...
....
.....
söndag 9 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
Att välja sina strider och tryck inte på min ballong!
Det hade väl varit bra om jag hade kunnat välja mina strider och enbart lagt energi på de som var viktiga?
Idag fick jag hem ett brev från Malmö stad vilket förvånade mig mycket fram tills jag öppnade brevet.
På grund av dåligt minne och dålig ork har jag lyckats slarva bort en lånebok. Det har aldrig någonsin hänt mig förr och det retar mig enormt att jag spräckt sviten (jag började min lånebana när jag var ca 8 år och lånar massvis med böcker). Dessutom är det onödiga pengar. Men det jobbigaste just nu är att jag inte får låna fler böcker innan jag har betalat skulden och det har jag inte kunnat göra med ett saldo på 12 kronor (kravet är på betydligt högre än så!)
Vid min promenad i lördags fann jag mig vara i närheten av biblioteket och det var några dagar efter den boken skulle varit inne så jag gick in och bekände min synd.
Tillbaka till brevet, vad stod det då i det?
Bäste låntagare! (Utgår man förresten från att alla är män? Så gjorde man i franskan har jag för mig - visste man inte genus skulle man använda det manliga. Hade det varit svårt hade de väl kunnat titta på namnet.)
Nu kom jag av mig igen och detta är inte en källa till irritation, jag reagerade bara över det nu när jag läste det för att återge det för er kära läsare.
Bästa låntagare (jag vet ju vad jag är för kön så jag ändrar det).
Trots tidigare påminnelser har följande lån inte återlämnats [...] Efter 14 dagar lämnas räkningen till inkasso.
Öh, va! Det är TRE dagar sedan jag erkände att boken har förkommit. Efter dessa ynka dagar får jag ett hot om inkasso? Jag blev skitarg!
Och vad händer när jag blir skitarg, skitledsen, skitirriterad eller skitfrustrerad?
Jo, hjärnan liksom plöjer fram i full fart och inte är det strategiska beslut med hänsyn till min egen välfärd som planeras! Nej, felet skall rättas till!
Så i förekommande fallet slår jag mig ner med brevet i ena handen och telefonen i andra och ringer upp kravavdelningen på biblioteket. Jag får veta att ett sådant här brev skickas ut tre veckor efter påminnelsen om att boken skall vara tillbakalämnad varpå jag inser att något är fel. Tydligen är det så att mitt erkännande inte ledde till korrekt förfarande. Mannen som tog emot min bikt fyllde i rapporten felaktigt. Fast vem som bär skulden bryr jag mig inte ett skvatt om. Det viktiga för mig var att få upprättelse och höra att biblioteket beklagar brevet. Kvinnan jag pratade med i telefonen snurrade först in på påminnelsen och förstod först inte vad jag menade. Då höjer hon rösten och säger att jag skall lugna ner mig och inte skall vara irriterad. Nåja, det var jag ju men jag var faktiskt väldigt lugn - hon lät ju mer upprörd än vad jag var.
När hon till sist fattade beklagade hon att jag hade fått brevet och bad om ursäkt för att hon hade brusat upp, jag var nöjd och vi kunde lägga på.
Men herregud, varför bryr jag mig!?
Varför lägger jag ner tid och energi på sådant här? Jag blir irriterad fast denna gången enbart på mig själv. Fast det kanske mest handlar om frustration. Skall jag aldrig lära mig?
Ibland (ofta) är jag som en ballong. Jag försöker och försöker att låta saker passera och inte engagera mig men så är det som om någon tryckte på en ballong och då kommer allting ut!
Snälla, tryck inte på min ballong!!
Idag fick jag hem ett brev från Malmö stad vilket förvånade mig mycket fram tills jag öppnade brevet.
På grund av dåligt minne och dålig ork har jag lyckats slarva bort en lånebok. Det har aldrig någonsin hänt mig förr och det retar mig enormt att jag spräckt sviten (jag började min lånebana när jag var ca 8 år och lånar massvis med böcker). Dessutom är det onödiga pengar. Men det jobbigaste just nu är att jag inte får låna fler böcker innan jag har betalat skulden och det har jag inte kunnat göra med ett saldo på 12 kronor (kravet är på betydligt högre än så!)
