Ont....

redan när jag vaknade idag. Varför vet jag inte. Det kan vara min arbetsskada, det kan bero på att jag legat illa men det kan lika gärna vara cytostatikan. Egentligen spelar det ju ingen roll, smärtan påverkas ju inte av att jag vet orsaken.

Min sambo är iväg på jobbresa denna vecka så nu sover jag gott. Hmmm, det där lät inte så bra.
Men jag slipper snarkandet och dunsiga vändningar och jag kan ha alla fönster öppna om jag så vill! Jag hade glömt hur skönt det var att sova med öppet fönster. Dels är sambon gnällig om det och dels bor vi mitt i stan så ibland orkar jag inte med ljuden. Just nu är det en flicka som pratar och skrattar väldigt högljutt utanför, jag tror det är en granne och att hon sitter på balkong. Men hon slutar väl snart hoppas jag. Men så gammal jag ändå är har jag inte glömt hur det var att vara tonårig flicka. Varför måste man prata högt och skratta och fnissa hela tiden, vad är det med den grejen?

Jag är så glad att jag inte är tonåring längre, det var ganska jobbigt. Men jag hade gärna varit kanske 5 år yngre eller varför inte 10! Det är 10 år som jag varit sjukskriven och de åren känns ibland som stulna från mig. Hade jag fått adekvat hjälp från min arbetsplats (som dessutom är lagstadgad) hade det inte behövt bli såhär. Ibland känner jag mig väldigt ledsen och bitter på det men ibland är det ok. Jag arbetar mot mer acceptans för bitterhet skrämmer mig! Jag vill inte bli bitter för att jag har haft dålig hälsa, råkat illa ut och hamnat på en dålig arbetsplats. Det är som det är, jag måste se framåt. Men ibland är det väldigt svårt att göra det. Det har varit så många gånger att jag börjar resa mig och komma någonstans och då är det något annat som slår till, någon annan krämpa som hindrar mig. Jag behöver hitta en balans mellan att vilja återgå till arbetslivet och att ta hand om mig själv och se till så att jag mår bra. Och tro mig, det är ingen lätt balans!

Och verkar jag virrig är det för att jag tagit sovpiller, det är dags att låta dem "work their magic".