försöka förändra min situation. I vanliga fall brukar jag bara stå ut.
Det känns som ett stort steg, det känns bra.
Medicindrömskrik
Jag vaknade skrikande i morse.
Fast skrikande på det där konstiga drömmande sättet som gör att jag i verkliga livet liksom bara gurglar. Läskigt är det i alla fall.
Jag undrar vilken av mina mediciner som påverkar mina drömmar såhär. En av medicinerna jag äter skulle jag gärna vilja sluta med för det innebär troligtvis att jag skulle kunna sluta ta sömntabletterna. Men på kontrollen på onkologen fick jag veta att just den medicinen jag har är bra mot neuropati. Så om jag sätter ut den kanske mina problem med fötterna blir sämre.
Förr i världen drömde jag aldrig någonsin mardrömmar. Nu är det i stort sett bara mardrömmar som pågår i mitt inre på natten. Förr hade jag också en otroligt bra nattsömn, jag somnade säkert på mindre än en minut. Tänk att jag inte visste hur bra jag hade det! *s*
Fast skrikande på det där konstiga drömmande sättet som gör att jag i verkliga livet liksom bara gurglar. Läskigt är det i alla fall.
Jag undrar vilken av mina mediciner som påverkar mina drömmar såhär. En av medicinerna jag äter skulle jag gärna vilja sluta med för det innebär troligtvis att jag skulle kunna sluta ta sömntabletterna. Men på kontrollen på onkologen fick jag veta att just den medicinen jag har är bra mot neuropati. Så om jag sätter ut den kanske mina problem med fötterna blir sämre.
Förr i världen drömde jag aldrig någonsin mardrömmar. Nu är det i stort sett bara mardrömmar som pågår i mitt inre på natten. Förr hade jag också en otroligt bra nattsömn, jag somnade säkert på mindre än en minut. Tänk att jag inte visste hur bra jag hade det! *s*
tisdag 30 augusti 2011
En smula återhämtning
Idag har jag försökt att vila och det har gått hyfsat bra faktiskt.
Dagen började däremot inte så bra. Jag hade mardrömmar en masse! Dels så drömde jag att jag hade dödad någon vilket är en av de värsta mardrömmarna jag kan tänka mig. I samma dröm var jag på sjukhus för något med konstiga patienter och utan personal vilket gjorde allting ännu värre och jag känner fortfarande paniken över det. Som om detta inte hade varit tillräckligt var min sambo på besök med läppstift över hela ansiktet och medgav att han hade varit otrogen.
Skall jag våga somna ikväll?
Dagen blev dock bättre. Jag var på veckomässa i kyrkan och det var bra. Jag brukar få lugn och vila där. Jag mötte min favoritpräst samt körledaren som tillika är kantor i min kyrka. Båda två lös upp är de fick se mig och det känns ju alltid bra!
Med posten fick jag en faktura för ett uteblivet bokat besök hos onkologen som jag aldrig hört talas om. Jag blev väldigt förvirrad och jag vet fortfarande inte vilken tid som var den rätta. Jag var ju de facto på kontroll för några veckor sedan. Dock spelar det ingen roll för när jag ringde sade vederbörande att de skulle makulera den. Det var bra men sådant här tar ändå onödig energi.
En laddning låneböcker behövde återböras till biblioteket så jag cyklade dit. Både på dit och hemvägen lyckades jag undvika jag regnet så jag förblev torr. Jag satt där en stund och bläddrade i tidningar och böcker innan jag cyklade hem och lagade mat.
Det blev god mat men inte så mycket grönsaker tyvärr, det mesta var slut. Spaghetti och köttfärssås är dock en av mina favoriträtter och det gick lätt ner. Imorgon tänkte jag ta en tur till torget och handla frukt och grönsaker.
Jag brukar sitta mycket vid datorn. Forum och skaparbloggar är det jag mest ägnar mig åt. Samtidigt som det är roligt märker jag att det suger väldigt mycket energi. Dessutom har jag dålig sittställning så jag får väldigt ont. Vid samma skrivbord sitter jag och skapar. Märkligt att två saker som samtidigt är givande kan vara stressande. På Vidarkliniken fick jag med något som jag tyvärr hade glömt. Jag tog fram det och provade igen och jag skall hålla det i minnet för det får mig att må bättre.
Lite bättre är det idag men det kan lätt vända igen. Så fort jag känner mig piggare brukar jag kasta mig ut i nya utmaningar, projekt och skapande. Och dagen därpå är jag som en trasa igen. Vad jag måste lära mig är att det inte räcker med en dags återhämtning och att jag sedan är som jag var tidigare. Jag behöver betydligt mer återhämtning än så.
Jag pratade med en god vän för några dagar sedan och vi pratade lite om denna frustration och rastlöshet som jag känner varvat med trötthet. Hon sade att jag är inne i förändring där jag bla väntar på att få påbörja arbetsträning och att det tar energi. Så rätt, så klok hon är.
Planering är något jag har tänkt på länge. Jag borde planera min dag både vad gäller måltider men även aktivitet med tidsbegränsning. Det är så lätt att jag överaktiverar mig eftersom jag är så engagerad i allt jag gör. Så nu bestämmer jag att jag imorgon skall gå till torget för att köpa frukt och grönsaker. På vägen skall jag inom onkologen för att få lite papper påskrivna. Lunch blir rester från idag och mellanmål får bli frukt och/eller juice av dem (jag gillar min råsaftcentrifug). Ingen dator imorgon heller för att vila och på kvällen är det körövning.
Så får det bli.
Nattinatt
Dagen började däremot inte så bra. Jag hade mardrömmar en masse! Dels så drömde jag att jag hade dödad någon vilket är en av de värsta mardrömmarna jag kan tänka mig. I samma dröm var jag på sjukhus för något med konstiga patienter och utan personal vilket gjorde allting ännu värre och jag känner fortfarande paniken över det. Som om detta inte hade varit tillräckligt var min sambo på besök med läppstift över hela ansiktet och medgav att han hade varit otrogen.
Skall jag våga somna ikväll?
Dagen blev dock bättre. Jag var på veckomässa i kyrkan och det var bra. Jag brukar få lugn och vila där. Jag mötte min favoritpräst samt körledaren som tillika är kantor i min kyrka. Båda två lös upp är de fick se mig och det känns ju alltid bra!
Med posten fick jag en faktura för ett uteblivet bokat besök hos onkologen som jag aldrig hört talas om. Jag blev väldigt förvirrad och jag vet fortfarande inte vilken tid som var den rätta. Jag var ju de facto på kontroll för några veckor sedan. Dock spelar det ingen roll för när jag ringde sade vederbörande att de skulle makulera den. Det var bra men sådant här tar ändå onödig energi.
En laddning låneböcker behövde återböras till biblioteket så jag cyklade dit. Både på dit och hemvägen lyckades jag undvika jag regnet så jag förblev torr. Jag satt där en stund och bläddrade i tidningar och böcker innan jag cyklade hem och lagade mat.
Det blev god mat men inte så mycket grönsaker tyvärr, det mesta var slut. Spaghetti och köttfärssås är dock en av mina favoriträtter och det gick lätt ner. Imorgon tänkte jag ta en tur till torget och handla frukt och grönsaker.
Jag brukar sitta mycket vid datorn. Forum och skaparbloggar är det jag mest ägnar mig åt. Samtidigt som det är roligt märker jag att det suger väldigt mycket energi. Dessutom har jag dålig sittställning så jag får väldigt ont. Vid samma skrivbord sitter jag och skapar. Märkligt att två saker som samtidigt är givande kan vara stressande. På Vidarkliniken fick jag med något som jag tyvärr hade glömt. Jag tog fram det och provade igen och jag skall hålla det i minnet för det får mig att må bättre.
Lite bättre är det idag men det kan lätt vända igen. Så fort jag känner mig piggare brukar jag kasta mig ut i nya utmaningar, projekt och skapande. Och dagen därpå är jag som en trasa igen. Vad jag måste lära mig är att det inte räcker med en dags återhämtning och att jag sedan är som jag var tidigare. Jag behöver betydligt mer återhämtning än så.
Jag pratade med en god vän för några dagar sedan och vi pratade lite om denna frustration och rastlöshet som jag känner varvat med trötthet. Hon sade att jag är inne i förändring där jag bla väntar på att få påbörja arbetsträning och att det tar energi. Så rätt, så klok hon är.
Planering är något jag har tänkt på länge. Jag borde planera min dag både vad gäller måltider men även aktivitet med tidsbegränsning. Det är så lätt att jag överaktiverar mig eftersom jag är så engagerad i allt jag gör. Så nu bestämmer jag att jag imorgon skall gå till torget för att köpa frukt och grönsaker. På vägen skall jag inom onkologen för att få lite papper påskrivna. Lunch blir rester från idag och mellanmål får bli frukt och/eller juice av dem (jag gillar min råsaftcentrifug). Ingen dator imorgon heller för att vila och på kvällen är det körövning.
Så får det bli.
Nattinatt
måndag 29 augusti 2011
Tappat
Jag har tappat lusten, glöden, energin, glädjen, viljan, hoppet, längtan, matlusten, hållningen, styrkan.
Dock finns förståndet kvar i alla fall ett tag till.
Dock finns förståndet kvar i alla fall ett tag till.
lördag 27 augusti 2011
Festivalyoga
Under Malmöfestivalen har det varit yoga varje dag. Tyvärr missade jag några dagar men fyra gånger yoga hann jag med. Det var på innergården till församlingshemmet till en kyrka och det var en härligt tyst oas trots att det ligger i stan.
Jag hann med två dagar av My spirit yoga som jag får kolla upp närmare och två dagar med Kundaliniyoga. Inget av det har jag testat tidigare men jag har provat medicinsk yoga vilket är inspirerat av Kundaliniyogan.
Jag fick frågan vilken yoga som var bäst men det var omöjligt att svara på för de är så olika och jag tror att en kombination skulle vara väldigt bra. Den första yogan var en smula mer fysisk men på ett väldigt accepterande sätt. Det låter konstigt men när jag tränar den typen av lugn yoga känner jag mig hyfsat tillfreds med mig och min kropp vilket känns bra. Dessutom är det härligt att röra sig och stretcha kroppen.
Kundaliniyoga handlar mer om andning och meditation. Trots att vi satt helt stilla på en stol och tränade var den faktiskt jobbigare än den rent fysiska! Min andning är inte den bästa, jag andas för högt upp och för ytligt. Min bröstkorg är liksom stängd och det är emellanåt tungt att andas. Så jag skulle verkligen behöva träna andningsyoga, även om den är jobbig!
Meditation och avslappning ingick i alla dagar men ibland kan jag ha väldigt svårt att släppa taget om alla tankar. I Kundaliniyogan provade vi på chanting vilket jag gillade. Att sitta och ljuda ohm gjorde att jag inte kunde tänka lika mycket. Allt som kan lugna ner aktiviteten är bra!
Idag hade jag ju kunnat träna på egen hand - men det har jag inte gjort. Jag fattar inte varför det skall vara så svårt att göra sådana saker som jag vet gör mig gott. Varför känns det motigt? Fast det kanske bara är att acceptera det för tillfället och inse att jag behöver gå på ledd yoga ett tag för att komma in i det.
Jag hann med två dagar av My spirit yoga som jag får kolla upp närmare och två dagar med Kundaliniyoga. Inget av det har jag testat tidigare men jag har provat medicinsk yoga vilket är inspirerat av Kundaliniyogan.
Jag fick frågan vilken yoga som var bäst men det var omöjligt att svara på för de är så olika och jag tror att en kombination skulle vara väldigt bra. Den första yogan var en smula mer fysisk men på ett väldigt accepterande sätt. Det låter konstigt men när jag tränar den typen av lugn yoga känner jag mig hyfsat tillfreds med mig och min kropp vilket känns bra. Dessutom är det härligt att röra sig och stretcha kroppen.