Vid min promenad i lördags fann jag mig vara i närheten av biblioteket och det var några dagar efter den boken skulle varit inne så jag gick in och bekände min synd.
Tillbaka till brevet, vad stod det då i det?
Bäste låntagare! (Utgår man förresten från att alla är män? Så gjorde man i franskan har jag för mig - visste man inte genus skulle man använda det manliga. Hade det varit svårt hade de väl kunnat titta på namnet.)
Nu kom jag av mig igen och detta är inte en källa till irritation, jag reagerade bara över det nu när jag läste det för att återge det för er kära läsare.
Bästa låntagare (jag vet ju vad jag är för kön så jag ändrar det).
Trots tidigare påminnelser har följande lån inte återlämnats [...] Efter 14 dagar lämnas räkningen till inkasso.
Öh, va! Det är TRE dagar sedan jag erkände att boken har förkommit. Efter dessa ynka dagar får jag ett hot om inkasso? Jag blev skitarg!
Och vad händer när jag blir skitarg, skitledsen, skitirriterad eller skitfrustrerad?
Jo, hjärnan liksom plöjer fram i full fart och inte är det strategiska beslut med hänsyn till min egen välfärd som planeras! Nej, felet skall rättas till!
Så i förekommande fallet slår jag mig ner med brevet i ena handen och telefonen i andra och ringer upp kravavdelningen på biblioteket. Jag får veta att ett sådant här brev skickas ut tre veckor efter påminnelsen om att boken skall vara tillbakalämnad varpå jag inser att något är fel. Tydligen är det så att mitt erkännande inte ledde till korrekt förfarande. Mannen som tog emot min bikt fyllde i rapporten felaktigt. Fast vem som bär skulden bryr jag mig inte ett skvatt om. Det viktiga för mig var att få upprättelse och höra att biblioteket beklagar brevet. Kvinnan jag pratade med i telefonen snurrade först in på påminnelsen och förstod först inte vad jag menade. Då höjer hon rösten och säger att jag skall lugna ner mig och inte skall vara irriterad. Nåja, det var jag ju men jag var faktiskt väldigt lugn - hon lät ju mer upprörd än vad jag var.
När hon till sist fattade beklagade hon att jag hade fått brevet och bad om ursäkt för att hon hade brusat upp, jag var nöjd och vi kunde lägga på.
Men herregud, varför bryr jag mig!?
Varför lägger jag ner tid och energi på sådant här? Jag blir irriterad fast denna gången enbart på mig själv. Fast det kanske mest handlar om frustration. Skall jag aldrig lära mig?
Ibland (ofta) är jag som en ballong. Jag försöker och försöker att låta saker passera och inte engagera mig men så är det som om någon tryckte på en ballong och då kommer allting ut!
Snälla, tryck inte på min ballong!!
Det är svårt
Det är svårt att sparka i lövhögar när man har ett par MBT-skor på fötterna. Det går liksom inte att veta var jag slutar och var skon slutar. Men än så länge har jag inte trillat på näsan så jag fortsätter sparka. För just höstlövshögar är en källa till glädje för mig så jag får ta risken! :-)
AF gruppträff ytterligare en gång och tappade grepp
Idag var det bara en handläggare som höll oss i handen. Gudskelov så var det min som var frånvarande, jag blir numera stirrig bara jag ser henne!
Däremot fick jag beskedet att inget hade hänt angående bytet eftersom min handläggare hade varit sjuk och att ingen kontakt med chefen hade tagits. P som jag ville byta till sade att hon inte ville gå över huvudet på min tidigare handläggare. Men vi stod ju alla tre och pratade för några dagar sedan då jag berättade att jag ville byta. Inga problem sade båda två, det går bra för mig. Men nu hade de visst glömt det. Suck.
Men P verkar ändå bättre och jag har en tid med henne imorgon. Hon verkar bättre, hon verkar både förstå vad jag säger och kunna svara på frågor. Dessutom verkar hon se människan och inte bara ytterligare en "kund" som vi så fint heter. Och förresten, jag har tydligen en funktionsnedsättning - det visste jag inte ens! Jag trodde "bara" att jag hade värk och dylikt men jag har tydligen hamnat i en speciell kategori. Fast jag vet inte om jag verkligen vill befinna mig i en sådan grupp! Att få en sådan etikett är inte så trevligt, det tar liksom fokus från mig som person. Jag vill inte vara någon med en funktionsnedsättning och så förresten är det en människa som heter Inger där också någonstans i högen med nedsättning.
Fast det kanske bara är jag som märker ord...
Idag var inte en lika frustrerande dag som tur var. Eller jo, på ett sätt var det. Jag tror jag flyttade runt på 3 stolar, var ute på rast 4 gånger och stod en del av tiden för jag hade så himla ont. Så det var värkmässigt väldigt frustrerande, dock inte lika mycket av bemötandet eller informationen. P pratar och berättar hur saker är, gamla handläggaren läser enbart innantill.
Eftersom jag hade så ont var jag lite mer dämpad än vanligt och sade inte så mycket. Inte till en början i alla fall. Men sedan kunde jag ju inte hålla mig. Jag satte igång diskussioner och jag kom med förslag till förbättringar (ändringar).
Det är energikrävande att kämpa i vind. Men har man motvind som i fallet med gamla (förhoppningsvis) handläggaren är det helt omöjligt. Jag har inte så höga krav tycker jag, det räcker att det jag pratar med ser mig och lyssnar på mig. Det är en ofantligt bra början. Utan det brukar det inte bli så bra, i någon situation.
P ifrågasatte aktiviteten som gamla handläggaren fick iväg mig att kolla på. Hon trodde inte att det skulle ge mig så mycket. Jag vet ärligt talat inte. Det är inte mitt förslag. Jag vet inte alls hur mycket jag orkar eller vad jag orkar. Jag är otroligt rädd för att bli pushad in på något som är för mycket för mig. För det handlar inte bara om att jag då kan sluta där och göra något annat. Är det riktigt illa kanske det slänger mig in i både ökad trötthet samt värk och då är jag tillbaka många, många steg.
Jag har svårt att sitta två timmar på AF och lyssna. Dels är det värken, dels blir jag väldigt trött av att bli matad med information, ej heller kommer jag ihåg allt som säges. Och får jag en massa papper har jag när jag är som sämst väldigt svårt att läsa dem. Det är som om det vore skrivet på ett annat språk.
Sådan var jag inte tidigare. Jag hade stenkoll, på allt! I mitt arbete förberedde jag för alla eventualiteter och gjorde väldigt sällan misstag. Jag visste var jag hade alla papper och precis alla saker. Det hände väldigt sällan att jag behövde leta efter något. Mitt kylskåp var alltid fyllt med det jag behövde, det var inte så att jag plötsligt en dag stod utan exempelvis mjölk. Mitt linneförråd var alltid manglat och hopvikt så som jag föredrar. Pärmar, böcker, skafferi - allting stod i ordning.
Jag brukade ha grepp om livet - men jag tappade det.
Så står det på en magnet som jag fick med posten idag. Kuvertet var utan avsändare men jag har en aning om vem det kan vara ifrån. Är det möjligtvis från F? :-)
Det är jobbigt att ha tappat greppet, speciellt när man hade ett så hårt grepp tidigare. Det innebär också en oändligt djup sorg. Icke att förglömma en rädsla! Jag är livrädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Mycket av min tid numera går åt till att leta eller att hämta saker. Oftast när jag skall hämta något kommer jag tillbaka med något annat. Ja, det känner väl alla igen. Skillnaden är bara att jag gör det precis hela tiden. Fram och tillbaka. Det räcker inte heller med två gånger, nej, jag kan springa hur många gånger som helst. Det är ganska frustrerande. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att glömma en sak från att jag reser mig till att jag är på plats för att hämta den. Inte gång på gång!
Fast det skall visst vara bra med motion och något skall jag väl göra!
Däremot fick jag beskedet att inget hade hänt angående bytet eftersom min handläggare hade varit sjuk och att ingen kontakt med chefen hade tagits. P som jag ville byta till sade att hon inte ville gå över huvudet på min tidigare handläggare. Men vi stod ju alla tre och pratade för några dagar sedan då jag berättade att jag ville byta. Inga problem sade båda två, det går bra för mig. Men nu hade de visst glömt det. Suck.
Men P verkar ändå bättre och jag har en tid med henne imorgon. Hon verkar bättre, hon verkar både förstå vad jag säger och kunna svara på frågor. Dessutom verkar hon se människan och inte bara ytterligare en "kund" som vi så fint heter. Och förresten, jag har tydligen en funktionsnedsättning - det visste jag inte ens! Jag trodde "bara" att jag hade värk och dylikt men jag har tydligen hamnat i en speciell kategori. Fast jag vet inte om jag verkligen vill befinna mig i en sådan grupp! Att få en sådan etikett är inte så trevligt, det tar liksom fokus från mig som person. Jag vill inte vara någon med en funktionsnedsättning och så förresten är det en människa som heter Inger där också någonstans i högen med nedsättning.
Fast det kanske bara är jag som märker ord...
Idag var inte en lika frustrerande dag som tur var. Eller jo, på ett sätt var det. Jag tror jag flyttade runt på 3 stolar, var ute på rast 4 gånger och stod en del av tiden för jag hade så himla ont. Så det var värkmässigt väldigt frustrerande, dock inte lika mycket av bemötandet eller informationen. P pratar och berättar hur saker är, gamla handläggaren läser enbart innantill.
Eftersom jag hade så ont var jag lite mer dämpad än vanligt och sade inte så mycket. Inte till en början i alla fall. Men sedan kunde jag ju inte hålla mig. Jag satte igång diskussioner och jag kom med förslag till förbättringar (ändringar).
Det är energikrävande att kämpa i vind. Men har man motvind som i fallet med gamla (förhoppningsvis) handläggaren är det helt omöjligt. Jag har inte så höga krav tycker jag, det räcker att det jag pratar med ser mig och lyssnar på mig. Det är en ofantligt bra början. Utan det brukar det inte bli så bra, i någon situation.
P ifrågasatte aktiviteten som gamla handläggaren fick iväg mig att kolla på. Hon trodde inte att det skulle ge mig så mycket. Jag vet ärligt talat inte. Det är inte mitt förslag. Jag vet inte alls hur mycket jag orkar eller vad jag orkar. Jag är otroligt rädd för att bli pushad in på något som är för mycket för mig. För det handlar inte bara om att jag då kan sluta där och göra något annat. Är det riktigt illa kanske det slänger mig in i både ökad trötthet samt värk och då är jag tillbaka många, många steg.
Jag har svårt att sitta två timmar på AF och lyssna. Dels är det värken, dels blir jag väldigt trött av att bli matad med information, ej heller kommer jag ihåg allt som säges. Och får jag en massa papper har jag när jag är som sämst väldigt svårt att läsa dem. Det är som om det vore skrivet på ett annat språk.
Sådan var jag inte tidigare. Jag hade stenkoll, på allt! I mitt arbete förberedde jag för alla eventualiteter och gjorde väldigt sällan misstag. Jag visste var jag hade alla papper och precis alla saker. Det hände väldigt sällan att jag behövde leta efter något. Mitt kylskåp var alltid fyllt med det jag behövde, det var inte så att jag plötsligt en dag stod utan exempelvis mjölk. Mitt linneförråd var alltid manglat och hopvikt så som jag föredrar. Pärmar, böcker, skafferi - allting stod i ordning.
Jag brukade ha grepp om livet - men jag tappade det.
Så står det på en magnet som jag fick med posten idag. Kuvertet var utan avsändare men jag har en aning om vem det kan vara ifrån. Är det möjligtvis från F? :-)
Det är jobbigt att ha tappat greppet, speciellt när man hade ett så hårt grepp tidigare. Det innebär också en oändligt djup sorg. Icke att förglömma en rädsla! Jag är livrädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Mycket av min tid numera går åt till att leta eller att hämta saker. Oftast när jag skall hämta något kommer jag tillbaka med något annat. Ja, det känner väl alla igen. Skillnaden är bara att jag gör det precis hela tiden. Fram och tillbaka. Det räcker inte heller med två gånger, nej, jag kan springa hur många gånger som helst. Det är ganska frustrerande. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att glömma en sak från att jag reser mig till att jag är på plats för att hämta den. Inte gång på gång!
