På tåget kom en man och satte sig vid sidan om mig. Som vanligt bredde han ut sig med både armar och ben. Jag förstår inte varför män måste sitta så otroligt bredbent. Eller ja, jag förstår ju att det finns en anledning men överskattar de inte utrymmet de bereder för den?
Förr i världen makade jag på mig för jag ville inte sitta och trängas med okända män, eller okända människor överhuvudtaget. Det har jag slutat med för länge sedan.
Jag sitter inte lika bredbent. Det jag har mellan benen får så bra plats även när jag sitter normalt. Men jag flyttar inte på mig och flyr så nära som möjligt andra kanten av stolen.
Jag undrar vad det är som gör att män så självklart tar plats. Jag ser det så ofta. Inte enbart i bussar och tåg. På Vidarkliniken fanns det en dator man kunde skriva upp sig på. Vid flera tillfällen kom män och tyckte att de (utan att boka) hade rätt att omgående få tillgång till datorn. Den första gången fick jag berättat för mig. Andra gången satt jag där själv, vid min enda uppdatering jag gjorde här i bloggen under min vistelse där. Och observera att det alltså inte var en man, det handlade om två individer.
När jag förklarade tillvägagångssättet tyckte mannen att jag skulle skriva upp honom. Jag satt visserligen nära blocket men jag föreslog att han skulle göra det själv. Jag är inte hans passopp.
Jag kommer ihåg en granne jag hade för länge sedan. Han brukade tvätta precis när han ville och vem som än hade tvättid. En ung tjej berättade att hon var livrädd för honom eftersom han betedde sig precis som han ville. Det hände vid ett tillfälle att han tog min tid. Jag blev rasande och hivade ut all tvätt. Han fick tvätta den för hand om han så ville. Han gjorde det aldrig igen.
Min sambo kan stå bredvid mig och ha lika långt till bordet och ge mig en sak för att jag skall ta hand om den och/eller lägga den på bordet. Eller hämta den vid en liknande situation. Han förväntar sig att jag skall assistera honom när det behövs.
Är det uppfostran?
Ligger det i generna?
Eller kanske i det sociala trycket?
Givetvis är det inte alla män som beter sig så. Även om de gör det så är det kanske (förhoppningsvis) inte hela tiden. Jag kan inte ens svara på huruvida det är majoriteten. Men det är män, jag har aldrig sett en kvinna som uppför sig så.
Men jag kanske har fel. Jag kanske inte har haft ögonen tillräckligt öppna. Jag skall försöka titta efter detta beteende mer. Och jag undrar ibland var gränsen går. Hur mycket plats kan jag ta innan jag ses som "obstinat och besvärlig". Det fina citatet som aldrig kommer att lämna min hjärna härstammar från personalansvarig på min arbetsplats när jag var sjukskriven. Han hade inga problem att ta plats, inte ens att bete sig illa men det är ju en annan historia.
Vad säger du? Är detta något du lagt märke till? Vad tror du att det beror på? Finns det skillnader i hur män och kvinnor tar plats? Hur tar en kvinna plats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar