God Jul önskar jag er!

Jag loggar ut för att fira jul men innan jag gör det vill jag önska er alla en särdeles fin jul med både snö och värme, lugn och kärlek!

Krånglig, jag?

Det är inte midnatt som råder utan förvirring i detta hus.

Jag kommer alltså att opereras i mitten av januari. Däri ligger ingen förvirring även om jag har många frågor till kirurgen. Det påminner mig om att jag borde påbörja den listan. Det som gör mig förvirrad är sjukskrivningen.

Jag blev år 2010 utförsäkrad och fick ta tjänstledigt från min arbetsplats för att skrivas in på Arbetsförmedlingen. Redan där tycker jag det är en hel del som är snurrigt. Det ligger liksom inte rätt i munnen eller handen att be om tjänstledighet för en sådan sak. På blanketten finns det förtryckt några saker såsom föräldraledighet, studier och annat jobb. Ingenstans kan jag bocka i att jag behöver vara ledigt från mitt arbete för att skrivas in på AF ett tag. För att liksom se hur de har det där.

Ersättningsnivån var också snurrig. För mig i alla fall. För alla andra tycktes det vara glasklart. När jag ringde till A-kassan hänvisade de mig till Försäkringskassan och när jag ringde dit hänvisade de mig tillbaka till A-kassan. Solklart. Den dansen höll vi på med i över ett år. En gång verkade det hända något då jag blev uppmanad att skicka in en blankett. Dock visade det sig att jag redan hade skickat in den nämnda blanketten ett år tidigare. Den stora frågan var vad aktivitetsstödet baserades på. Jag trodde ju i min tjänstemannahjärna att det var min lön som ersättningen baserades på. Och det var det ju, fast bara lite. Jag kommer inte ihåg vad de kallade det men det var typ en uppskattad lön. Varför skulle de uppskatta en lön om de hade en reell att utgå ifrån? Det var inget jag uppskattade, det gjorde allting liksom bara krångligare.

Och krångligare blev det när jag fick retroaktiv löneförhöjning såpass mycket att det förvånansvärt nog gjorde en skillnad. Den skillnaden ville jag gärna se på mitt konto. Fast det gick ju inte. För aktivitetsstödet baserades på den uppskattade lönen (fast bara lite) när jag blev utförsäkrad och jag fick lov att uppge min inkomst. Och att jag fick retroaktiv löneförhöjning påverkade inte för jag skulle jag ju angett min lön. Men den visste jag ju inte om att jag hade. Inte förrän sådär ett år senare. Och då var det ju försent. Det är ju en självklar regel. Vet du inte om din kommande inkomst så kan du ju inte få ut den!! Det säger väl sig själv!

Jag gav inte upp, jag är en envis sucker! Till slut fick jag en trevlig och engagerad Rolf på tråden. Han rådbråkade sin hjärna och till slut lyckades han få till stånd en höjning av min ersättning. Dock baserades det på helt andra regler som jag till min lycka uppfyllde. Fast egentligen skall jag ju hålla mig på mattan, inte bara ekonomiskt sett. Har jag hamnat på en nivå får jag väl ändå hålla mig kvar där och inte bråka. Hur ser det ut om alla möjliga människor vill ha höjd ersättning, det går ju inte bara an!

Min lön har förvånansvärt nog ökat igen. Detta är dock inget jag kommer att se röken av för nivån bestämdes ju för typ 10 år sedan, innan jag blev sjukskriven. Det gäller att ha framförhållning!

Nu är min fråga hur en sjukskrivning kommer att påverka min utförsäkring samt tjänstledighet från min arbetsplats för att AF så gärna vill ha mig där. FK tycker ju inte att jag är sjuk men varken min arbetsplats eller AF eller jag för den delen tycker att jag är helt frisk. Om jag sjukskrivs 5 veckor för min operation, hur kommer det att påverka min tjänstledighet och tillgänglighet för AF? Jag kan få behålla aktivitetsstöd under min sjukskrivning men AF kan också avbryta den. Då är jag alltså sjuk i fem veckor men när den sjätte veckan invigs då är jag frisk? Vad hände med mellantiden, rehabiliteringstiden som brukar uppstå vid olika former av ohälsa? En rehabilitering är ju olika lång beroende på sjukdomstillstånd. En influensa kanske bara kräver två dagars vila när febern väl är borta. Fast får man lov att vila egentligen? Är du inte influensasjuk så är du väl frisk? Det måste man väl vara, dagarna efter det är ju rehabilitering. För antingen är man sjuk eller inte. För rehabilitering finns inte i vårt samhälle för FK räknar inte med sådant längre. Är du inte sjuk är du något annat. Vem bestämmer vilken arbetsförmåga man har? Vem kommer hem och tillbringar några dagar i min kropp för att se vad jag klarar av? Vem tar med i beräkningen att eftersom alla kroppar är olika så påverkas vi också på olika sätt av olika saker. Exempelvis är denna kropp väldigt känslig för medikamenter. Således reagerade den på  cytostatikabehandlingen som det giftbombardemang det är och slog ut mig totalt. Andra kroppar klarar det bättre. Vissa ben läker fortare än andra, är du egentligen sjuk väl ditt benbrott har spikats ihop?