Fast det skall visst vara bra med motion och något skall jag väl göra!
lördag 1 oktober 2011
Putta på
Jag vet inte riktigt om jag tror på AF när de pratar om att avtalet tar så lång tid. Det är orimligt och kostar både tid samt pengar. Jag får höra olika saker varje gång jag frågar och jag får överhuvudtaget inget svar på frågan om vad det är som tar tid. Därför bestämde jag mig för att kontakta aktören det gällde, där vi var och hälsade på. Det är tre personer som håller i det så jag antog att de åtminstone borde vara insatta i det. Det är ju inte så lätt att tappa information om man bara är tre stycken. Men kvinnan jag talade med hade ingen aning om varför det tog tid. Det verkade som att det inte var där som det hade fastnat vilket jag hade utgått ifrån. Så det är alltså inget avtal mellan denna aktör och AF som det verkar handla om. Vad är det då? Undrar om jag får något svar på nästa gruppmöte? Undrar om jag ens blir insläppt! Haha
När jag ändå var i ringartagen fortsatte jag. Jag har väntat 1½ år på att få börja hos en sjukgymnast. Jag har varit där tre gånger på bedömning och skulle få börja där efter jul. Efter ett antal lämnade besked på telefonsvararen fick jag till sist svar på ett mail jag hade skickat, det var då januari. Jag fick veta att hon var halvt sjukskriven men att hon skulle höra av sig när hon gick upp till heltid igen. Sedan har det varit helt tyst trots upprepade mail från min sida. Ingenting står heller att läsa om det på hennes hemsida. Om hon har lång frånvaro anser jag att det borde stå något där men icke.
Hon blev rekommenderad till mig av sjukgymnasten jag träffade på Lydiagården som jag kontaktade igen. Antingen kanske hon visste något om frånvaron eller så kunde hon möjligtvis rekommendera någon annan. Jag känner inte för att leta upp någon på måfå, det kostar för mycket energi - speciellt om det inte blir rätt. En vecka tillbringade jag i närmst Narnialiknande fantastiskt vackra omgivningar i februari 2010 och jag träffade denna sjukgymnast som kortast. Jag hade ingen illusion om att hon skulle komma ihåg mig men det gjorde hon. Hon sade något som jag tyvärr inte kommer ihåg men jag blev väldigt glad och sade att jag tar det som en komplimang. (Se jag är inte paranoid och det är inte alla människor som har problem med mig!) Jag fick i alla fall ytterligare några namn som jag skall kolla upp.
Ytterligare ett samtal gjordes, denna gång till en bildterapeut. Jag har läst att just bildterapi är speciellt bra vid utmattning och bröstcancer. Dubbelt så bra för mig alltså! Men tyvärr går inte det på högkostnadsskyddet och med min sänkta ersättning kan det då tyvärr inte komma på fråga för mig. Däremot hade hon KBT samt psykodynamisk terapi. Jag har en del låsta saker att arbeta med, bland annat sorg. Hjälp vad mycket sorg där finns. Sorg över arbetsfrånvaron, sorg över att ha förlorat mitt aktiva jag, sorg över att inte ha barn, sorg över värk och övriga kroppsligheter, sorg över min familj. Där finns massor att gräva ur och jag behöver hitta mig själv igen. Jag skall på bedömningssamtal så vi får se om hon tycker jag är tillräckligt koko för att få börja där!
Jag är förvånad över att det ändå var så lätt att ringa dessa samtal, att jag kunde vara så effektiv. Med mina minnesrubbningar och koncentrationssvårigheter brukar det innebära stor stress.
Ytterligare två andra samtal gjordes men utan framgång. Tänk att telefontid till klockan 12 betyder att det stängs av för inkommande samtal fem minuter i.
Men jag har gjort mycket för att putta på för att försöka få något att hända och jag är nöjd!
När jag ändå var i ringartagen fortsatte jag. Jag har väntat 1½ år på att få börja hos en sjukgymnast. Jag har varit där tre gånger på bedömning och skulle få börja där efter jul. Efter ett antal lämnade besked på telefonsvararen fick jag till sist svar på ett mail jag hade skickat, det var då januari. Jag fick veta att hon var halvt sjukskriven men att hon skulle höra av sig när hon gick upp till heltid igen. Sedan har det varit helt tyst trots upprepade mail från min sida. Ingenting står heller att läsa om det på hennes hemsida. Om hon har lång frånvaro anser jag att det borde stå något där men icke.