Kundaliniyoga handlar mer om andning och meditation. Trots att vi satt helt stilla på en stol och tränade var den faktiskt jobbigare än den rent fysiska! Min andning är inte den bästa, jag andas för högt upp och för ytligt. Min bröstkorg är liksom stängd och det är emellanåt tungt att andas. Så jag skulle verkligen behöva träna andningsyoga, även om den är jobbig!
Meditation och avslappning ingick i alla dagar men ibland kan jag ha väldigt svårt att släppa taget om alla tankar. I Kundaliniyogan provade vi på chanting vilket jag gillade. Att sitta och ljuda ohm gjorde att jag inte kunde tänka lika mycket. Allt som kan lugna ner aktiviteten är bra!
Idag hade jag ju kunnat träna på egen hand - men det har jag inte gjort. Jag fattar inte varför det skall vara så svårt att göra sådana saker som jag vet gör mig gott. Varför känns det motigt? Fast det kanske bara är att acceptera det för tillfället och inse att jag behöver gå på ledd yoga ett tag för att komma in i det.
Magen
I drömmen hade jag jätteont i magen. Väl vaken var det samma sak. Det var länge sedan sist, förr hade jag den typen av magont ofta. Jag antar att det beror på kosten. När min ätstörning var som sämst var det riktigt jobbigt.
I vanliga fall håller den vansinniga smärtan i sig i sådär 4-5 timmar och inkluderar ett antal toabesök varav ett brukar gå väldigt snabbt. Tiden emellan är plågsam.
Idag lyckades jag tom somna mellan första och andra besöket och smärtan var överkomlig. Se, allt blir ju bara bättre!
Jag funderade på vad som föranledde detta och det enda jag kan tänka mig är maten jag åt igår. Jag åt betydligt mer än vad jag brukar göra i och med den sista festivaldagen, bla feta efterrätter. Kan det vara så att jag inte riktigt klarar av så mycket sött och fett längre? Det gör egentligen ingenting, bara jag inte glömmer bort det.
Som ikväll. Eller nej, jag glömde inte bort det. Jag hade bestämt att det skulle bli en festkväll med ostbågar. Det börjar kännas oroväckande men jag hoppas att magen klarar det. Ensam hemma, tyst och lugnt, en katt bredvid, en bra bok och en skål ostbågar - det kunde jag inte motstå.
I vanliga fall håller den vansinniga smärtan i sig i sådär 4-5 timmar och inkluderar ett antal toabesök varav ett brukar gå väldigt snabbt. Tiden emellan är plågsam.
Idag lyckades jag tom somna mellan första och andra besöket och smärtan var överkomlig. Se, allt blir ju bara bättre!
Jag funderade på vad som föranledde detta och det enda jag kan tänka mig är maten jag åt igår. Jag åt betydligt mer än vad jag brukar göra i och med den sista festivaldagen, bla feta efterrätter. Kan det vara så att jag inte riktigt klarar av så mycket sött och fett längre? Det gör egentligen ingenting, bara jag inte glömmer bort det.
Som ikväll. Eller nej, jag glömde inte bort det. Jag hade bestämt att det skulle bli en festkväll med ostbågar. Det börjar kännas oroväckande men jag hoppas att magen klarar det. Ensam hemma, tyst och lugnt, en katt bredvid, en bra bok och en skål ostbågar - det kunde jag inte motstå.
fredag 26 augusti 2011
Kören kör igång
I förrgår fick jag ett mail från min körledare två timmar innan körövningen började. Och jag hade ingen aning om att den började idag. Först fick jag lite panik för jag var ganska så mör efter dagen och jag hade inte ätit så mycket.
Samtidigt tänkte jag att jag skulle missa så mycket om jag inte var med på första gången. Jag försökte vila och få lite återhämtning för att kunna orka. Jag är dock inte så bra på att vila. Men jag lyckades väl tillräckligt för jag kände att jag kunde gå dit...eller så gick jag dit bara på vilja.
Det var över fyra månader sedan jag var på min senaste körövning. På den tiden hade jag lyckats glömma när vi började. Det var inte halvsju som jag trodde utan en halvtimme senare. Det gjorde dock inte så mycket utan jag fick tillfälle att prata lite med vår goa och vansinnigt duktiga körledare och kantor i kyrkan.
Jag har tappat förmågan att småprata, det går bara inte längre. Hon vet en del av min hälsobakgrund och är alltid noga med att säga att jag måste känna efter vad jag orkar. Eftersom jag vet hur mycket hon är igång och att hon har tre barn under 5 varav ett tvillingpar frågade jag hur hon hade det med återhämtning. Jag har träffat henne många gånger utanför kören men jag känner ju inte henne speciellt väl. Det är mycket möjligt att det var en för personlig fråga. Men det verkade inte så och vi pratade engagerat tills resten av kören kom.
Vi började med information och fika. Mycket prat i öronen och hade jag lyssnat till min kropp hade jag nog behövt gå hem efter det. Storrensning i kören hade det blivit och några av mina "grannar" hade försvunnit. På ett sätt förstår jag det men jag kommer att sakna dem. Å andra sidan var det himla många nya vilket var roligt.
Trots att jag är vansinnigt trött är jag alltid glad när jag går hem. Dels är det en glädje att sjunga, dels så är det extra glädje i gospel men en stor del är också att det finns en plats för mig. Jag är på väg någonstans, jag har gjort något. Det känns bra!
Samtidigt tänkte jag att jag skulle missa så mycket om jag inte var med på första gången. Jag försökte vila och få lite återhämtning för att kunna orka. Jag är dock inte så bra på att vila. Men jag lyckades väl tillräckligt för jag kände att jag kunde gå dit...eller så gick jag dit bara på vilja.
Det var över fyra månader sedan jag var på min senaste körövning. På den tiden hade jag lyckats glömma när vi började. Det var inte halvsju som jag trodde utan en halvtimme senare. Det gjorde dock inte så mycket utan jag fick tillfälle att prata lite med vår goa och vansinnigt duktiga körledare och kantor i kyrkan.
Jag har tappat förmågan att småprata, det går bara inte längre. Hon vet en del av min hälsobakgrund och är alltid noga med att säga att jag måste känna efter vad jag orkar. Eftersom jag vet hur mycket hon är igång och att hon har tre barn under 5 varav ett tvillingpar frågade jag hur hon hade det med återhämtning. Jag har träffat henne många gånger utanför kören men jag känner ju inte henne speciellt väl. Det är mycket möjligt att det var en för personlig fråga. Men det verkade inte så och vi pratade engagerat tills resten av kören kom.
Vi började med information och fika. Mycket prat i öronen och hade jag lyssnat till min kropp hade jag nog behövt gå hem efter det. Storrensning i kören hade det blivit och några av mina "grannar" hade försvunnit. På ett sätt förstår jag det men jag kommer att sakna dem. Å andra sidan var det himla många nya vilket var roligt.
Trots att jag är vansinnigt trött är jag alltid glad när jag går hem. Dels är det en glädje att sjunga, dels så är det extra glädje i gospel men en stor del är också att det finns en plats för mig. Jag är på väg någonstans, jag har gjort något. Det känns bra!
torsdag 25 augusti 2011
Pappasamtal
Hälften av min familj fyller år i augusti. Räknar jag ännu mer familj och släkt blir nog den siffran ännu högre. Augusti är en fin månad att fylla år i och december verkar vara en bra månad att göra barn i, åtminstone i min släkt.
Mina föräldrar gifte sig den 9:e augusti, dock ett antal år innan jag kom till världen. Sedan fyller jag den 12:e. Min far har haft svårt att komma ihåg min födelsedag för han har blandat ihop dessa datum. Enkelt sade jag, vänd på siffrorna på din egen födelsedag.
Min pappa fyllde alltså år för några dagar sedan. Och han fyllde jämt. Borde jag inte varit där och firat med honom då? Det hade jag troligtvis varit om jag hade ingått i en normal, funktionell familj men det gör jag inte. Jag är tacksam bara att vi har kontakt.
I min familj har vi aldrig pratat. Jag har kommit fram till att det ärligt talat är mycket jag inte vet om min familj eftersom vi aldrig kunde prata om saker och ting. På senare år har jag ställt en massa frågor till min far. Varför har jag aldrig gjort det tidigare? Han svarar faktiskt, ibland låter det tom som att han uppskattar intresset. Så har det kanske varit med oss alla. Att vi gärna hade pratat bara någon liksom hade öppnat oss, om någon hade haft en nyckel.
Den enskilda sak som har påverkat mig mest är min 1 år äldre syster som fick en hjärnskada när hon föddes pga syrebrist. Anledningen till att det påverkade mig så starkt är att jag inte fick veta det förrän jag var 16 och att jag inte till fullo förstod innebörden och allvaret förrän jag var 25. Min syster fick det mesta av uppmärksamheten och stödet av vår mor för "jag klarade ju mig själv". I mina barnögon betydde det att jag var mindre älskad och jag trodde att min syster var bortskämd då skadan inte märktes så mycket när vi var små.
I samtalet med min far säger han att han inte visste att hon fick syrebrist och hjärnskada. Detta fullständigt chockade mig. Kan det verkligen vara sant? Kan bristen på kommunikation varit så totalt bristfällig? Kan det verkligen ha varit så att de inte pratade? Fast hur skulle han ha kunnat undvika denna information? Är det efterkonstruktion från hans sida?
Jag vet inte. Och det är möjligt att själva fakta inte är viktiga. Det som spelar roll är att jag inte känner min familj. Inte heller vet jag saker om oss, bara flyktiga data.
Än viktigare är att jag inte fortsätter i samma spår. Jag måste lära mig att våga prata, våga fråga, våga vara. Hur gör man det?
Mina föräldrar gifte sig den 9:e augusti, dock ett antal år innan jag kom till världen. Sedan fyller jag den 12:e. Min far har haft svårt att komma ihåg min födelsedag för han har blandat ihop dessa datum. Enkelt sade jag, vänd på siffrorna på din egen födelsedag.
Min pappa fyllde alltså år för några dagar sedan. Och han fyllde jämt. Borde jag inte varit där och firat med honom då? Det hade jag troligtvis varit om jag hade ingått i en normal, funktionell familj men det gör jag inte. Jag är tacksam bara att vi har kontakt.
I min familj har vi aldrig pratat. Jag har kommit fram till att det ärligt talat är mycket jag inte vet om min familj eftersom vi aldrig kunde prata om saker och ting. På senare år har jag ställt en massa frågor till min far. Varför har jag aldrig gjort det tidigare? Han svarar faktiskt, ibland låter det tom som att han uppskattar intresset. Så har det kanske varit med oss alla. Att vi gärna hade pratat bara någon liksom hade öppnat oss, om någon hade haft en nyckel.
Den enskilda sak som har påverkat mig mest är min 1 år äldre syster som fick en hjärnskada när hon föddes pga syrebrist. Anledningen till att det påverkade mig så starkt är att jag inte fick veta det förrän jag var 16 och att jag inte till fullo förstod innebörden och allvaret förrän jag var 25. Min syster fick det mesta av uppmärksamheten och stödet av vår mor för "jag klarade ju mig själv". I mina barnögon betydde det att jag var mindre älskad och jag trodde att min syster var bortskämd då skadan inte märktes så mycket när vi var små.
I samtalet med min far säger han att han inte visste att hon fick syrebrist och hjärnskada. Detta fullständigt chockade mig. Kan det verkligen vara sant? Kan bristen på kommunikation varit så totalt bristfällig? Kan det verkligen ha varit så att de inte pratade? Fast hur skulle han ha kunnat undvika denna information? Är det efterkonstruktion från hans sida?
Jag vet inte. Och det är möjligt att själva fakta inte är viktiga. Det som spelar roll är att jag inte känner min familj. Inte heller vet jag saker om oss, bara flyktiga data.
Än viktigare är att jag inte fortsätter i samma spår. Jag måste lära mig att våga prata, våga fråga, våga vara. Hur gör man det?
Vart tog jag vägen!?
Oj, vad hände?
Förra helgen åkte vi upp till sommarstugan och sambons föräldrar. De är ju inte bra men jag fattar ändå inte hur de kan vara så gamla och sjuka och ändå klamra sig fast vid livet. Trots att de är mer än dubbelt så gamla som vad jag är har jag många gånger tidigare tänkt att de har ju mer ork och styrka än vad jag har. Det gäller dock inte längre. Det är svårt att se dem svaga och märkta av smärta.
Landet är alltid landet vilket betyder bra. Det var alldeles lagom väder också, det kändes att hösten var på väg. Åh, fina, vackra, ljuvliga höst!
I lördags hade vi stort röjarbete i trädgården. Vi sågade ner sly, beskar rosbusken samt träd och det klipptes gräs och samlade äpplen och en himla massa. Jag känner att jag inte är van vid att arbeta med armarna uppåt. Det bör jag iofs inte heller göra med mina axlar men några timmar går bra. Det skall gå bra har jag bestämt mig för. Och det gick hyfsat bra för axlarna. Däremot har jag fått konstigt ont under det opererade bröstet, vid revbenen. Det är ju nästan en vecka sedan så jag tycker att det borde försvunnit men nope, det gör sig påmint. Men jag tänker inte oroa mig för det. Inte än i alla fall!
Förra helgen åkte vi upp till sommarstugan och sambons föräldrar. De är ju inte bra men jag fattar ändå inte hur de kan vara så gamla och sjuka och ändå klamra sig fast vid livet. Trots att de är mer än dubbelt så gamla som vad jag är har jag många gånger tidigare tänkt att de har ju mer ork och styrka än vad jag har. Det gäller dock inte längre. Det är svårt att se dem svaga och märkta av smärta.
Landet är alltid landet vilket betyder bra. Det var alldeles lagom väder också, det kändes att hösten var på väg. Åh, fina, vackra, ljuvliga höst!
I lördags hade vi stort röjarbete i trädgården. Vi sågade ner sly, beskar rosbusken samt träd och det klipptes gräs och samlade äpplen och en himla massa. Jag känner att jag inte är van vid att arbeta med armarna uppåt. Det bör jag iofs inte heller göra med mina axlar men några timmar går bra. Det skall gå bra har jag bestämt mig för. Och det gick hyfsat bra för axlarna. Däremot har jag fått konstigt ont under det opererade bröstet, vid revbenen. Det är ju nästan en vecka sedan så jag tycker att det borde försvunnit men nope, det gör sig påmint. Men jag tänker inte oroa mig för det. Inte än i alla fall!
torsdag 18 augusti 2011
OK-stämpel?
Och mitt i all gråt skulle jag till onkologen för koll.
Jag var egentligen inte speciellt nervös men jag blev!
Det var en ny läkare denna gången, jag har aldrig träffat henne tidigare. Och det enda jag kunde tänka på var att hon hade så otroligt små händer. Det var svårt att avhålla mig ifrån att säga något men jag kämpade för sådant kan man ju inte prata omupp!
Men trots sina små händer kunde hon minsann hugga i. Hjälp vad hon körde in dem i armhålorna för att kolla lymfkörtlar, det gjorde riktigt ont och jag är ändå hyfsat tålig. Ärret brukar kollas väldigt noga men hon var ganska snabb. Däremot var hon otroligt grundlig när hon undersökte det kvarvarande bröstet. Först när jag satt upp och sedan när jag låg ner. Hon var så noga och det tog så lång tid att jag hann känna iskylan blixtra i magen på mig. Jag var som förstenad så jag kunde inte fråga om det var något. Men hon sade inget själv.
Hon pratade visserligen om att jag har en mammografi snart men hade hon känt något så hade hon ju inte väntat och hon hade definitivt sagt något.
Men jag kände ändå hur orolig jag blev - vilken skräck det medförde. Det var jag inte beredd på och jag är fortfarande medtagen av det och gråten över det.
Jag var egentligen inte speciellt nervös men jag blev!
Det var en ny läkare denna gången, jag har aldrig träffat henne tidigare. Och det enda jag kunde tänka på var att hon hade så otroligt små händer. Det var svårt att avhålla mig ifrån att säga något men jag kämpade för sådant kan man ju inte prata omupp!
Men trots sina små händer kunde hon minsann hugga i. Hjälp vad hon körde in dem i armhålorna för att kolla lymfkörtlar, det gjorde riktigt ont och jag är ändå hyfsat tålig. Ärret brukar kollas väldigt noga men hon var ganska snabb. Däremot var hon otroligt grundlig när hon undersökte det kvarvarande bröstet. Först när jag satt upp och sedan när jag låg ner. Hon var så noga och det tog så lång tid att jag hann känna iskylan blixtra i magen på mig. Jag var som förstenad så jag kunde inte fråga om det var något. Men hon sade inget själv.
Hon pratade visserligen om att jag har en mammografi snart men hade hon känt något så hade hon ju inte väntat och hon hade definitivt sagt något.
Men jag kände ändå hur orolig jag blev - vilken skräck det medförde. Det var jag inte beredd på och jag är fortfarande medtagen av det och gråten över det.
Gråtigt
Jag avslutade dagen igår med gråt.
Varför?
Jag är så trött på att vara trött, jag är så trött på att ha värk, jag är så trött på att inte vara "normal"!
Saknaden efter Ellie är fortfarande stor. Det har gått över två månader men sorgen kommer ännu attackvis. Att en sådan fysiskt sett liten individ kan lämna ett så enormt stort tomrum efter sig...
Varför?
Jag är så trött på att vara trött, jag är så trött på att ha värk, jag är så trött på att inte vara "normal"!
Saknaden efter Ellie är fortfarande stor. Det har gått över två månader men sorgen kommer ännu attackvis. Att en sådan fysiskt sett liten individ kan lämna ett så enormt stort tomrum efter sig...
onsdag 17 augusti 2011
Nattlåt
Det kanske förvånar dig men jag har ett rikt nattliv. I drömmen alltså. Det där andra nattlivet orkar jag inte riktigt med. Inte ännu men senare kanske, som 60+ eller så!
Ofta vaknar jag med en låt på hjärnan och det brukar inte vara vilken låt som helst.
Jag skrattar ofta när jag kommer på vilken det är så nu får jag ju börja dela med mig av dem, dvs när jag kommer ihåg! Det här är första gånge n
Ofta vaknar jag med en låt på hjärnan och det brukar inte vara vilken låt som helst.
Jag skrattar ofta när jag kommer på vilken det är så nu får jag ju börja dela med mig av dem, dvs när jag kommer ihåg! Det här är första gånge n
Metod
Metod - primalskrik
Förberedelse - Stäng in katten för att inte skrämma den.
Tillvägagångssätt - Skrik ut din frustration, lyssna på ekot av ditt skrik i trappan. Påminn dig själv om att stänga den dörren nästa gång.
Klart.
Förberedelse - Stäng in katten för att inte skrämma den.
Tillvägagångssätt - Skrik ut din frustration, lyssna på ekot av ditt skrik i trappan. Påminn dig själv om att stänga den dörren nästa gång.
Klart.
Intyg
Hur svårt kan det vara?
För över ett år sedan fick jag retroaktiv löneförhöjning med 23%. Det blev en ansenlig imaginär summa som slutade just så - imaginär - för inte lär jag se röken av de pengarna.
Under detta dryga året har jag haft ett antal samtal med A-kassan där jag hamnat idiotiskt nog, med tanke på att jag de facto innehar ett arbete. Vid varje samtal fick jag nya besked om hur jag skulle gå till väga för att ta del av min egen löneförhöjning. Jag följde dessa direktiv och skaffade intyg och kontaktade den ena och den andra för att i nästa samtal med dem få nya besked. Jag blev hänvisad till FK flera gånger och en gång var de helt frågande och den andra gången fick jag ett intyg som dock innehöll den gamla lönen.
Kontentan var att nope, jag får inte min rättmätiga löneförhöjning eftersom jag hade uppburit sjukersättning. Har man haft oturen att få sjukersättning späs eländet ytterligare på genom att lönen alltid stannar på den nivån. Ponera att jag hade haft sjukersättning i sådär 10 år, ja, då ligger den ersättning på nivån du hade vid starten. Räcker det inte att vara sjuk? Det är ju säkerligen inte många som väljer sjukersättning sådär för att man inte pallar att jobba!
Om jag däremot hade haft sjukpenning skulle ersättningen räknas upp.
Så det är skillnad på oss. Är du bara sjuk litegrann räknas du fortfarande med i samhället. Då får du ersättning baserat på den reella lön du faktiskt har. Du har ett värde även om det ordentligt är naggat i kanten för det finns fortfarande möjlighet att du kommer tillbaka och gör skäl för din närvaro här på jorden.
Blir du sjukare än så eller om du är långvarigt sjuk körs du på porten. Då förpassas du till dödens väntrum. Arbetsdödens väntrum. Kan du inte jobba är du körd och då har du inget värde. Med inget värde kan du ju inte vänta dig att få ta del av livets små "glädjeämnen". Sedan är det strunt samma att du skadade dig på din arbetsplats för hur skall du kunna bevisa det. Trots alla buntar med intyg och papper och läkare som pekar på sammanhang mellan skada och arbete, det räcker inte till om det inte finns forskning som håller med.
Vad förorsakar denna ilska, detta utslag av bitterhet?
Jo, ytterligare ett telefonsamtal.
Efter ett otal samtal med min A-kassa verkar det som att min löneförhöjning är bortkastad. Det är inget som kommer mig till godo, inget jag får ta del av. Däremot sades det att det fanns en annan öppning och det är att de räknar upp min lön. Och varför har det inte talats om detta under alla samtal med dem? Skall jag behöva hänga dem på pungen i över ett år innan jag får rätt information? Nu skall jag inte vara sådan. Rolf var faktiskt trevlig och tillmötesgående.
Men han ville ha intyg, fler intyg.
Fast denna gången från min arbetsplats.
Så då börjar jag ringa igen. Mitt i semestertider är det inte lätt att få tag i någon men jag hittade någon lönehandläggare på en annan avdelning som var snäll nog att skicka ett intyg. När intyget väl kommer ser jag att det inte täcker alla datum jag behövde så jag får ringa igen. Mitt i snurret ringer jag fel och kommer till personalavdelningen men istället för att koppla mig vidare eller be mig ringa rätt så säger hon att hon skall fixa det. Efter några dagar kommer det ett brev från henne där hon säger att jag skall skicka tillbaka intyget till min lönehandläggare så att hon skall få det rätt. Det står bara några rader i intyget så jag blir förvirrad över vad det är för information som de behöver så jag ringer upp och får ett icke trevligt bemötande. Jag säger vad jag behöver och till vad men människan verkar inte riktigt lyssna. Jag läser den korta meningen på pappret och frågar varför de behöver ha det pappret tillbaka. Jag berättar under vilken period jag behöver intyget men hon avbryter mig. Då blir jag riktigt irriterad och säger ifrån. Sedan fortsätter jag men då avbryter hon mig igen. Jag säger till igen och till slut lyssnar hon. Märkligt nog lyckas jag behålla trevlighet under detta otrevliga samtal.
Idag får jag pappret. Då har hon missat att fylla i information. Jag hoppas att det skall räcka att jag bidrar med den och ringer till A-kassan för att fråga. Då får jag höra att de endast har telefontid till 11.30 på dagarna. Det glömmer jag varenda gång. Och så tar det en dag extra.
Hade jag svurit hade jag nog uttryckt en och annan svulstig ed här.