Jag är absolut för att man skall titta på långvarig sjukskrivning. Jag var glad när jag hörde om att det skulle komma nya regler där man försökte få igång människor. Jag anser mig ha haft en väldigt tur med kontakten med AF och jag är väldigt glad att jag arbetstränar och är igång igen. Men ändå är det konstigt. Det ger upphov till förvirring och alla märkliga regler ger ju inte direkt sjukskrivna eller utförsäkrade en trygg och säker plattform för att läka och nå fram till aktivitet igen. Borde inte det vara huvudsyftet när man har ohälsa? Att läkas? Som det är nu verkar det ofta vara en kamp där läkare, AF, FK och A-kassan är dina antagonister. Tänk om man istället hade ett samhälle där de inblandade hade samma mål och lyssnade på individen det gällde.

Förvirring uppstår också när jag skall börja arbetsträna på min arbetsplats. Det finns något som heter rehabiliteringsbidrag men det kan jag inte få eftersom FK anser att jag inte är sjuk. Inte heller jag anser att jag är sjuk men jag är å andra sidan inte helt frisk. Jag trodde dock att rehabilitering var just rehabilitering, något som kommer efter ohälsa och förhoppningsvis skall leda till hälsa. Nu skall min arbetsplats och AF rådbråka hur jag skall kunna arbetsträna där och vilken ersättning som bör utgå. För det är minsann inte självklart. Fast borde det inte vara det? Borde det inte vara lätt att arbetsträna på just sin egen arbetsplats? Är det inte just sådant som bör uppmuntras?

Det finns något som heter förebyggande sjukskrivning som uppmärksammades när jag var på Lydiagården som är ett rehabställe för cancerdrabbade. Nu skall jag rekonstrueras och genom det förebygga ytterligare värk i min kropp genom att försöka balansera upp den. Men en cancerrehabilitering kan inte jämföras med annan cancerrehabilitering. Jag pratade med en man från FK idag för att försöka reda ut begreppen. Ja, jag var faktiskt trevlig trots att det är ett förvirrande område. Det är alltså hans jobb att svara på dylika frågor men han kunde inte. Är det inte självklart hur en sjukskrivning från aktivitetsstöd med tjänstledighet från arbete går till? Är det krångligt?

Eller är det bara jag?

Häromdagens lunch

Cannelloni har jag ett recept på. Jag tror det var godare första gången det lagades men det var hursomhelst gott. Ricottaoast, philadelphiaost, tomat, pesto och champinjoner var med i smarrigheten innan det rullades i lasagneplatta och fick värma sig en smula.

När jag ändå hade ugnen varm (jag är väl uppfostrad med värmebesparingstankar) tänkte jag passa på att göra något annat. Min förra saffranskladdkaka blev inte en konventionell kaka. Faktum är att det blev en ny sorts julgodis istället. Jag utmanade mig själv att använda något icke helt lyckat till att göra något annat. Det föll väl ut. Den nya kladdkakan blev däremot lyckad på första försöket.

Det hade väl räckt för en sådan trötter som jag?
Fast det gjorde det inte. Grönkålen kokades och förbereddes för att bli långkål och grötgris kokades för att bli ris à la Malta.

Eftersom jag är extra generös idag tänker jag bjuda er på berättelsen om saffranskladdkakan som istället blev julgodis. Jag har en gasugn. Det tar tid att vänja sig vid en gasugn. Den är mycket varmare än vanliga ugnar och utger den dessutom väldigt ojämnt, värmen alltså. Så jag försöker att sänka värmen mer och mer men den lyckas alltid vara för hög. Det tillsammans med ett dåligt minne gav en...knaprig yta och djupare kolorerad än vad jag hade tänkt mig. När jag tog ut kakan puttrade den fortfarande och jag tänkte bara på att den inte fick bli mer bakad än vad den redan var. En kladdkaka skall liksom vara...kladdig oavsett om det är choklad eller saffran i! Min fantastiska idé var att slänga den i ett kallt vattenbad. Det hade nog funkat ypperligt om jag hade kommit ihåg att ta upp den innan det hade sipprat in för mycket vatten. När jag väl kom ihåg det och stod där med kakformen i händerna var det med stor förvåning samtidigt som jag nästan kiknade av skratt. Hur dumt kan man bära sig åt?

Eftersom jag är återanvändningens drottning (någon skall väl vara det även om det inte låter så glamoröst) bestämde jag mig för att göra något med kakan ändå. Jag skar bort det brända och knaprade i mig det lagomknapriga. Resten lade jag i en hink och rev mandelmassa över. Det som inte omedelbart stoppades in i munnen för avsmakning rullades till bollar som jag sedan doppade i smält vit choklad. Voilà, ett nytt julgodis var fött. Visst är jag duktig? ;-)

Imorgon har jag planer på att göra andra bollar. Eller bullar menar jag. Det skall bli köttbullar och det var länge sedan slika trillades mellan mina händer. Misslyckas jag kan jag alltid göra en soppa, eller piroger eller varför inte en julstjärna?

Dagens lunch

Dagens mat har gått i ost och kolhydraternas tecken. Det är ju så gott.

Som vanligt hann eftermiddagen både ifatt och förbi mig innan tankarna på maten blev märkbara. Jag har stora planer på att göra en menytavla med utbytbara maträtter för att enkelt bygga ihop veckans mat. Men om jag inte ens kommer ihåg att jag har mat i kylen lär jag väl inte direkt komma ihåg att titta på menytavlan, hur tjusig jag än lyckas göra den. Den kommer att bli av dock!

