OK-stämpel?

Och mitt i all gråt skulle jag till onkologen för koll.
Jag var egentligen inte speciellt nervös men jag blev!

Det var en ny läkare denna gången, jag har aldrig träffat henne tidigare. Och det enda jag kunde tänka på var att hon hade så otroligt små händer. Det var svårt att avhålla mig ifrån att säga något men jag kämpade för sådant kan man ju inte prata omupp!

Men trots sina små händer kunde hon minsann hugga i. Hjälp vad hon körde in dem i armhålorna för att kolla lymfkörtlar, det gjorde riktigt ont och jag är ändå hyfsat tålig. Ärret brukar kollas väldigt noga men hon var ganska snabb. Däremot var hon otroligt grundlig när hon undersökte det kvarvarande bröstet. Först när jag satt upp och sedan när jag låg ner. Hon var så noga och det tog så lång tid att jag hann känna iskylan blixtra i magen på mig. Jag var som förstenad så jag kunde inte fråga om det var något. Men hon sade inget själv.

Hon pratade visserligen om att jag har en mammografi snart men hade hon känt något så hade hon ju inte väntat och hon hade definitivt sagt något.

Men jag kände ändå hur orolig jag blev - vilken skräck det medförde. Det var jag inte beredd på och jag är fortfarande medtagen av det och gråten över det.