Jag innehar ett arbete. Jag innehar också kronisk värk orsakat av mitt arbete. Det är väldigt tydligt att det är en arbetsskada men det får jag inte kalla det för det har inte gått genom. Det beslutet (överklagandet) väntar jag också på men det orkar inte jag inte ens tänka på idag! Min kroniska värk orsakar andra besvär - går du med värk länge påverkar det ju resten av kroppen. Tyvärr är jag anställd på en mindre bra arbetsplats som kommer undan med att göra hur de vill och ljuga och inte följa arbetslagarna. Är du sjukskriven glöms du helt bort trots alla bestämmelser som finns. De är stora, de behöver ju inte lyda under regler! Under alla år som sjukskriven har jag endast fått några pinsamma hundralappar som löneförhöjning. Det känns som ett hån med tanke på att jag blev sjukskriven för min arbetsskada. Det försöker jag ändra på. Men hur svårt skall det vara att få information, att få rätt information och att skaffa intyg.
Väldigt svårt tydligen.
För över ett år sedan fick jag retroaktiv löneförhöjning med 23%. Det blev en ansenlig imaginär summa som slutade just så - imaginär - för inte lär jag se röken av de pengarna.
Under detta dryga året har jag haft ett antal samtal med A-kassan där jag hamnat idiotiskt nog, med tanke på att jag de facto innehar ett arbete. Vid varje samtal fick jag nya besked om hur jag skulle gå till väga för att ta del av min egen löneförhöjning. Jag följde dessa direktiv och skaffade intyg och kontaktade den ena och den andra för att i nästa samtal med dem få nya besked. Jag blev hänvisad till FK flera gånger och en gång var de helt frågande och den andra gången fick jag ett intyg som dock innehöll den gamla lönen.
Kontentan var att nope, jag får inte min rättmätiga löneförhöjning eftersom jag hade uppburit sjukersättning. Har man haft oturen att få sjukersättning späs eländet ytterligare på genom att lönen alltid stannar på den nivån. Ponera att jag hade haft sjukersättning i sådär 10 år, ja, då ligger den ersättning på nivån du hade vid starten. Räcker det inte att vara sjuk? Det är ju säkerligen inte många som väljer sjukersättning sådär för att man inte pallar att jobba!
Om jag däremot hade haft sjukpenning skulle ersättningen räknas upp.
Så det är skillnad på oss. Är du bara sjuk litegrann räknas du fortfarande med i samhället. Då får du ersättning baserat på den reella lön du faktiskt har. Du har ett värde även om det ordentligt är naggat i kanten för det finns fortfarande möjlighet att du kommer tillbaka och gör skäl för din närvaro här på jorden.
Blir du sjukare än så eller om du är långvarigt sjuk körs du på porten. Då förpassas du till dödens väntrum. Arbetsdödens väntrum. Kan du inte jobba är du körd och då har du inget värde. Med inget värde kan du ju inte vänta dig att få ta del av livets små "glädjeämnen". Sedan är det strunt samma att du skadade dig på din arbetsplats för hur skall du kunna bevisa det. Trots alla buntar med intyg och papper och läkare som pekar på sammanhang mellan skada och arbete, det räcker inte till om det inte finns forskning som håller med.
Vad förorsakar denna ilska, detta utslag av bitterhet?
Jo, ytterligare ett telefonsamtal.
Efter ett otal samtal med min A-kassa verkar det som att min löneförhöjning är bortkastad. Det är inget som kommer mig till godo, inget jag får ta del av. Däremot sades det att det fanns en annan öppning och det är att de räknar upp min lön. Och varför har det inte talats om detta under alla samtal med dem? Skall jag behöva hänga dem på pungen i över ett år innan jag får rätt information? Nu skall jag inte vara sådan. Rolf var faktiskt trevlig och tillmötesgående.
Men han ville ha intyg, fler intyg.
Fast denna gången från min arbetsplats.
Så då börjar jag ringa igen. Mitt i semestertider är det inte lätt att få tag i någon men jag hittade någon lönehandläggare på en annan avdelning som var snäll nog att skicka ett intyg. När intyget väl kommer ser jag att det inte täcker alla datum jag behövde så jag får ringa igen. Mitt i snurret ringer jag fel och kommer till personalavdelningen men istället för att koppla mig vidare eller be mig ringa rätt så säger hon att hon skall fixa det. Efter några dagar kommer det ett brev från henne där hon säger att jag skall skicka tillbaka intyget till min lönehandläggare så att hon skall få det rätt. Det står bara några rader i intyget så jag blir förvirrad över vad det är för information som de behöver så jag ringer upp och får ett icke trevligt bemötande. Jag säger vad jag behöver och till vad men människan verkar inte riktigt lyssna. Jag läser den korta meningen på pappret och frågar varför de behöver ha det pappret tillbaka. Jag berättar under vilken period jag behöver intyget men hon avbryter mig. Då blir jag riktigt irriterad och säger ifrån. Sedan fortsätter jag men då avbryter hon mig igen. Jag säger till igen och till slut lyssnar hon. Märkligt nog lyckas jag behålla trevlighet under detta otrevliga samtal.
Idag får jag pappret. Då har hon missat att fylla i information. Jag hoppas att det skall räcka att jag bidrar med den och ringer till A-kassan för att fråga. Då får jag höra att de endast har telefontid till 11.30 på dagarna. Det glömmer jag varenda gång. Och så tar det en dag extra.
Hade jag svurit hade jag nog uttryckt en och annan svulstig ed här.
Jag innehar ett arbete. Jag innehar också kronisk värk orsakat av mitt arbete. Det är väldigt tydligt att det är en arbetsskada men det får jag inte kalla det för det har inte gått genom. Det beslutet (överklagandet) väntar jag också på men det orkar inte jag inte ens tänka på idag! Min kroniska värk orsakar andra besvär - går du med värk länge påverkar det ju resten av kroppen. Tyvärr är jag anställd på en mindre bra arbetsplats som kommer undan med att göra hur de vill och ljuga och inte följa arbetslagarna. Är du sjukskriven glöms du helt bort trots alla bestämmelser som finns. De är stora, de behöver ju inte lyda under regler! Under alla år som sjukskriven har jag endast fått några pinsamma hundralappar som löneförhöjning. Det känns som ett hån med tanke på att jag blev sjukskriven för min arbetsskada. Det försöker jag ändra på. Men hur svårt skall det vara att få information, att få rätt information och att skaffa intyg.
Väldigt svårt tydligen.
söndag 14 augusti 2011
Återhämtning?
Igår var jag och köpte lite födelsedagspresenter till mig själv. En tygaffär och en konstnärsaffär blev det och jag hade säkert kunnat gå hur länge som helst i båda affärerna men jag kände att jag behövde spara på orken. När jag började med mitt skapande var jag ganska vilse i konstnärsaffären men nu har jag lärt mig en del. Jag gillar att handla där, det får mig att känna mig som en konstnär! Lite kan man väl låtsas.
Idag har jag inte gjort mycket. Eller jo, det har jag ju! Väldigt mycket faktiskt. Jag har både provat mina nyinköpte medium och målat och jag har sytt en massa. Egentligen har jag ju hållit på hela dagen. Men ändå trodde jag att jag inte hade gjort något. Vad innebär det att göra något för mig? Jag känner hur trött jag är men jag trodde att det var efterdyningar efter födelsedagen och gårdagens handlande. Det är det säkert också men dagens skapande har ju också stor del.
Jag blir lite bekymrad över att jag inte ens är medveten om att jag hela tiden är aktiv på något sätt. För om jag inte är medveten om vad jag gör, när jag gör det och hur jag gör det kan jag ju inte ändra på något. Det går inte att sitta från och (mest) till en hel dag. Jag behöver tidsbegränsa mig mer och definiera tid för vila och återhämtning.
Egentligen kliar det i fingrarna på mig av lust att måla lite till. Hjärnan vill men resten av kroppen orkar inte - det är en tuff kamp. Min hjärna är för envis för mitt eget bästa. Men jag skall försöka lyssna till på vad kroppen behöver och gå och lägga mig istället. :-)
Idag har jag inte gjort mycket. Eller jo, det har jag ju! Väldigt mycket faktiskt. Jag har både provat mina nyinköpte medium och målat och jag har sytt en massa. Egentligen har jag ju hållit på hela dagen. Men ändå trodde jag att jag inte hade gjort något. Vad innebär det att göra något för mig? Jag känner hur trött jag är men jag trodde att det var efterdyningar efter födelsedagen och gårdagens handlande. Det är det säkert också men dagens skapande har ju också stor del.
Jag blir lite bekymrad över att jag inte ens är medveten om att jag hela tiden är aktiv på något sätt. För om jag inte är medveten om vad jag gör, när jag gör det och hur jag gör det kan jag ju inte ändra på något. Det går inte att sitta från och (mest) till en hel dag. Jag behöver tidsbegränsa mig mer och definiera tid för vila och återhämtning.
Egentligen kliar det i fingrarna på mig av lust att måla lite till. Hjärnan vill men resten av kroppen orkar inte - det är en tuff kamp. Min hjärna är för envis för mitt eget bästa. Men jag skall försöka lyssna till på vad kroppen behöver och gå och lägga mig istället. :-)
lördag 13 augusti 2011
Grattis på min födelsedag!
Sådär, nu har min födelsedag varit och gått och den har varit riktigt fin!
Den slutar med tårar men det är kärleks och tårar av saknad till min familj som sattes igång av ett fint meddelande jag fick.
Min födelsedag startade redan 00.01 när jag studsade upp och öppnade två fina kort jag hade fått.
Sedan somnade jag gott.
Jag gick upp senare än jag hade tänkt och åt en god frukost med färskpressad juice bestående av apelsiner, nektariner och jordgubbar. Det är mumma kan jag lova!
Sedan småstädade vi en smula. Jag hade lovat mig själv att inte ta på mig för mycket och inte stressa upp mig till den grad jag brukar göra. För min del har det inte räckt med annat än perfektion och jag kämpar med att försöka sluta med det. Det är ganska jobbigt att inte nöja sig med mindre än perfekt och det tar ganska mycket energi. Ofta är jag slut innan samkvämet ens har börjat och det är ju dumt!
Sambon var ute en sväng, återkom med vin och wienerbröd som vi avnjöt under fika (wienerbröden alltså, vinet får vänta tills ikväll). Sedan begav vi oss ut på en liten promenad. Det var ingen sol vilket jag faktiskt är glad för, det blir jobbigt när det är för varmt. Just idag var det perfekt! Vi tog kameran med oss, får ju passa på att ta några bilder när jag är nyduschad och sminkad och fixad! ;-) Jag hade tom testat att föna håret för första gången efter b.c. Så långt har det alltså blivit nu!
Efter en lagom promenad gick vi hem och jag lade mig på soffan, inväntade min katt som mycket riktigt kom och lade sig på magen, för en stunds vila. För den bästa vilan intar jag inte sängen, inte heller den vanliga soffan utan jag lägger mig i min gamla slitna soffa som står i gästrummet - den vilar jag bäst i!
Så kom då mina goa gäster. Vi inledde med champagne och jordgubbar. :-) Sedan intog vi ceasarsallad under gemytligt samtal och jag fick öppna presenter. Jag fick bla orange Marimekko äggkoppar från 1974 och jag blev riktigt tårögd av glädje. Jag älskar både gamla saker och återanvändning och de hade dessutom gått runt och letat på en antikmässa. Så himla fint!
Efter maten (som jag för övrigt blev väldigt nöjd med) flyttade vi in till soffan för att inta cupcakes med blåbärsfrosting, kladdkaka med fudgetäcke samt mer prat. Efter ett tag kom vi in på prat om spelkonsoler och vi startade xbox kineticsen och provspelade lite. Och, huj, vad roligt vi hade! Champagne och lite fuskbowling, hur skoj låter inte det? Sedan provdansade jag zumba som jag också hade fått i present. Testrundan var på 4.53 minuter och jag var helt färdig efter det!