Jag tittade på julmatsTV och jag vet inte riktigt hur associationerna gick ifrån julgodis till soppa men tydligen fanns där något. Jag kom att tänka på ett recept jag läste häromdagen och försökte nu hitta det. Föga resultat dock, det stod inte att finna. Så jag fick hitta på lite själv. Vilket jag gjorde med bravur får jag säga, det blev riktigt smarrigt.

Soppa på potatis, morot, blomkål, purjolök, vitlök, champinjon, grädde och en hel del parmesan. Till det valnötsbröd med ost. Jag åt säkert en hel tallrik. För mig är det lycka. Nu på kvällskvisten var det dags för dagens andra ostintag vilket blev falu rågrut (hur kan knäckebröd vara så gott?) med en smarrig brie som jag tror hette Meaux? Jag får fråga nästa gång. Je m'appelle Inger, comment tu t'appelles?

Parmesan har jag förresten gott om. Förra inköpet resulterade i en ceasarsallad innan illamåendet i form av en inklämd fluga i osten gjorde sig påmind. Jag brukar aldrig komma ihåg att returnera dåliga matvaror men denna gång ansträngde jag mig för att komma ihåg för det var så äckligt. När kvinnan i kassan frågade om jag ville ha en ny ost sade jag nej. Jag vill ha två som kompensation för det var så motbjudande. Det var sagt lite på skämt men jag fick faktiskt två styck förpackningar parmesanost! Jag mejlade även till fabrikören och fick en presentcheck på 150 kr. Det lönar sig tydligen med en fluga då och då. Fast ärligt talat hade jag nog kunnat vara utan detta lilla kryp och den ekonomiska kompensation den gav upphov till.

Imorgon skall jag handla Västerbottenost.

OK-stämpel

Idag var jag på min vanliga halvårskoll och som vanligt såg allt bra ut. Läkaren också. Varför är det bara snygga män på onkologen? Fast jag skall inte klaga. Jag kanske skall uppskatta att snygga män klämmer lite på mig. Förutom Magnekattens trampande är detta det enda närmandet för tillfället. Vilket jag för övrigt är glad för. En genomklämning en gång i halvåret är typ den närmsta relation jag orkar ha för tillfället. Ganska så kravlöst. Det enda jag behöver göra är att ta blodprov för att visa att jag är frisk och det finns väl andra kvinnor som gör det regelbundet innan de har vidare intim kontakt. Män också för den delen. De snygga männen som klämmer är alltid så korrekta. Jag är inte så förtjust i stela typer. Speciellt inte om de skall klämma på mina bröst. Man kan väl dela några skämt åtminstone? Helst innan jag klär av mig. Det skulle kunna uppfattas som stötande om han kommer med olämpliga skämt när jag står där halvnaken. Och efteråt kunde man väl åtminstone ta en fika. En pepparkaka eller något, det är ju i alla fall jultider. Nejdå, när jag klädde på mig märkte jag ganska tydligt att han liksom redan var färdig. Och så verkade han inte så intresserad av att ringa. Han sade att han skulle höra av sig om det var något, inte annars. Visst är det typiskt! Jag som redan hade börjat se fram emot sommarens klämning. Fast vem vet, det kanske är en annan snygging som får lägga sina händer på min kropp. Jag kanske skall uppföra en lista på alla händer som har befunnit sig på olika delar av min kropp under denna resa. Eller kanske ännu hellre en lista med frivilliga händer, det låter väl festligare, inte sant?

Min sufflé

Tack min kära goda vän för att du är min sufflé, min sufflös och hjälper till att skaka fram, skaka rätt, översätta, normalisera och bekräfta mig och mina tankar när det behövs.

Om en månad

Om en månad är den förhoppningsvis över. Vilken den? Jo, operationen - bröstrekonstruktionen. Jag har väntat ganska länge och det har varit bra för det har tagit tid för mig att bli redo. Är jag det nu då? Nja, jag hade nog kunnat skjuta upp det lite till men enbart för att jag är rädd. Förra upplevelsen var så hemsk, speciellt när en av mina mediciner felmedicinerades, jag var så dålig. Jag försökte berätta hur det var men de liksom antagligen inte lyssnade eller inte brydde sig vilket jag fann mycket märkligt.

Jag får berätta lite mer om hur och när och varför. Just nu är jag inne i snurret och borde definitivt gå och lägga mig istället för att snurra omkring.

Hjärtklappning

Förr i världen hade jag värkmedicin som jag tyckte fungerade ok. Den togs bort. Det var en kombinationstablett med tre verksamma (värksamma?) substanser i så för att få samma effekt har jag kombinerat dessa tre. Det har fungerat ok. Nu har en av dessa tagits bort så jag har fått ersätta den med en ny medicin. Det fungerar sådär. Den ger mig numera hjärtklappning och andra märkliga sensationer som jag inte alls är intresserad av. Jag tror att det beror på att jag inte är van vid den. Eller så kan det bero på att jag har behövt ta denna kombination två gånger sedan inatt. Min plan idag var att dels sticka till biblioteket och göra en snöängel. Dessa skulle dock inte kombineras, jag tror inte att biblioteket uppskattar vuxna människor som lägger sig i snön och viftar lite. De kanske skulle ringa efter någon och det skulle troligtvis inte vara någon som förstår skönheten i vuxna snöänglar.

Mat och promenad

Dagens lunch blev fisksoppa med saffran. Det såg alldeles fantastiskt ut, speciellt i min knallgula underbara gryta. Dock var det godast i början. Jag kunde inte äta upp allt, det blev liksom för mycket. Jag älskar saffran men jag kanske skall spara det till bakning istället.

Gårdagens lunch var en maffig sallad med kyckling, bacon, ägg, sallad, tomat, physalis, röd paprika och en massa god dressing. Proppmätt var jag efter det intaget.

Jag hade velat saffransbaka men jag upptäckte att jag inte hade ägg så det får vänta. Får se om det blir av imorgon istället.

Vinterns första snöpromenad togs idag med ett stort leende på läpparna. Jag fullkomligt älskar det knarriga ljudet av att gå i snön. Jag märker att jag alltid försöker gå där det är orörd snö, jag antar att det är kittlande med tanken att gå där ingen har gått förut. Snö gör mig så glad, det är så vackert!

+ 6

Igår var det 6 månader sedan jag flyttade och jag känner både glädje, tacksamhet och stolthet. Jag är så glad för min lägenhet och lugnet. Jag är så glad att jag kan göra vad jag vill utan att behöva utstå smädelse. Mathållningen är inte helt lätt vilket oftast beror på trötthet men jag är ändå så tacksam att jag kan laga mat som jag kan äta utan att må illa. Det är en njutning att gå och handla och inte behöva kämpa för att få slippa äta så mycket kött. Jag har ännu inte fått i ordning mitt hem som jag vill men jag är ändå stolt över det. Jag är också stolt över att jag så snabbt och lätt lyckades fixa en lägenhet i en stad och tid där det vanligtvis är svårt. Jag är stolt över att allt går bra och att jag kommer ihåg det mesta och viktigaste som behöver göras. Jag är också glad över speciellt goa grannar. Jag är enormt glad över att sova själv, slippa utskällning när jag vänder på mig och kampen för att ha sovrummet svalt pga Tamoxifenets nattliga värmepanik. Jag är tacksam över att jag kan lägga mig hur tidigt som helst och inte bli störd (även om jag inte gör det). Jag är så glad att jag kan ha tystnad omkring mig, TV:n behöver inte vara på trots att ingen tittar på den och jag kan faktiskt titta på vad just jag vill. Jag är så glad av känslan av självständighet.

Trevlig pratstund

Jag kommer precis upp från en trevlig pratstund med en granne. Den var visserligen väldigt kort och ganska så ensidig men trevlig ändå. När jag skulle gå uppför trappan med tvättkorgen skulle jag tända trappljuset med axeln och råkade ringa på A:s dörr. Jag fick ju stå kvar ifall det var någon hemma och förklara varför han fick påhälsning av just mig! Kort som sagt men trevligt, haha.

Och jag gissar att A står för Axel men det kan lika gärna vara Alfred. Andreas/Anders kanske som i dagens namnsdagsbarn!

Hitta rätt?

I morse när jag gick upp (väldigt sent för övrigt) såg jag till min glädje att både toaletten, handfatet och spegeln var städad. Tänk vad duktig jag är när jag inte kommer ihåg det (fast bara lite). Det är ungefär som att hitta bortglömda pengar någonstans i gömmorna. Inte för att det händer så ofta men det har faktiskt hänt. Några gånger lade jag medvetet undan pengar som jag sedan givetvis glömde bort. Vilken glädje att hitta dem sedan! Och vilken glädje att komma upp till lite nystädat. Synd jag inte hinner så mycket på kvällen, annars hade jag kanske kunnat vakna upp till en helt nystädad lägenhet. Ibland kommer jag upp till en helt ren diskbänk, det är också roligt. Roligare än att hitta saker i sängen i alla fall. Fast om jag nu skall hitta grejer där så kan det väl vara pengar istället för ostbågar, äppelbitar och nötskal! I trappuppgången, en halv trappa ner har jag vid två tillfällen noterat ostrelaterade saker. Första gången var det ostbollar och andra gången var det ostbågar. Först tyckte jag det var lite roligt men sedan blev jag helt förfärad, tänk om det var jag!!! Men nej, jag tror faktiskt inte att jag är ute i trappan och snurräter ostbågar. Ostbollar har jag aldrig handlat. Tur att jag inte brukar handla sådär i snurret, det hade kunnat bli konstigt. Tänk att komma upp till ett kylskåp varje morgon där man inte vet vad som står inne och morrar åt en! Fast en gång har jag nog snurrhandlat när jag tänker efter. Det var en morgon som jag tog kvällsmedicinen istället för dagmedicinen. Jag försökte hålla mig vaken för jag ville inte gå och lägga mig precis när jag hade stigit upp. Vissa dagar har jag behövt lägga mig efter att ha gått upp, tvättat mig, satt i linserna, klätt mig och ätit frukost. Det var mer än jag hade energi för då. Men gudskelov är det läääänge sedan. Tillbaka till morgonsnurret. För att försöka hålla mig vaken gick jag och handlade. Jag antar att det var mjölk jag behövde, det brukar alltid vara det - jag borde köpa en ko att ha på balkongen. Fast när jag kom hem igen märkte jag att just matvarorna var det inte så mycket av. Choklad däremot hade jag handlat på både längden och tvären. Jag fick lägga mig när jag kom hem för jag kunde inte hålla mig vaken. Och jag tror nog att jag skulle föredra att hitta städning eller pengar istället för choklad till ett helt kompani. Fast jag har visserligen haft lyckostunder när jag hittat choklad när jag inte trodde jag hade.