Hon blev rekommenderad till mig av sjukgymnasten jag träffade på Lydiagården som jag kontaktade igen. Antingen kanske hon visste något om frånvaron eller så kunde hon möjligtvis rekommendera någon annan. Jag känner inte för att leta upp någon på måfå, det kostar för mycket energi - speciellt om det inte blir rätt. En vecka tillbringade jag i närmst Narnialiknande fantastiskt vackra omgivningar i februari 2010 och jag träffade denna sjukgymnast som kortast. Jag hade ingen illusion om att hon skulle komma ihåg mig men det gjorde hon. Hon sade något som jag tyvärr inte kommer ihåg men jag blev väldigt glad och sade att jag tar det som en komplimang. (Se jag är inte paranoid och det är inte alla människor som har problem med mig!) Jag fick i alla fall ytterligare några namn som jag skall kolla upp.
Ytterligare ett samtal gjordes, denna gång till en bildterapeut. Jag har läst att just bildterapi är speciellt bra vid utmattning och bröstcancer. Dubbelt så bra för mig alltså! Men tyvärr går inte det på högkostnadsskyddet och med min sänkta ersättning kan det då tyvärr inte komma på fråga för mig. Däremot hade hon KBT samt psykodynamisk terapi. Jag har en del låsta saker att arbeta med, bland annat sorg. Hjälp vad mycket sorg där finns. Sorg över arbetsfrånvaron, sorg över att ha förlorat mitt aktiva jag, sorg över att inte ha barn, sorg över värk och övriga kroppsligheter, sorg över min familj. Där finns massor att gräva ur och jag behöver hitta mig själv igen. Jag skall på bedömningssamtal så vi får se om hon tycker jag är tillräckligt koko för att få börja där!
Jag är förvånad över att det ändå var så lätt att ringa dessa samtal, att jag kunde vara så effektiv. Med mina minnesrubbningar och koncentrationssvårigheter brukar det innebära stor stress.
Ytterligare två andra samtal gjordes men utan framgång. Tänk att telefontid till klockan 12 betyder att det stängs av för inkommande samtal fem minuter i.
Men jag har gjort mycket för att putta på för att försöka få något att hända och jag är nöjd!
AF
Ytterligare en gruppträff med AF har passerat. Gav den mig något? Lyckades jag hålla mig lugn?
Vilka svåra frågor jag ställer!
Vi kom att prata om bemötande. I dagens arbetsinriktade samhälle blir man med arbetsfrånvaro av vissa lite sedd som paria, som parasiter. Det gäller både som sjukskriven och arbetslös. Inte för att jag vet hur det är att vara arbetslös på riktigt men den lilla erfarenheten jag har fått säger mig att det är tufft, riktigt tufft. Det verkar vara en gängse uppfattning att om man är sjukskriven och/eller arbetslös innebär det att du är lat. För om du verkligen vill jobba så kan du göra det. Tänk bara positivt och ryck upp dig.
Jag talar inte enbart om personlig erfarenhet. Så ofta ser jag andra bemötas på liknande sätt. Därför utgår jag ifrån att det är ett samhällsproblem. Detta skriver jag för att visa att det inte handlar om paranoia! ;-)
På vägen till AF hade jag tagit ett för mig själv övertygande beslut att ta det lugnt och hålla låg profil. Den största anledningen till det är att jag behöver spara min kraft, hushålla med min energi. Men så kom vi som sagt att tala om bemötande. Var jag tyst? Lyckades jag ransonera mina krafter? Nää, det lyckades inte speciellt bra.
Vi har två handläggare varav en är den usla som jag har. Den andra verkar faktiskt vara ganska bra. Hon är skärpt, förstår mina frågor och svarar på dem utan att prata runt och ta upp egna konstiga (låånga) exempel som man inte förstår relevansen av. Hon frågade om någon av oss hade upplevt ett sådant bemötande från någon av dem. Hmmm...svår situation. Skulle jag ändå ta upp det fast jag vet att det inte leder någon vart. Men jag kunde ju inte hålla tyst. Det är som att jag är en ballong och att någon trycker på mig, luften måste ta vägen någonstans!!
