Gammal läsning

En av sakerna jag har läst idag är gamla veckotidningar. Det kan vara väldigt fascinerande. Här finns en hel del husmodern från 60-talet. Det är intressant att läsa om det som är olikt men till min förvåning är det ganska mycket som är sig likt.

I en Femina från 1973 läser jag om en kvinna som blir påkörd och hamnar på sjukhus i Irland.
Hon jämför och skriver att denna inrättning "föga gemensamt har med svenska skrytanläggningar där allt är så in i bängen fint och automatiserat att patienterna snart opererar sig själva meddelst data".

Hon fortsätter och skriver att "på svenska sjukhus är man aldrig någon. Personalen gömmer sig bakom de heliga ceremonierna med pillerdosering och pulstagning."

På detta irländska sjukhus är varken modernt eller fint. Men "när det gäller attityder i den klassiska triangeln - läkare - personal - patient ligger irländska sjukhus ljusår före oss. Där finns omtanken ingen maskin i världen kan ge."

Detta skrevs för 38 år sedan men hade lika gärna kunnat handla om idag. Nu syftar jag inte på det irländska sjukhuset ty i det ämnet har jag ingen kunskap. Men allt annat hade lika gärna kunnat skrivits om upplevelsen inom den svenska sjukvården idag. Jag behöver dock skriva ett undantag och det är onkologen under tiden jag fick min cytostatikabehandling. Då var jag Inger, då var jag någon och inte bara symptom, en samling kroppsdelar eller en sjukdom. Så fort behandlingen var över blev jag ingen igen. Skall det behövas gift i kroppen för att få det bemötandet som borde vara självklart?

Okej, jag kan komma på andra besök hos läkare som varit bra. Men generellt sett kan jag inte säga att jag har blivit bemött på ett sätt som jag hade behövt. Givetvis förstår jag att det är omöjligt att tillgodose precis alla patienter som är i kontakt med sjukvården.

Jag skulle dock gärna se att sjukvården åtminstone försöker att se varje patient som en unik individ samt ser kroppen som en helhet.