Allt beror ju på vad man behöver. Just nu exempelvis skulle jag bli jätteglad av att hitta lite extra energi och en mer ovärkande kropp. Men för all del, jag kan nöja mig med en sedelbunt för idag! :-)

Hela världen för mig

Igår kväll hade vi, gospelkören julkonsert med Sanna Nielsen. En del fina julsånger och andra inslag har vi tränat på hela hösten. Vi har världens bästa körledare och jag kände mig redo att möta världen. Faktum är att det var hela världen för mig (och för de andra i kören samt S.N såklart). Eftersom min reella energinivå inte ligger på den önskade nivån blir jag ibland orolig när jag skall göra något som är så omfattande. Det handlar om många timmar, många människor som ger mycket ljud hela tiden och inga möjligheter till att vila nacken. Dessutom brukar jag ha svårt att planera och få in mat och äter jag inte blir det givetvis ännu jobbigare. Och som vanligt fick jag lite matpanik igår, det var helt blankt, jag visste inte vad jag skulle äta. Visst kunde jag köpa något att äta men jag ville inte det eftersom jag köpte mat i fredags och jag ville hellre ha egen mat, det känns nyttigare och bättre för mig. Jag skickade ett matpanikssms till en körkompis och hon skrev tillbaka att vi kunde käka en hamburgare tillsammans. Det var bra att jag liksom bad om hjälp men jag kunde inte ta emot hjälpen, faktum är att det blev ännu svårare att hantera eftersom jag inte ville att det skulle bli fokus på det och att hon skulle bli orolig. Efter några timmars mattankar kom jag på att jag hade en tetrasoppa som jag kunde blanda med lite annat smått och gott. Vilken lättnad! Och en lättnad var det ända fram tills att jag råkade spilla ut halva soppan när jag skulle hälla över den i en tallrik. Fast jag bedömde det som att det skulle räcka med det jag fick i mig tillsammans med en smörgås jag skulle ta med till halvlek.

Vi skulle samlas vid halvtre och då var jag på plats svartklädd med guldig touch vilket var klädkoden för ikväll. Det var roligt att se alla så fixade och fina. En tjej var extra snygg vilket jag sade till henne. Sedan fick jag ta tillbaka det igen, i alla fall förvåningen som jag skymtade i min röst, jag vet inte vad den kom ifrån. Tur hon har humor!

Vi trallade på både med och utan S.N och jag vet inte vem som var duktigast, vi eller hon! ;-)
 I halvtid fick vi pudra oss lite extra samt inta maten vi eventuellt hade med oss. Som tur var så kunde jag glida med en kyrkanställd till ett lugnare ställe så jag kunde pausa öronen och hjärnan.

Klockan 6 var det dags och sedan följde 2 timmars sång. Jag tyckte allting var fint men blev besviken på den syntigt, märkliga Stilla Natt. Jag blundade till Ave Maria och var så inne i den att en körkompis blev orolig att jag hade suttit där i stolen och svimmat av! För stol satt jag i, till skillnad från de andra i kören som satt på den kalla trappan. Jag är mycket tacksam för det för om jag inte hade haft den bekväma stolen hade jag knappt kunna röra mig efteråt.

Vi 8 hade vi gjort ett bra dagsverk och blev utsläppta ur kyrkan. Kyrkoherden hade varit där och lyssnat på oss och bestämde sig för att kyrkokören fick fortsätta ett år till. ;-) Några körkamrater skulle gå vidare och ta en öl men jag bestämde mig för att istället gå hem och ta en ostbåge eller två. Jag visste att energinivån var låg och jag ville inte tömma tanken helt, jag har ju inte direkt en reservdunk att ta till.

Lite slank jag där med maten men på det hela taget var det en hyfsat bra planering från min sida som gjorde att jag klarade dagen och kvällen bra. :-)

SVBK

Om du blandar lika delar mosad geting och solsveda får du ungefärligen fram den hemska känslan av att ha ont i huden. Det finns inget att göra utan bara stå ut och låta det gå över. Lyckligtvis brukar det inte vara i mer än några dagar men det är å andra sidan desto mer intensivt så länge det varar. Mer än några dagar per ställe det vill säga, för det kan fortsätta någon annanstans. Denna omgången var nog den i area mest omfattande. Området som smärtade var baksidan av mitt höger ben, från halva skinkan ner till foten. Och från foten tog neuropatin vid som har liknande smärta när den är som värst. Jag har aldrig fått någon förklaring till denna smärta och har inte träffat på så många som har den. Dock tror jag den tyvärr är betydligt vanligare än vad det ger sken av. Jag märker tydligt att den har med stress att göra eftersom det alltid slår till när jag har mycket aktiviteter och dålig tillgång till återhämtning. Och för att göra det ännu konstigare och svårt att förstå är det en värk som flyttar sig. Det är några ställen den företrädelsevis drabbar såsom låren och armar. När det handlar om låren kan det vara både fram och baksida, dock aldrig samtidigt. Armarna är alltid överarmarna och alltid på baksidan. Ibland går det upp till skinkan vilket är hemskt jobbigt för det är gör extra ont att röra sig. Den allra värsta smärtan är när hela underlivet involveras. Då räcker det inte med mosad geting och solsveda utan du får lägga till en rytmisk skärande smärta. Jag har aldrig sökt för detta hos läkare. Jag skulle aldrig någonsin gå till någon och berätta att jag har ont i huden och det flyttar sig från gång till gång. Det är det SVBK varning på. Jag måste kolla för jag är inte säker på förkortningen för sveda och bränn kärring.