Så efter en fin födelsedag tänker jag gå och lägga mig nu. Tack för en fin kväll, för fina födelsedagskort, hälsningar på bla Facebook och telefon.
Och till mina älskade syskonbarn Jenny, Josefine, Jim och Johan, jag saknar er så!
Den slutar med tårar men det är kärleks och tårar av saknad till min familj som sattes igång av ett fint meddelande jag fick.
Min födelsedag startade redan 00.01 när jag studsade upp och öppnade två fina kort jag hade fått.
Sedan somnade jag gott.
Jag gick upp senare än jag hade tänkt och åt en god frukost med färskpressad juice bestående av apelsiner, nektariner och jordgubbar. Det är mumma kan jag lova!
Sedan småstädade vi en smula. Jag hade lovat mig själv att inte ta på mig för mycket och inte stressa upp mig till den grad jag brukar göra. För min del har det inte räckt med annat än perfektion och jag kämpar med att försöka sluta med det. Det är ganska jobbigt att inte nöja sig med mindre än perfekt och det tar ganska mycket energi. Ofta är jag slut innan samkvämet ens har börjat och det är ju dumt!
Sambon var ute en sväng, återkom med vin och wienerbröd som vi avnjöt under fika (wienerbröden alltså, vinet får vänta tills ikväll). Sedan begav vi oss ut på en liten promenad. Det var ingen sol vilket jag faktiskt är glad för, det blir jobbigt när det är för varmt. Just idag var det perfekt! Vi tog kameran med oss, får ju passa på att ta några bilder när jag är nyduschad och sminkad och fixad! ;-) Jag hade tom testat att föna håret för första gången efter b.c. Så långt har det alltså blivit nu!
Efter en lagom promenad gick vi hem och jag lade mig på soffan, inväntade min katt som mycket riktigt kom och lade sig på magen, för en stunds vila. För den bästa vilan intar jag inte sängen, inte heller den vanliga soffan utan jag lägger mig i min gamla slitna soffa som står i gästrummet - den vilar jag bäst i!
Så kom då mina goa gäster. Vi inledde med champagne och jordgubbar. :-) Sedan intog vi ceasarsallad under gemytligt samtal och jag fick öppna presenter. Jag fick bla orange Marimekko äggkoppar från 1974 och jag blev riktigt tårögd av glädje. Jag älskar både gamla saker och återanvändning och de hade dessutom gått runt och letat på en antikmässa. Så himla fint!
Efter maten (som jag för övrigt blev väldigt nöjd med) flyttade vi in till soffan för att inta cupcakes med blåbärsfrosting, kladdkaka med fudgetäcke samt mer prat. Efter ett tag kom vi in på prat om spelkonsoler och vi startade xbox kineticsen och provspelade lite. Och, huj, vad roligt vi hade! Champagne och lite fuskbowling, hur skoj låter inte det? Sedan provdansade jag zumba som jag också hade fått i present. Testrundan var på 4.53 minuter och jag var helt färdig efter det!
Så efter en fin födelsedag tänker jag gå och lägga mig nu. Tack för en fin kväll, för fina födelsedagskort, hälsningar på bla Facebook och telefon.
Och till mina älskade syskonbarn Jenny, Josefine, Jim och Johan, jag saknar er så!
torsdag 11 augusti 2011
Kommer du att bajsa utomhus idag?
Av allt som finns att drömma om så drömmer jag att en äldre kvinna på ett forskningsområde väldigt allvarligt ställer mig denna fråga. Hennes forskning handlade inte ens om detta område. Fast tänk om den hade gjort det? Det hade nog blivit ännu roligare!
Jag svarade att jag inte hade för avsikt att göra det men man vet ju aldrig
Den enda erfarenhet jag har inom detta område (vad jag kommer ihåg) är när jag befann mig i djungeln i Sumatra under en hiking. Det var mörkt som om det vore mitt i natten men det var säkert bara kväll och jag behövde gå. Beckmörkt och okänt område var lite darrigt. Men det gick bra på alla sätt! :-)
Drömmen var nog ändå det behagligaste under denna natt.
Tamoxifenskittabletterna gör att jag blir alldeles vansinnigt varm under natten. Konstigt nog börjar det alltid med att jag fryser när jag lägger mig. Men sedan efter några timmar pendlar jag mellan att vara genomsvettig, lyfta lite på täcket och storfrysa, svettas, svettas lite till och frysa...och om igen.
Det tycks inte spela någon roll hur svalt det är i rummet. Nästa steg är att lägga mig på balkongen och sova där. Ofräscht är det, äckligt att vakna varje morgon. Eller ofräst som min svärmor säger (och som jag också har börjat säga, hemska tanke! Jag har fnissat åt det så många gånger att det har fastnat!)
Kontentan är att jag sover urdåligt. Jag vaknar väldigt många gånger på natten helt blötsvettig, örk. Tänk om jag ändå kunde sluta med de pillerna! Men jag har 3½ år kvar om jag inte fuskar.
Jag svarade att jag inte hade för avsikt att göra det men man vet ju aldrig
Den enda erfarenhet jag har inom detta område (vad jag kommer ihåg) är när jag befann mig i djungeln i Sumatra under en hiking. Det var mörkt som om det vore mitt i natten men det var säkert bara kväll och jag behövde gå. Beckmörkt och okänt område var lite darrigt. Men det gick bra på alla sätt! :-)
Drömmen var nog ändå det behagligaste under denna natt.
Tamoxifenskittabletterna gör att jag blir alldeles vansinnigt varm under natten. Konstigt nog börjar det alltid med att jag fryser när jag lägger mig. Men sedan efter några timmar pendlar jag mellan att vara genomsvettig, lyfta lite på täcket och storfrysa, svettas, svettas lite till och frysa...och om igen.
Det tycks inte spela någon roll hur svalt det är i rummet. Nästa steg är att lägga mig på balkongen och sova där. Ofräscht är det, äckligt att vakna varje morgon. Eller ofräst som min svärmor säger (och som jag också har börjat säga, hemska tanke! Jag har fnissat åt det så många gånger att det har fastnat!)
Kontentan är att jag sover urdåligt. Jag vaknar väldigt många gånger på natten helt blötsvettig, örk. Tänk om jag ändå kunde sluta med de pillerna! Men jag har 3½ år kvar om jag inte fuskar.
onsdag 10 augusti 2011
Blått kuvert
Jag blir rädd varje gång det dimper ner ett blått kuvert. Varför det? Det är ju bara kallelser, vad för ont kan det göra? Jag tänker inte direkt på återfall men det finns säkert en liten rädsla för det ändå. Varje återbesök, varje koll påminner om vad som varit, vad jag har gått genom. Är det det jag tycker är obehagligt?
För ett litet blått kuvert är ju inte farligt .
För ett litet blått kuvert är ju inte farligt .
tisdag 9 augusti 2011
Matlagning
Matlagning skedde även idag!
Jag var på torget och tokköpte frukt och grönsaker . Jag var också inne i en second hand affär som just nu säljer böcker för 1 krona. Perfekt, passade på att botanisera inför framtida altered book projekt och hittade några riktigt bra! Jag funderade på vad jag skulle göra för mat samtidigt som jag mådde illa. Vad jag är trött på att må illa! Men jag får inte tänka på att det är det jag gör, mår illa alltså. För då tänker jag på hur det var och då blir det riktigt nära. Nej, tänka bort. Och det har lyckats än så länge.
Crepes med champinjonstuvning och morötter blev dagens middag och huj, vad gott det var.
Nu har jag alltså lagat mat i tre dagar i rad och jag är så ofantligt glad och stolt över det. Fast det räcker ju inte att äta en gång, man måste ju äta mer på en dag! Förr i världen funderade jag aldrig på mat, det var inget jag behövde planera, det bara funkade. Nu får jag fundera och planera och jobba på det men det har ju gått jättebra i tre hela dagar. Jag kan nog få in vanan igen.
Undrar vad jag skall äta imorgon?
Jag var på torget och tokköpte frukt och grönsaker . Jag var också inne i en second hand affär som just nu säljer böcker för 1 krona. Perfekt, passade på att botanisera inför framtida altered book projekt och hittade några riktigt bra! Jag funderade på vad jag skulle göra för mat samtidigt som jag mådde illa. Vad jag är trött på att må illa! Men jag får inte tänka på att det är det jag gör, mår illa alltså. För då tänker jag på hur det var och då blir det riktigt nära. Nej, tänka bort. Och det har lyckats än så länge.
Crepes med champinjonstuvning och morötter blev dagens middag och huj, vad gott det var.
Nu har jag alltså lagat mat i tre dagar i rad och jag är så ofantligt glad och stolt över det. Fast det räcker ju inte att äta en gång, man måste ju äta mer på en dag! Förr i världen funderade jag aldrig på mat, det var inget jag behövde planera, det bara funkade. Nu får jag fundera och planera och jobba på det men det har ju gått jättebra i tre hela dagar. Jag kan nog få in vanan igen.
Undrar vad jag skall äta imorgon?
Tappar
Ibland känner jag mig faktiskt hyfsat stark och energisk.
Desto större blir chocken när jag helt och hållet tappar andan och blir ofattbart andfådd.
Jag kan förstå att jag tappar andan i dessa läskiga trappor vi har här. Ännu efter 5 års gående i trapphuset har jag inte vant mig. De dagarna det är som värst får jag vila vid varje våning. Är det en bra dag räcker det med en halv vilning.
Det är som att få en box i magen. Från vanlig till flåsande, svettig sak på ingenting. Det är konstigt. Ibland räcker det med att att böja mig ner så tappar jag andan totalt. Så det handlar inte om kondition (även om den verkligen inte är bra).
Fast det går ju framåt. Allt är framsteg jämfört med hur det var då! Och den kommer ju tillbaka, andan - även om jag tappar den långt. När jag var lössläppt och ute på tutträff åkte jag tåg. På väg hem var rulltrappan avstängd - och det är en lååång trappa. Äh, det här fixar jag tänkte jag och pinnade på. Inga problem, kom upp till halva och lite till. DÅ fick jag tapparboxen i magen men lyckligtvis var det ingen i närheten. För man stånkar ju, hjälp vad jag stånkar.
Det är jättepinsamt. För jag tänker att andra tänker att jösses, har hon så dålig kondis, vilken misslyckad människa.
I själva verket kanske det är så att de också kämpar med att hålla stånket borta!
Desto större blir chocken när jag helt och hållet tappar andan och blir ofattbart andfådd.
Jag kan förstå att jag tappar andan i dessa läskiga trappor vi har här. Ännu efter 5 års gående i trapphuset har jag inte vant mig. De dagarna det är som värst får jag vila vid varje våning. Är det en bra dag räcker det med en halv vilning.
Det är som att få en box i magen. Från vanlig till flåsande, svettig sak på ingenting. Det är konstigt. Ibland räcker det med att att böja mig ner så tappar jag andan totalt. Så det handlar inte om kondition (även om den verkligen inte är bra).
Fast det går ju framåt. Allt är framsteg jämfört med hur det var då! Och den kommer ju tillbaka, andan - även om jag tappar den långt. När jag var lössläppt och ute på tutträff åkte jag tåg. På väg hem var rulltrappan avstängd - och det är en lååång trappa. Äh, det här fixar jag tänkte jag och pinnade på. Inga problem, kom upp till halva och lite till. DÅ fick jag tapparboxen i magen men lyckligtvis var det ingen i närheten. För man stånkar ju, hjälp vad jag stånkar.
Det är jättepinsamt. För jag tänker att andra tänker att jösses, har hon så dålig kondis, vilken misslyckad människa.
I själva verket kanske det är så att de också kämpar med att hålla stånket borta!
måndag 8 augusti 2011
Kashmiri gobi
Kashmiri gobi var maten jag lagade idag. Det blev gott.
Jag var och handlade igår men precis innan stängningsdags på en söndag var det en del varor som var slut så jag fick gå och handla idag igen. På listan hade jag skrivit upp vad jag trodde mig behöva men den blev kvar hemma, jag trodde att jag skulle komma ihåg det.
Och jag kom nog ihåg det som var på listan. Inte visste jag att det fanns en del som inte var med på listan som jag behövde. Så jag fick gå och handla igen. Dock är jag väldigt tacksam över att jag faktiskt orkade gå ut igen. Det fanns en tid för inte så länge sedan när jag inte kunde komma ut för jag klarade inte av trapporna.
När jag kom hem såg jag att jag inte hade ris hemma. Men nu fick det vara nog, jag vägrade att gå och handla en gång till! Lite improviserat blev det men gott var det och jag åt upp allt. Det gör jag inte alltid även om jag vanligtvis lägger upp ganska lite mat. Alldeles för lite om jag skall vara ärlig. Och dagens matintag är totalt sett rejält i underkant. Men jag är ändå glad för jag planerade någorlunda, lagade mat innan jag var alldeles för hungrig och åt upp allt. Imorgon skall jag försöka planera ännu bättre.
Bättre och bättre dag för dag?
Jag var och handlade igår men precis innan stängningsdags på en söndag var det en del varor som var slut så jag fick gå och handla idag igen. På listan hade jag skrivit upp vad jag trodde mig behöva men den blev kvar hemma, jag trodde att jag skulle komma ihåg det.
Och jag kom nog ihåg det som var på listan. Inte visste jag att det fanns en del som inte var med på listan som jag behövde. Så jag fick gå och handla igen. Dock är jag väldigt tacksam över att jag faktiskt orkade gå ut igen. Det fanns en tid för inte så länge sedan när jag inte kunde komma ut för jag klarade inte av trapporna.
När jag kom hem såg jag att jag inte hade ris hemma. Men nu fick det vara nog, jag vägrade att gå och handla en gång till! Lite improviserat blev det men gott var det och jag åt upp allt. Det gör jag inte alltid även om jag vanligtvis lägger upp ganska lite mat. Alldeles för lite om jag skall vara ärlig. Och dagens matintag är totalt sett rejält i underkant. Men jag är ändå glad för jag planerade någorlunda, lagade mat innan jag var alldeles för hungrig och åt upp allt. Imorgon skall jag försöka planera ännu bättre.
Bättre och bättre dag för dag?
Idag för...
Idag för 24 år sedan flyttade jag hemifrån vilket var 4 dagar innan jag fyllde 18. Märkligt nog kommer jag inte något av den dagen men jag är säker på att det var spännande! Tänk vad tiden går, det känns ju ändå inte som att det var så länge sedan.
Denna dagen för 2 år sedan kommer jag bättre ihåg, tyvärr får jag kanske säga. Det var dagen för min första cytostatikabehandling. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på vilket var tur. Hade vetskapen funnits att jag skulle vara halvt medvetslös i tre månader och att jag fortfarande skulle vara svag efter två år hade jag vägrat att genomföra behandlingen.
Herregud vad jag är glad och tacksam att jag har det bakom mig. Jag är även stolt över att jag har klarat av det även om jag var hur ynklig som helst. Under tiden jag var i det kunde jag inte tänka längre fram än nästa minut, det var vad jag orkade med. Och med det snäva tidsperspektivet kändes det som att det aldrig skulle ta slut...Men det gjorde det!
Tänk vad tiden går, det känns ju ändå inte som att det var så länge sedan.
Denna dagen för 2 år sedan kommer jag bättre ihåg, tyvärr får jag kanske säga. Det var dagen för min första cytostatikabehandling. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på vilket var tur. Hade vetskapen funnits att jag skulle vara halvt medvetslös i tre månader och att jag fortfarande skulle vara svag efter två år hade jag vägrat att genomföra behandlingen.
Herregud vad jag är glad och tacksam att jag har det bakom mig. Jag är även stolt över att jag har klarat av det även om jag var hur ynklig som helst. Under tiden jag var i det kunde jag inte tänka längre fram än nästa minut, det var vad jag orkade med. Och med det snäva tidsperspektivet kändes det som att det aldrig skulle ta slut...Men det gjorde det!
Tänk vad tiden går, det känns ju ändå inte som att det var så länge sedan.
söndag 7 augusti 2011
Kvällsmenyn
Eftersom vi varit borta är kylskåpet väääldigt tomt och ekande.
Jag sprang in på Netto lite innan stängningsdags för att proviantera men en hel av det jag skulle ha var slut. Blomkål var jag sugen på, det tänkte jag laga något gott av. Herregud, det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva, haha!
Jag gjorde en liten variant på baba ghanoush och tillsammans med keso och ostgratinerade nachos fick det bli mitt kvällsmål. Inte så mycket men gott.
Och jag är lika otroligt stolt och glad varje gång jag lagar mat. Det är nog bra för mig att vara ensam hemma så jag får träna på att laga mat. Träna på att förbättra mina matrutiner.
Imorgon har jag ingen plan men jag får gå och handla. Innan jag går och handlar får jag planera mina mål de närmsta dagarna och handla för det. Om jag förbereder och planerar och har allt hemma är det inte lika jobbigt att sedan laga det. Jag kan laga mat, jag är faktiskt riktigt duktig på att laga mat. Men pga mina kognitiva försämringar som koncentration, ha flera bollar i luften och planera tid gör det mycket svårare.
Här skall tränas!
Ballerinakex kommer jag dock INTE att handla.
Jag sprang in på Netto lite innan stängningsdags för att proviantera men en hel av det jag skulle ha var slut. Blomkål var jag sugen på, det tänkte jag laga något gott av. Herregud, det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva, haha!
Jag gjorde en liten variant på baba ghanoush och tillsammans med keso och ostgratinerade nachos fick det bli mitt kvällsmål. Inte så mycket men gott.
Och jag är lika otroligt stolt och glad varje gång jag lagar mat. Det är nog bra för mig att vara ensam hemma så jag får träna på att laga mat. Träna på att förbättra mina matrutiner.
Imorgon har jag ingen plan men jag får gå och handla. Innan jag går och handlar får jag planera mina mål de närmsta dagarna och handla för det. Om jag förbereder och planerar och har allt hemma är det inte lika jobbigt att sedan laga det. Jag kan laga mat, jag är faktiskt riktigt duktig på att laga mat. Men pga mina kognitiva försämringar som koncentration, ha flera bollar i luften och planera tid gör det mycket svårare.
Här skall tränas!
Ballerinakex kommer jag dock INTE att handla.
Hur vi människor tar plats
På tåget kom en man och satte sig vid sidan om mig. Som vanligt bredde han ut sig med både armar och ben. Jag förstår inte varför män måste sitta så otroligt bredbent. Eller ja, jag förstår ju att det finns en anledning men överskattar de inte utrymmet de bereder för den?
Förr i världen makade jag på mig för jag ville inte sitta och trängas med okända män, eller okända människor överhuvudtaget. Det har jag slutat med för länge sedan.
Jag sitter inte lika bredbent. Det jag har mellan benen får så bra plats även när jag sitter normalt. Men jag flyttar inte på mig och flyr så nära som möjligt andra kanten av stolen.
Jag undrar vad det är som gör att män så självklart tar plats. Jag ser det så ofta. Inte enbart i bussar och tåg. På Vidarkliniken fanns det en dator man kunde skriva upp sig på. Vid flera tillfällen kom män och tyckte att de (utan att boka) hade rätt att omgående få tillgång till datorn. Den första gången fick jag berättat för mig. Andra gången satt jag där själv, vid min enda uppdatering jag gjorde här i bloggen under min vistelse där. Och observera att det alltså inte var en man, det handlade om två individer.
När jag förklarade tillvägagångssättet tyckte mannen att jag skulle skriva upp honom. Jag satt visserligen nära blocket men jag föreslog att han skulle göra det själv. Jag är inte hans passopp.
Jag kommer ihåg en granne jag hade för länge sedan. Han brukade tvätta precis när han ville och vem som än hade tvättid. En ung tjej berättade att hon var livrädd för honom eftersom han betedde sig precis som han ville. Det hände vid ett tillfälle att han tog min tid. Jag blev rasande och hivade ut all tvätt. Han fick tvätta den för hand om han så ville. Han gjorde det aldrig igen.
Min sambo kan stå bredvid mig och ha lika långt till bordet och ge mig en sak för att jag skall ta hand om den och/eller lägga den på bordet. Eller hämta den vid en liknande situation. Han förväntar sig att jag skall assistera honom när det behövs.
Är det uppfostran?
Ligger det i generna?
Eller kanske i det sociala trycket?
Givetvis är det inte alla män som beter sig så. Även om de gör det så är det kanske (förhoppningsvis) inte hela tiden. Jag kan inte ens svara på huruvida det är majoriteten. Men det är män, jag har aldrig sett en kvinna som uppför sig så.
Men jag kanske har fel. Jag kanske inte har haft ögonen tillräckligt öppna. Jag skall försöka titta efter detta beteende mer. Och jag undrar ibland var gränsen går. Hur mycket plats kan jag ta innan jag ses som "obstinat och besvärlig". Det fina citatet som aldrig kommer att lämna min hjärna härstammar från personalansvarig på min arbetsplats när jag var sjukskriven. Han hade inga problem att ta plats, inte ens att bete sig illa men det är ju en annan historia.
Vad säger du? Är detta något du lagt märke till? Vad tror du att det beror på? Finns det skillnader i hur män och kvinnor tar plats? Hur tar en kvinna plats?
Förr i världen makade jag på mig för jag ville inte sitta och trängas med okända män, eller okända människor överhuvudtaget. Det har jag slutat med för länge sedan.
Jag sitter inte lika bredbent. Det jag har mellan benen får så bra plats även när jag sitter normalt. Men jag flyttar inte på mig och flyr så nära som möjligt andra kanten av stolen.
Jag undrar vad det är som gör att män så självklart tar plats. Jag ser det så ofta. Inte enbart i bussar och tåg. På Vidarkliniken fanns det en dator man kunde skriva upp sig på. Vid flera tillfällen kom män och tyckte att de (utan att boka) hade rätt att omgående få tillgång till datorn. Den första gången fick jag berättat för mig. Andra gången satt jag där själv, vid min enda uppdatering jag gjorde här i bloggen under min vistelse där. Och observera att det alltså inte var en man, det handlade om två individer.
När jag förklarade tillvägagångssättet tyckte mannen att jag skulle skriva upp honom. Jag satt visserligen nära blocket men jag föreslog att han skulle göra det själv. Jag är inte hans passopp.
Jag kommer ihåg en granne jag hade för länge sedan. Han brukade tvätta precis när han ville och vem som än hade tvättid. En ung tjej berättade att hon var livrädd för honom eftersom han betedde sig precis som han ville. Det hände vid ett tillfälle att han tog min tid. Jag blev rasande och hivade ut all tvätt. Han fick tvätta den för hand om han så ville. Han gjorde det aldrig igen.
Min sambo kan stå bredvid mig och ha lika långt till bordet och ge mig en sak för att jag skall ta hand om den och/eller lägga den på bordet. Eller hämta den vid en liknande situation. Han förväntar sig att jag skall assistera honom när det behövs.
Är det uppfostran?
Ligger det i generna?
Eller kanske i det sociala trycket?
Givetvis är det inte alla män som beter sig så. Även om de gör det så är det kanske (förhoppningsvis) inte hela tiden. Jag kan inte ens svara på huruvida det är majoriteten. Men det är män, jag har aldrig sett en kvinna som uppför sig så.
Men jag kanske har fel. Jag kanske inte har haft ögonen tillräckligt öppna. Jag skall försöka titta efter detta beteende mer. Och jag undrar ibland var gränsen går. Hur mycket plats kan jag ta innan jag ses som "obstinat och besvärlig". Det fina citatet som aldrig kommer att lämna min hjärna härstammar från personalansvarig på min arbetsplats när jag var sjukskriven. Han hade inga problem att ta plats, inte ens att bete sig illa men det är ju en annan historia.