Jag sade faktiskt att jag inte var helt nöjd med hennes bemötande. Det kanske var dumt av mig, jag vet inte men jag kunde faktiskt inte hålla tyst. Efter gruppmötets slut gick pratade jag med den andra handläggaren och frågade om jag kunde byta till henne istället. Jag inser givetvis att det även handlar om våra personligheter och att jag inte passar med henne. Det tillsammans med att jag inte är nöjd med hennes arbetsinsats gjorde att jag ärligt talat inte stod ut med att ha henne som handläggare längre. Jag vill inte behöva ställa 10 följdfrågor för att få ett enda svar, det räcker så bra att det är så hemma (om jag överhuvudtaget får svar). Jag orkar inte med det.
Egentligen ville jag ju byta tillbaka till min tidigare handläggare som var så bra men det har gått ungefär en månad sedan jag kontaktade deras chef och ingenting händer. Jag har varit hos AF i 1½ år och det enda som har hänt är att jag fått träffa en coach som förklarat för mig att jag kommer att hamna hemlös på en parkbänk. Det är jag otroligt irriterad och frustrerad över. Just nu väntar jag på att ett avtal skall skrivas innan jag kan börja på en aktivitet. När det började talas om detta avtal fick jag beskedet att det skulle gå fort. Nu plötsligt kan det ta upp till 12 veckor. Herregud, vad gör de på AF. Då kunde jag ju kanske gjort något annat innan istället för att sitta overksam under tiden. Varför skulle jag dit och hälsa på om det skulle dröja tre månader innan jag börjar? Jag bad uttryckligen handläggaren om att ha avtalet färdigt innan besöket men fick svaret att avtalet bara skulle dröja några dagar.
Jag undrar om de går hem efter en arbetsdag nöjda med sin insats. Nu kan jag ju iofs bara bedöma det jag har sett men jag hade personligen inte varit nöjd om jag inte hade åstadkommit mer än såhär.
Vilka svåra frågor jag ställer!
Vi kom att prata om bemötande. I dagens arbetsinriktade samhälle blir man med arbetsfrånvaro av vissa lite sedd som paria, som parasiter. Det gäller både som sjukskriven och arbetslös. Inte för att jag vet hur det är att vara arbetslös på riktigt men den lilla erfarenheten jag har fått säger mig att det är tufft, riktigt tufft. Det verkar vara en gängse uppfattning att om man är sjukskriven och/eller arbetslös innebär det att du är lat. För om du verkligen vill jobba så kan du göra det. Tänk bara positivt och ryck upp dig.
Jag talar inte enbart om personlig erfarenhet. Så ofta ser jag andra bemötas på liknande sätt. Därför utgår jag ifrån att det är ett samhällsproblem. Detta skriver jag för att visa att det inte handlar om paranoia! ;-)
På vägen till AF hade jag tagit ett för mig själv övertygande beslut att ta det lugnt och hålla låg profil. Den största anledningen till det är att jag behöver spara min kraft, hushålla med min energi. Men så kom vi som sagt att tala om bemötande. Var jag tyst? Lyckades jag ransonera mina krafter? Nää, det lyckades inte speciellt bra.
Vi har två handläggare varav en är den usla som jag har. Den andra verkar faktiskt vara ganska bra. Hon är skärpt, förstår mina frågor och svarar på dem utan att prata runt och ta upp egna konstiga (låånga) exempel som man inte förstår relevansen av. Hon frågade om någon av oss hade upplevt ett sådant bemötande från någon av dem. Hmmm...svår situation. Skulle jag ändå ta upp det fast jag vet att det inte leder någon vart. Men jag kunde ju inte hålla tyst. Det är som att jag är en ballong och att någon trycker på mig, luften måste ta vägen någonstans!!
Jag sade faktiskt att jag inte var helt nöjd med hennes bemötande. Det kanske var dumt av mig, jag vet inte men jag kunde faktiskt inte hålla tyst. Efter gruppmötets slut gick pratade jag med den andra handläggaren och frågade om jag kunde byta till henne istället. Jag inser givetvis att det även handlar om våra personligheter och att jag inte passar med henne. Det tillsammans med att jag inte är nöjd med hennes arbetsinsats gjorde att jag ärligt talat inte stod ut med att ha henne som handläggare längre. Jag vill inte behöva ställa 10 följdfrågor för att få ett enda svar, det räcker så bra att det är så hemma (om jag överhuvudtaget får svar). Jag orkar inte med det.