Om du vet något om denna smärta får du gärna skriva några rader.

CT thorax och buk

Idag gjorde jag en CT på thorax och buk. Det var inte roligt.

Egentligen skulle jag gjort den nästan en månad tidigare men mitt dåliga minne krånglade till det. Några dagar innan röntgen skulle jag ta blodprov för att kolla levervärde för att vara säker på att det skulle gå bra med kontrastvätskan. CT-tiden hade jag full koll på men jag hade totalt glömt blodprovet jag skulle ta. Jag fick en ny tid med en förmaning om att jag skulle tänka på patienten som gick miste om sin tid pga mitt slarv. Tack för den. Min glömska är inte illasinnad, den bara är...

I måndags tog jag mitt blodprov och idag var det dags för resten. Jag skulle vara på plats 40 minuter tidigare för att dricka kontrastvätskan. Det står 3 glas i brevet men de försökte få i mig 4. Det lyckades inte så bra, lite av det kom upp igen. Jag fick hoppa upp på en brits och få en nål i armen. Jag var lite rädd, det är jobbigt att bli påmind om allt igen. Men som en god vän skrev i ett sms får jag försöka tänka på att det är för en positiv sak inför rekonstruktionen.

De tog några bilder innan de skjutsade in kontrastvätskan iv. Det var inte behagligt när den spred sig i kroppen. Värmen i kroppen kunde jag stå ut med, likaså känslan av att kissa på mig men den konstiga känslan/värmen/trycket i bröstkorgen/andningen var riktigt, riktigt obehaglig. Det påminde mig om när jag sövdes inför mastektomin och sekunderna från injektionen tills jag somnade. Det var ren panik och tanken på den insomningen gör det svårt att se fram emot nästa operation.

Men det gick snabbt över och efter sådär en halvtimme var jag färdig. Jag mådde konstigt efter kontrastvätskan men jag vet inte om det var den orala eller iv som var värst. Jag hade haft funderingar på att gå till jobbet efteråt men nej, jag cyklade direkt hem och lade mig. Efter en tupplur på 4 timmar med katt på magen mådde jag bättre även om magvärk hade tillkommit. Magen lät en del men det hände inte så mycket mer. Innan jag somnade blev jag nästan orolig för den lät så konstigt. Det var liksom rytmiskt och det kändes inget alls. Mycket kan man säga om magen men rytmisk är inte något av det. Efter någon minut insåg jag att det inte alls var min mage som lät utan katten som låg på den och spann, haha. Det står i papperna att man skulle se till att ha tillgång till toalett då all vätska skulle påverka magen. Eftersom jag alltid är hård i magen och varje toalettbesök med avseende på det området är en plåga såg jag nästan fram emot lätta besök. Men nejdå, min mage håller minsann på sig.

Jag hoppas att magen rättar till sig snabbt. På lördag skall min gospelkör ha konsert med Sanna Nielsen och då vill jag inte stå där och ha ont i magen. Det blir inte så vackra toner av magvärk. Min kropp kontrar dagens röntgenbesök med att ge mig en hemsk omgång med ont i huden. Liksom för att påminna mig om att denna kroppen är inte så stark och att även en röntgen skall tas på allvar.

Som vanligt passar Magne på att kontrastera min trötthet med sin egen pigghet och leklusta. Jag har precis haft en lekstund med honom så han får faktiskt försöka roa sig själv för nu går jag och lägger mig. Nattinatt.

Kissekatt

Jag har två kissekatter. Eller borde jag skriva en katt och en kissekatt. Hanen är drygt ett år gammal och hormonstinn så det sprutar om öronen på honom. Alla hormoner gör att han inte riktigt vet vad han skall göra och så vill han att jag skall leka med honom...Hela tiden. Men när jag kommer hem ifrån jobbet är jag trött och behöver vila en stund. Det motsäger sig Magne så han sätter sig och kissar någonstans. Och under tiden jag torkar upp det sätter han sig någon annanstans och kissar. Så har det hållit på i någon månad och jag är väldigt trött på det. Om han gör det framför mig så kan jag ju städa bort det direkt men det jag inte ser stinker. Han har kissat någonstans vid soffan och jag kan knappt sitta där utan att må illa. Han har också skvätt på tangentbordet och det är inte det lättaste att torka rent vid alla knappar. Vissa saker är lättare att städa än andra. Han kissar helst på papper vilket har inneburit att jag får slänga massor. De viktigaste får jag se till att ha i skrivbordslådor och jag får se till att inte något ligger lättillgängligt på golvet eller bord/skrivbord. Det innebär att mitt hem inte riktigt ser ut som jag vill. Den mesta tiden och energin får jag ge Magne. Jag har ingen ork att piffa hemmet och jag vågar inte heller innan vi har fått koll på hans blåsa. Men så länge får det väl se ut såhär. Det är tur att han är så söt och go när han INTE kissar!

Han skall kastreras men han är en avelskatt så han skall jobba lite först. Han har fått två kullar och det är enastående vackra bäbisar han har blivit pappa till. En tredje var på gång men honan förlorade dem. En eller två kullar till är tänkta innan han får gå i pension. Jag har Feliway i eluttaget samt sprej och jag provar med Zylkene men det hjälper inte så mycket.