Vad säger du? Är detta något du lagt märke till? Vad tror du att det beror på? Finns det skillnader i hur män och kvinnor tar plats? Hur tar en kvinna plats?
Hemma igen
Jag har känt mig rastlös och orolig i kroppen ett tag.
Landet är ett bra ställe att vara på men jag stod inte ut att vara så rastlös där. Jag kommer troligtvis att vara rastlös här i stan också men då har jag saker jag kan göra.
Ikväll sover jag i min egen säng.
Får se om jag somnar tidigare då?
Landet är ett bra ställe att vara på men jag stod inte ut att vara så rastlös där. Jag kommer troligtvis att vara rastlös här i stan också men då har jag saker jag kan göra.
Ikväll sover jag i min egen säng.
Får se om jag somnar tidigare då?
Borttappade mail
När jag förde över mailen från min gamla burk råkade några trilla bort. Jag förstår verkligen inte hur de kunde göra det och jag vet inte exakt vilka eller hur många som är borta. Huvvaretligt dock!
Tänk om jag missat något viktigt?
Tänk om jag missat något viktigt?
lördag 6 augusti 2011
Gammal läsning
En av sakerna jag har läst idag är gamla veckotidningar. Det kan vara väldigt fascinerande. Här finns en hel del husmodern från 60-talet. Det är intressant att läsa om det som är olikt men till min förvåning är det ganska mycket som är sig likt.
I en Femina från 1973 läser jag om en kvinna som blir påkörd och hamnar på sjukhus i Irland.
Hon jämför och skriver att denna inrättning "föga gemensamt har med svenska skrytanläggningar där allt är så in i bängen fint och automatiserat att patienterna snart opererar sig själva meddelst data".
Hon fortsätter och skriver att "på svenska sjukhus är man aldrig någon. Personalen gömmer sig bakom de heliga ceremonierna med pillerdosering och pulstagning."
På detta irländska sjukhus är varken modernt eller fint. Men "när det gäller attityder i den klassiska triangeln - läkare - personal - patient ligger irländska sjukhus ljusår före oss. Där finns omtanken ingen maskin i världen kan ge."
Detta skrevs för 38 år sedan men hade lika gärna kunnat handla om idag. Nu syftar jag inte på det irländska sjukhuset ty i det ämnet har jag ingen kunskap. Men allt annat hade lika gärna kunnat skrivits om upplevelsen inom den svenska sjukvården idag. Jag behöver dock skriva ett undantag och det är onkologen under tiden jag fick min cytostatikabehandling. Då var jag Inger, då var jag någon och inte bara symptom, en samling kroppsdelar eller en sjukdom. Så fort behandlingen var över blev jag ingen igen. Skall det behövas gift i kroppen för att få det bemötandet som borde vara självklart?
Okej, jag kan komma på andra besök hos läkare som varit bra. Men generellt sett kan jag inte säga att jag har blivit bemött på ett sätt som jag hade behövt. Givetvis förstår jag att det är omöjligt att tillgodose precis alla patienter som är i kontakt med sjukvården.
Jag skulle dock gärna se att sjukvården åtminstone försöker att se varje patient som en unik individ samt ser kroppen som en helhet.
I en Femina från 1973 läser jag om en kvinna som blir påkörd och hamnar på sjukhus i Irland.
Hon jämför och skriver att denna inrättning "föga gemensamt har med svenska skrytanläggningar där allt är så in i bängen fint och automatiserat att patienterna snart opererar sig själva meddelst data".
Hon fortsätter och skriver att "på svenska sjukhus är man aldrig någon. Personalen gömmer sig bakom de heliga ceremonierna med pillerdosering och pulstagning."
På detta irländska sjukhus är varken modernt eller fint. Men "när det gäller attityder i den klassiska triangeln - läkare - personal - patient ligger irländska sjukhus ljusår före oss. Där finns omtanken ingen maskin i världen kan ge."
Detta skrevs för 38 år sedan men hade lika gärna kunnat handla om idag. Nu syftar jag inte på det irländska sjukhuset ty i det ämnet har jag ingen kunskap. Men allt annat hade lika gärna kunnat skrivits om upplevelsen inom den svenska sjukvården idag. Jag behöver dock skriva ett undantag och det är onkologen under tiden jag fick min cytostatikabehandling. Då var jag Inger, då var jag någon och inte bara symptom, en samling kroppsdelar eller en sjukdom. Så fort behandlingen var över blev jag ingen igen. Skall det behövas gift i kroppen för att få det bemötandet som borde vara självklart?
Okej, jag kan komma på andra besök hos läkare som varit bra. Men generellt sett kan jag inte säga att jag har blivit bemött på ett sätt som jag hade behövt. Givetvis förstår jag att det är omöjligt att tillgodose precis alla patienter som är i kontakt med sjukvården.
Jag skulle dock gärna se att sjukvården åtminstone försöker att se varje patient som en unik individ samt ser kroppen som en helhet.
Ontont
Idag har jag suttit ute i solen och läst. Det låter väl härligt?
Till viss del ja, till stor del nej - inte nu efteråt i alla fall.
Jag har riktigt, riktigt ont i nacke och axlar. Nacken har jag haft ont i i några dagar, det känns nästan som att en släng av nackspärr är på väg.
Jag har ännu inte hittat någon bra sittställning när jag läser. Antingen lutar jag huvudet eller så får jag hålla upp boken med armarna för högt upp. Det klarar inte min kropp. Och ligga ner och läsa kan man inte alltid göra. Men jag borde. När skall jag lära mig?
Fast jag kan inte ligga hur som helst. Jag måste palla upp rygg och nacke lagom mycket och eventuellt ha stöd för armarna.
Jag som skrev i ett mail bara häromdagen att jag var så glad för att det hade känts bättre i kroppen. Skit och elände. Idag är jag så ledsen och trött på denna kropp jag har.
Jag borde gå och lägga mig istället och hoppas att det är bättre när jag fått vila.
Imorgon är en annan dag och visst kommer den att bli bra.
Till viss del ja, till stor del nej - inte nu efteråt i alla fall.
Jag har riktigt, riktigt ont i nacke och axlar. Nacken har jag haft ont i i några dagar, det känns nästan som att en släng av nackspärr är på väg.
Jag har ännu inte hittat någon bra sittställning när jag läser. Antingen lutar jag huvudet eller så får jag hålla upp boken med armarna för högt upp. Det klarar inte min kropp. Och ligga ner och läsa kan man inte alltid göra. Men jag borde. När skall jag lära mig?
Fast jag kan inte ligga hur som helst. Jag måste palla upp rygg och nacke lagom mycket och eventuellt ha stöd för armarna.
Jag som skrev i ett mail bara häromdagen att jag var så glad för att det hade känts bättre i kroppen. Skit och elände. Idag är jag så ledsen och trött på denna kropp jag har.
Jag borde gå och lägga mig istället och hoppas att det är bättre när jag fått vila.
Imorgon är en annan dag och visst kommer den att bli bra.
Två dagar i en dag
Gårdagen blev en konstig dag, den blev ju liksom två.
Jag fick anstränga mig för att komma ihåg och förstå att det fortfarande var samma dag.
Hoppas att jag skall kunna hålla lite bättre ordning på pillerna.
Jag tar 2 på morgonen och 2 på kvällen samt andra vid behov. Det är ju inte så fasligt många, hur kan det komma sig att det är svårt att hålla ordning på det då!?
Jag kanske måste ge upp och skaffa en riktig dosett. Den jag har nu har 5 fack som jag fyller med mina olika mediciner. Morgonmedicinerna pluppar jag ut och fyller varje vecka så där kan jag räkna och hålla koll. Men det hjälper ju föga om jag tar fel!
Men en dosett - är inte sådana för riktigt gamla och sjuka med massor av piller?
Jag fick anstränga mig för att komma ihåg och förstå att det fortfarande var samma dag.
Hoppas att jag skall kunna hålla lite bättre ordning på pillerna.
Jag tar 2 på morgonen och 2 på kvällen samt andra vid behov. Det är ju inte så fasligt många, hur kan det komma sig att det är svårt att hålla ordning på det då!?
Jag kanske måste ge upp och skaffa en riktig dosett. Den jag har nu har 5 fack som jag fyller med mina olika mediciner. Morgonmedicinerna pluppar jag ut och fyller varje vecka så där kan jag räkna och hålla koll. Men det hjälper ju föga om jag tar fel!
Men en dosett - är inte sådana för riktigt gamla och sjuka med massor av piller?
fredag 5 augusti 2011
Självfelmedicinering
Jag började dagen med att ta fel medicin. Istället för morgondosen tog jag kvällsdosen och den har ett helt annat syfte.
Så i morse tog jag alltså sovmedicinerna och nu känner jag mig ganska lullig och vimsig. Får se hur länge det varar innan jag behöver gå och lägga mig. Jag kan fortfarande skriva så det kan inte vara så illa än.
Den började ganska segt. Jag hade extremt svårt att vakna, det var sådär klibbklistrig dröm som jag ibland har. Då har jag väldigt svårt att vakna.
Om jag har tagit fel mediciner innebär det att jag har svalt piller i två omgångar men jag kommer bara ihåg en gång. Det är inget ovanligt dock att jag inte kommer ihåg det.
Skall bli spännande att se vad den här dagen för med sig.
Så i morse tog jag alltså sovmedicinerna och nu känner jag mig ganska lullig och vimsig. Får se hur länge det varar innan jag behöver gå och lägga mig. Jag kan fortfarande skriva så det kan inte vara så illa än.
Den började ganska segt. Jag hade extremt svårt att vakna, det var sådär klibbklistrig dröm som jag ibland har. Då har jag väldigt svårt att vakna.
Om jag har tagit fel mediciner innebär det att jag har svalt piller i två omgångar men jag kommer bara ihåg en gång. Det är inget ovanligt dock att jag inte kommer ihåg det.
Skall bli spännande att se vad den här dagen för med sig.
torsdag 4 augusti 2011
Stackars slemhinnor
Cytostatikan slår hårdast på de celler som växer snabbt. Det är ju bra för (eller snarare emot) tumörcellerna. Däremot slår det hårt mot andra snabbprolifererade celler såsom hårceller samt epitelceller i hud och slemhinnor (yttersta lagret)
Min kropp är känslig mot mediciner och dess bieffekter. Behandlingen tog hårt på min hud och speciellt mina slemhinnor. Just slemhinnorna verkar inte ha hämtat sig än. Det förstår jag inte eftersom de regenereras så snabb. Det är mer än 1 ½ år sedan sista behandlingen.
Min näsa rinner fortfarande. Jag vet inte om behåringen inte är helt återställd eller om det är annat som kan påverka detta. Öronen känns annorlunda. Men det absolut värsta är slemhinnan i munnen. Jag har ständig afte (blåsor i munnen som egentligen inte alls är blåsor utan gropar) vilket gör otroligt ont när det kommer på "fel" ställe. Den sista jag hade var ofattbart nog på ett bra ställe och jag kände knappt av den. Längst upp vid tandköttet vid övre tandraden är tydligen ett bra ställe. Det sämsta är nog på tungan eller precis vid en tand. Det är sällan jag är helt utan. När en har läkt ut kommer det ofta en ny.
Ett annat del på kroppen med slemhinnor är underlivet. Både här och där får jag torrsprickor och herregud vad ont det gör vid toalettbesök både vid det lilla och det stora. Att en så grundläggande aktivitet kan medföra så mycket besvär!
Hallå, kroppen. Det är dags att läka nu!
Min kropp är känslig mot mediciner och dess bieffekter. Behandlingen tog hårt på min hud och speciellt mina slemhinnor. Just slemhinnorna verkar inte ha hämtat sig än. Det förstår jag inte eftersom de regenereras så snabb. Det är mer än 1 ½ år sedan sista behandlingen.