Egentligen ville jag ju byta tillbaka till min tidigare handläggare som var så bra men det har gått ungefär en månad sedan jag kontaktade deras chef och ingenting händer. Jag har varit hos AF i 1½ år och det enda som har hänt är att jag fått träffa en coach som förklarat för mig att jag kommer att hamna hemlös på en parkbänk. Det är jag otroligt irriterad och frustrerad över. Just nu väntar jag på att ett avtal skall skrivas innan jag kan börja på en aktivitet. När det började talas om detta avtal fick jag beskedet att det skulle gå fort. Nu plötsligt kan det ta upp till 12 veckor. Herregud, vad gör de på AF. Då kunde jag ju kanske gjort något annat innan istället för att sitta overksam under tiden. Varför skulle jag dit och hälsa på om det skulle dröja tre månader innan jag börjar? Jag bad uttryckligen handläggaren om att ha avtalet färdigt innan besöket men fick svaret att avtalet bara skulle dröja några dagar.
Jag undrar om de går hem efter en arbetsdag nöjda med sin insats. Nu kan jag ju iofs bara bedöma det jag har sett men jag hade personligen inte varit nöjd om jag inte hade åstadkommit mer än såhär.
Vad gör du åt det?
Hur är det med dig frågade hon och frågan var äkta och uppriktig.
Den kom helt oväntat och jag hann inte sätta på mig neutralminen jag använder till människor jag inte känner så väl. Detta tillsammans med pausen som min förvåning innebar gav henne svaret även utan mina ord. Jag tränar mig på att vara uppriktig (i de fallen frågan är äkta) men jag orkade inte prata ingående om det. Jag nämnde bara kort att handläggaren på AF var skitjobbig och att jag hade otrolig värk.
Då frågade hon vad jag gjorde åt värken.
Ännu en gång blev jag lite ställd. Jaa, vad gör jag? Ingenting fick jag svara.
Det har jag tänkt på sedan dess. Egentligen finns det en hel del saker att göra, jag kan köra med värktabletter vilket jag helst inte vill. Jag kan göra yoga eller avslappning, stretcha, ta promenader i det gröna (naturen läker) och sitta mindre vid datorn och/eller skapa. Jag måste skaffa ett ståbord för jag sitter helt galet vilket är den största anledningen till värken. Jag kan försöka massera eller prova värme.
I vanliga fall kommer jag ihåg att jag kan göra något men blir värken svår glömmer jag det totalt. Det är som att både musklerna och hjärnan låser sig och fastnar. Jag är tacksam för hennes fråga som lyckades rucka mig ur min värkförlamning.
En annan mindre bra effekt av muskellåsningarna är att jag får svårt att djupandas. Det är som ett brett band som sitter omkring bröstkorgen och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Men om jag försöker med avslappning blir det lättare att andas.
Den kom helt oväntat och jag hann inte sätta på mig neutralminen jag använder till människor jag inte känner så väl. Detta tillsammans med pausen som min förvåning innebar gav henne svaret även utan mina ord. Jag tränar mig på att vara uppriktig (i de fallen frågan är äkta) men jag orkade inte prata ingående om det. Jag nämnde bara kort att handläggaren på AF var skitjobbig och att jag hade otrolig värk.
Då frågade hon vad jag gjorde åt värken.
Ännu en gång blev jag lite ställd. Jaa, vad gör jag? Ingenting fick jag svara.
Det har jag tänkt på sedan dess. Egentligen finns det en hel del saker att göra, jag kan köra med värktabletter vilket jag helst inte vill. Jag kan göra yoga eller avslappning, stretcha, ta promenader i det gröna (naturen läker) och sitta mindre vid datorn och/eller skapa. Jag måste skaffa ett ståbord för jag sitter helt galet vilket är den största anledningen till värken. Jag kan försöka massera eller prova värme.
I vanliga fall kommer jag ihåg att jag kan göra något men blir värken svår glömmer jag det totalt. Det är som att både musklerna och hjärnan låser sig och fastnar. Jag är tacksam för hennes fråga som lyckades rucka mig ur min värkförlamning.
En annan mindre bra effekt av muskellåsningarna är att jag får svårt att djupandas. Det är som ett brett band som sitter omkring bröstkorgen och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Men om jag försöker med avslappning blir det lättare att andas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