Social igen

Det var många år sedan jag var "normal" i mitt sociala umgänge. Fast med normal menar jag nog överaktiv. Jag har inte orkat att träffa så många människor eftersom jag har varit så ljudkänslig samt lättuttröttad. Men det börjar förändras. Jag känner att jag är starkare och jag vill träffa människor. Fast nu kommer allting på en gång. Jag tror det är för att jag har förändrats men jag kan inte säga exakt hur. Men det är så många människor omkring mig nu att jag får portionera ut det. Jag är ganska rädd att jag i glädjen tar för stora steg, jag har ju lätt för att göra det! Förra veckan var väldigt social så jag får balansera det med mycket lugnare dagar denna veckan.

Snurr

Trots att jag var beredd på snurret igår och samtidigt skrev om det så upptäckte jag inte att det kom. Jag var uppe ganska länge och liksom bara snurrade. Jag kunde skönja spår av det i morse. Nu är det sedan ett tag dags att gå och lägga sig men jag vill inte. Jag orkar inte snurra längre! Jag vill bara sova.

En blick i kalendern ger mig följande visa ord av Cindy Adams (vem det nu är):
De flesta människor tillbringar sitt liv med att gå och lägga sig när de inte är sömniga och stiga upp när de är det.

Jag vet inte riktigt hur det kan appliceras på mig. Men nu skall jag möta rädslan och gå och ta mina piller och hoppa i säng. Min goa, goa säng.

Medicinsnurrets tilltagande

För att få veta vad jag gjorde föregående kväll behöver jag undersöka mitt hem. En dag vaknade jag med en ostbåge i sängen och i morse hittade jag äppelbitar i densamma. Ibland får jag vada genom godispapper för att ta mig ifrån sovrummet. En morgon såg jag att jag var alldeles prickig på benen. Då hade jag roat mig med att dra ut hårstrån med pincett. Det är tydligen ingen bra idé när man är sovhög. Sovrummet ger viktiga ledtrådar till vad jag har hittat på men köket ligger inte långt efter. Det vanligaste jag hittar är godispapper och efter det kommer fruktrester. Nötskal är det senaste, speciellt i samband med choklad. Jag tycker tydligen om nötchoklad även när jag är medicinsnurrig!

Men händer det saker som jag inte ser spår av och inte kommer ihåg? Tidigare kunde jag ju få berättat för mig vad jag hade gjort. Inte på ett speciellt trevligt sätt visserligen men jag fick ju veta. Då kanske det är bättre att vara ensam och snurrig. Det är ju inte så att jag gör galna saker, det är bara tidpunkten som är lite fel.

Jag ser väldigt mycket fram emot att sätta ut mina mediciner. För min stora förhoppning är att vara helt medicinfri. Antihormonet skall jag enligt onkologen äta i drygt 2 år till och det är den medicinen som tillsammans med sovpillerna ger snurrbiverkningarna. Jag har pga annan medicin varit tvungen att äta sömnmediciner i några år och var aldrig medicinsnurrig innan jag började med Tamoxifen. Värktabletterna är väl de som ger mig minst biverkningar men å andra sidan tar jag dem mer sällan än vad jag egentligen skulle behöva.

Det lustiga är att jag aldrig märker när det slår över. Jag kan märka att jag blir ostadig och har svårt att stå men då är det ganska långt gånget. Då borde jag sovit för länge sedan. Eller faktum är väl att jag på något sätt gör det lite. Sover alltså.

Och innan jag börjar snurra ikväll skall jag nog förpassa mig till en horisontell ställning.
Nattinatt

3 år efteråt

Idag är det 3 år sedan jag fick min sista giftbehandling. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg den dagen, jag har inget som helst minne av den. Jag bläddrade bakåt lite här i bloggen men jag klarade ärligt talat inte av att läsa inläggen så noga. Det var för jobbigt och jag klarade inte av att bli påmind om det och hur jag mådde.

Däremot tänker jag gärna på att det är över. Hur ljuvligt skönt det var att få dra ut picclinen från min arm. Jag drog ut den sakta, cm för cm för att verkligen dra ut på njutningen. Sköterskan trodde nog att jag drog ut den sakta eftersom jag tyckte det var läskigt för hon tog tag i den och slet ut den. Jag blev riktigt arg. Det var min stund, min njutning efter flera månaders helvete.

Men över är det och jag är säker på att jag aldrig kommer att behöva begära varken pass eller visum för att komma in i Cancerlandet igen. Det är över och för varje dag blir jag starkare och friskare. För varje dag hittar jag mig själv lite mer och kommer närmare hur jag vill leva mitt liv.

Nu har jag det bra.

Anledningar till uppehåll

Jag ser nu att det är över en månad sedan jag skrev senast och det gör mig en smula chockad. Jag trodde inte det var så länge sedan. Finns du kvar? Ja, just du. Du som läste mig förr, då när jag skrev lite mer frekvent - tittar du fortfarande in då och då?