Min näsa rinner fortfarande. Jag vet inte om behåringen inte är helt återställd eller om det är annat som kan påverka detta. Öronen känns annorlunda. Men det absolut värsta är slemhinnan i munnen. Jag har ständig afte (blåsor i munnen som egentligen inte alls är blåsor utan gropar) vilket gör otroligt ont när det kommer på "fel" ställe. Den sista jag hade var ofattbart nog på ett bra ställe och jag kände knappt av den. Längst upp vid tandköttet vid övre tandraden är tydligen ett bra ställe. Det sämsta är nog på tungan eller precis vid en tand. Det är sällan jag är helt utan. När en har läkt ut kommer det ofta en ny.
Ett annat del på kroppen med slemhinnor är underlivet. Både här och där får jag torrsprickor och herregud vad ont det gör vid toalettbesök både vid det lilla och det stora. Att en så grundläggande aktivitet kan medföra så mycket besvär!
Hallå, kroppen. Det är dags att läka nu!
onsdag 3 augusti 2011
Sommarstugeätande
Sen frukost och middag vid 20.00. Så ser matdagarna ut.
Däremellan panikäter jag ett paket ballerinakex under dagen. Dels för att få i mig någon näring och dels för att hantera dagarna här. Och trots att ett paket kex under en hel dag är väldigt mycket mindre än vad jag åt när min ätstörning var som sämst så mår jag dåligt av det. Jag märker att min kropp har blivit känsligare för näring och vad jag stoppar i mig. Eller så är jag mer medveten om hur jag mår...
Varför äter jag inte lunch eller tar några mackor istället? Bra fråga, jag vet inte. Det kommer så hastigt och det blir sådan ätpanik över det att jag tar det som är snabbast och det som hjärnan är mest bekant med och det är tyvärr sötsaker.
Men hela dagen blir fel. Jag mår hela tiden konstigt och illa. Det har säkert andra orsaker också men matrutinerna gör det ju verkligen inte bättre. Jag försöker att planera in lunch och mattider, det har dock inte fungerat så bra. Här fikas det ofta och det är inte alltid min hjärna klarar av att tänka ut en bra lunch. Dessutom äter jag en sen frukost och tänker att jag inte behöver äta än och sedan vips är klockan halvsju och jag är alldeles matt av hunger. Det är jag även om jag stoppat i mig ett kexpaket. Skillnaden är bara att med kexen i magen så mår jag dessutom illa.
Jag har inte lagt upp någon plan för ätandet imorgon och nu orkar jag inte tänka på det för nu är det dags att gå och lägga mig.
Däremellan panikäter jag ett paket ballerinakex under dagen. Dels för att få i mig någon näring och dels för att hantera dagarna här. Och trots att ett paket kex under en hel dag är väldigt mycket mindre än vad jag åt när min ätstörning var som sämst så mår jag dåligt av det. Jag märker att min kropp har blivit känsligare för näring och vad jag stoppar i mig. Eller så är jag mer medveten om hur jag mår...
Varför äter jag inte lunch eller tar några mackor istället? Bra fråga, jag vet inte. Det kommer så hastigt och det blir sådan ätpanik över det att jag tar det som är snabbast och det som hjärnan är mest bekant med och det är tyvärr sötsaker.
Men hela dagen blir fel. Jag mår hela tiden konstigt och illa. Det har säkert andra orsaker också men matrutinerna gör det ju verkligen inte bättre. Jag försöker att planera in lunch och mattider, det har dock inte fungerat så bra. Här fikas det ofta och det är inte alltid min hjärna klarar av att tänka ut en bra lunch. Dessutom äter jag en sen frukost och tänker att jag inte behöver äta än och sedan vips är klockan halvsju och jag är alldeles matt av hunger. Det är jag även om jag stoppat i mig ett kexpaket. Skillnaden är bara att med kexen i magen så mår jag dessutom illa.
Jag har inte lagt upp någon plan för ätandet imorgon och nu orkar jag inte tänka på det för nu är det dags att gå och lägga mig.
Om och omommöblering
Om och omommöblering och efterverkningar efter det har dagen handlat om.
Kontentan är att jag inte får göra saker utan att fråga om lov. Min sambo är tydligen både min chef, min lärare samt min vårdnadshavare.
Tänk, inte kommer jag ihåg att jag undertecknade ett sådant kontrakt?
Kontentan är att jag inte får göra saker utan att fråga om lov. Min sambo är tydligen både min chef, min lärare samt min vårdnadshavare.
Tänk, inte kommer jag ihåg att jag undertecknade ett sådant kontrakt?
Tji!
Det är väl ofta man har gått och lagt sig när man har huvudvärk i tron och förhoppning om att man skall vakna pigg, smärtfri och glad nästa morgon.
För min del är det alltid tvärtom. Går jag och lägger mig med huvudvärk vaknar jag med migränliknande värk, det är fruktansvärt. En elak omgång var det och jag kunde inte mota olle i grind igår heller genom att ta den medicinen som brukar hjälpa för den är slut. Och jag har inte tid hos min läkare förrän om en månad. Så jag hoppas att jag skall slippa fler sådana nätter.
Jag som försökte lägga mig tidigt igår för att jag skulle komma upp lite tidigare och få ordning på mat och rörelse. Tji fick jag!
För min del är det alltid tvärtom. Går jag och lägger mig med huvudvärk vaknar jag med migränliknande värk, det är fruktansvärt. En elak omgång var det och jag kunde inte mota olle i grind igår heller genom att ta den medicinen som brukar hjälpa för den är slut. Och jag har inte tid hos min läkare förrän om en månad. Så jag hoppas att jag skall slippa fler sådana nätter.
Jag som försökte lägga mig tidigt igår för att jag skulle komma upp lite tidigare och få ordning på mat och rörelse. Tji fick jag!
tisdag 2 augusti 2011
Asocial kväll
Idag fick jag åka in till stan eftersom jag var tvungen att köpa linsvätska.
Döm om min förvåning när jag var kvar i över två timmar och hamnade i flera second hand affärer. Himla märkligt och så olikt mig...eller så.
Givetvis tog det en hel del energi och jag borde ha lagt mig när jag kom tillbaka.
Det gjorde jag inte. Då var det fika och jag behövde vara social.
Efter det försökte jag vila men jag kunde inte.
Så ikväll fick jag tacka nej till årets första upplaga av plump. Istället har jag suttit och målat och grejat. Vad handlar det om? Jag skulle ju vila!
Fast jag är ändå lite stolt över mig för jag är lite inställd på att gå och lägga mig och klockan är inte mer än halv elva. Kanhända är det huvudvärken som talar mer än själva huvudet.
Men vad gör det, bara jag går och lägger mig!
Nattinatt
Döm om min förvåning när jag var kvar i över två timmar och hamnade i flera second hand affärer. Himla märkligt och så olikt mig...eller så.
Givetvis tog det en hel del energi och jag borde ha lagt mig när jag kom tillbaka.
Det gjorde jag inte. Då var det fika och jag behövde vara social.
Efter det försökte jag vila men jag kunde inte.
Så ikväll fick jag tacka nej till årets första upplaga av plump. Istället har jag suttit och målat och grejat. Vad handlar det om? Jag skulle ju vila!
Fast jag är ändå lite stolt över mig för jag är lite inställd på att gå och lägga mig och klockan är inte mer än halv elva. Kanhända är det huvudvärken som talar mer än själva huvudet.
Men vad gör det, bara jag går och lägger mig!
Nattinatt
Ett riktigt samtal!
Idag hade jag ett riktigt samtal med svärmor!!
Det var inte så långt men det var i alla fall ett riktigt samtal.
Vanligtvis brukar hon enbart prata om väder och vind samt växtlighet.
Det är jag inte intresserad av. Vädret är som det är, det är väl inget att diskutera eller gnälla på. Jag fattar faktiskt inte det...Är jag osvensk där? *s*
Ibland försöker jag att prata om andra saker men ofta avbryter hon mig när hon börjar med sitt nonsens igen. Inte av elakhet. Ibland (oftast) hör hon nog inte, ibland svarar hon på vad jag tror jag säger (nästan aldrig rätt) och ibland gör jag kanske henne förvirrad.
Men idag hade vi ett samtal som faktiskt handlade om något i säkert fyra minuter.
Jag är jätteglad.
Det var inte så långt men det var i alla fall ett riktigt samtal.
Vanligtvis brukar hon enbart prata om väder och vind samt växtlighet.
Det är jag inte intresserad av. Vädret är som det är, det är väl inget att diskutera eller gnälla på. Jag fattar faktiskt inte det...Är jag osvensk där? *s*
Ibland försöker jag att prata om andra saker men ofta avbryter hon mig när hon börjar med sitt nonsens igen. Inte av elakhet. Ibland (oftast) hör hon nog inte, ibland svarar hon på vad jag tror jag säger (nästan aldrig rätt) och ibland gör jag kanske henne förvirrad.
Men idag hade vi ett samtal som faktiskt handlade om något i säkert fyra minuter.
Jag är jätteglad.
måndag 1 augusti 2011
Spring i benen
Nää, inte lärde jag mig idag heller. Klockan är nästan 12.
Men jag ville bara dela med mig av min promenad tidigare idag.
De senaste dagarna har jag varit en riktig slöfis, jag har inte rört på mig speciellt mycket. Och det tycker jag inte om. Det känns ordentligt i kroppen när jag inte har rört på mig tillräckligt mycket.
Så idag tog jag en promenad. Och när jag hade kommit en tredjedel av vägen kände jag bara ett behov av att springa. Så jag sprang. Jag var verkligen inte iklädd de bästa löparkläderna men det brydde jag mig inte om. Om min kropp känner sig så stark och yster att den vill springa så lyder jag den!
Det blev inte ofantligt långt men jag törs nog ändå säga att det var det längsta jag har sprungit sedan jag så ordentligt dängde huvudet (och resten av kroppen) i väggen år 2004. Jag har alltså sprungit längre idag än vad jag har gjort på hela 7 år. Det är helt fantastiskt ju!
Jag var ganska vältränad tidigare. När jag blev sjuk hade jag tränat boxning i några år och gillade det väldigt mycket. Det var en väldigt bra motionsform för min kropp och för min värk. Under de åren jag tränade det hade jag knappt problem med axel/nacken. Jag saknar det. Det känns som en för lång väg att tänka på att komma tillbaka till den träningen men idag spelar det ingen roll.
Jag sprang och vägen tillbaka till någon typ av träning är några steg närmare mig.
Men jag ville bara dela med mig av min promenad tidigare idag.
De senaste dagarna har jag varit en riktig slöfis, jag har inte rört på mig speciellt mycket. Och det tycker jag inte om. Det känns ordentligt i kroppen när jag inte har rört på mig tillräckligt mycket.
Så idag tog jag en promenad. Och när jag hade kommit en tredjedel av vägen kände jag bara ett behov av att springa. Så jag sprang. Jag var verkligen inte iklädd de bästa löparkläderna men det brydde jag mig inte om. Om min kropp känner sig så stark och yster att den vill springa så lyder jag den!
Det blev inte ofantligt långt men jag törs nog ändå säga att det var det längsta jag har sprungit sedan jag så ordentligt dängde huvudet (och resten av kroppen) i väggen år 2004. Jag har alltså sprungit längre idag än vad jag har gjort på hela 7 år. Det är helt fantastiskt ju!
Jag var ganska vältränad tidigare. När jag blev sjuk hade jag tränat boxning i några år och gillade det väldigt mycket. Det var en väldigt bra motionsform för min kropp och för min värk. Under de åren jag tränade det hade jag knappt problem med axel/nacken. Jag saknar det. Det känns som en för lång väg att tänka på att komma tillbaka till den träningen men idag spelar det ingen roll.
Jag sprang och vägen tillbaka till någon typ av träning är några steg närmare mig.