Vad är då anledningen? Det är flera saker som i kombination har gjort att jag har behövt mer tid till återhämtning. Jag gick MMS som är en smärtbehandlingskurs och det var otroligt tufft. Jag kände aldrig att det blev bättre utan bara sämre. Och nu några veckor efter avslutningen är det faktiskt status quo - jag har blivit försämrad. Smärtan är påtaglig på ett annat sätt och så fort jag försöker träna eller är för aktiv så blir jag illamående. Jag har inte tagit så många smärttabletter som jag kanske borde ha gjort för denna nya typ av smärta gör mig förvirrad. Den är inte lika skärande som tidigare utan mer molande, irriterande och konstant. Innebär det då att det gör mindre ont? Kan jag överhuvudtaget kvantifiera och jämföra min smärta?

Den underbara katt som jag förlorade förra året var en glad liten prick. Hon lät faktiskt alltid glad och hennes kroppsspråk överensstämde med det. Jag behöver kanske inte nämna att jag saknar henne oerhört fortfarande fast det är nästan 1½ år sedan. Mina andra två katter är ljuvliga men inte lika glada och inte lika lättsamma. De är också underbara men mer krävande och enträgna (som jag själv kanske? ;-). Magne som är en ståtlig avelshanne på drygt ett år är en mattegris av stora mått. Faktum är att han vill vara hos mig precis hela tiden. Upp i famnen, på axlarna, i knät, vid halsen och precis där mina fötter behöver golvkontakt. Många är gångerna som jag snubblat över honom! Sköter jag mig inte enligt hans utsago protesterar han. Vilt. Detta företas på ett sätt som ogillas starkt av mig som människa. Han kissar. Överallt. I början valde han försiktiga ställen som var lätt att tvätta men i grad med att hans missnöje har tilltagit har hans valda toalett utökats. De enda gångerna som jag är fredad och som jag är ganska säker på förblir torrt är när jag sover eller ligger i soffan med honom i knät. Går jag upp för att göra något att äta, sätter mig vid datorn eller försöker bädda sängen protesterar han. Han är dessutom ganska osjälvständig. Han leker inte själv. Nej, jag skall roa och aktivera honom. Och med värken och tröttheten som givetvis följer med så har jag inte orkat att springa runt och roa honom. Det är lite bättre nu. Jag försöker hitta en balans för både mig och för honom. Och för stackars Effie. Hon är en äldre dam som inte det minsta är intresserad av att leka med honom. Åtminstone inte i den utsträckning han vill. Jag hör ljud jag aldrig hört från henne förut. Låt mig vara hojtar hon till honom. Inte bryr sig han om det! Nu ligger han dock framför mig och åmar sig och är så söt som bara han kan vara.

En annan ny sak är en vägledningskurs som jag har påbörjat hos AF. Ledaren där är min fantastiska första handläggare jag fick träffa när jag blev utförsäkrad. Det spelade inte så stor roll vad kursen gällde, det var hennes närvaro som avgjorde min närvaro. Och den är bra. Ofta mycket tankeväckande. Det handlar mycket om intressen och egenskaper och har inte enbart fokus på kunskap och utbildning. Trevliga människor är det också där. Fast man kan tro att man har hamnat på en sjukstuga där ibland. En kvinna har MS och sitter i rullstol, en man går med käpp och måste lägga sig varje 45 minuter. En kvinna har ingen kraft i ena armen och har en skena. När vi mötte upp varandra kom en man förbi hoppandes på kryckor. Jag vet inte vad den kommer att leda till men jag gillar den väldigt mycket och ser alltid fram emot att gå dit. Den är två gånger i veckan.

Utöver det försöker jag fortfarande arbetsträna i second hand affären ytterligare två gånger i veckan men det har varit svårt. Och det gör både tröttheten och värken värre. Jag har dessutom råkat bli ställets kurator och även om jag är stolt över förtroendet de ger mig så blir det ibland lite för mycket.

Detta hade räckt tycker jag. Jag har inte energi som jag hade förr. Men för att plussa på det ytterligare så har jag haft otroligt många läkartider och kontroller. Min bröstrekonstruktion börjar närma sig och tills dess skall det tydligen kollas en himla massa! Jag börjar bli trött på att andra handhar min kropp. Rycker och drar och trycker och klämmer och petar och skär. Rör mig inte vill jag ibland skrika. Översättningen ne touche mon pot kommer jag fortfarande ihåg från franskan som betyder rör inte min kompis. Kommer du ihåg den kampanjen? Lustigt hur vissa detaljer kan fastna.

Jag borde diska men min kropp säger att den behöver sträcka ut sig istället. Och då kan jag kanske spara in en värktablett så jag väljer nog att lyssna på kroppen istället för förnuftet idag.

Hetta

Hela min kropp hettar men tyvärr är det inte av en angenäm art. Jag har feber igen och jag är ynklig. Fast inte lika ynklig som förra gången då bihålorna tog sig ton. Jag vaknade inatt av att jag hade ont i halsen så jag trodde det var en förkylning på väg igen. Men smärtan stämde inte riktigt och jag har ännu inte blivit täppt. Däremot är temperaturen förhöjd och jag har ont i hela kroppen. Det räcker som jag skrivit tidigare med en ynka temperaturhöjning för att jag skall bli eländig. Jag mådde även fruktansvärt illa, något som är bättre just nu som tur är!

Det kändes inte så illa när jag gick upp så jag traskade iväg till sjukgymnasten idag. Lite saktare dock men ändå. Fast en timmes promenad och den behandlingen blev för mycket för den här slitna kroppen och jag trillade ner i sängen så fort jag kom hem.

Min uppdatering visar mer på min envishet än mitt mående just nu. Den enda anledningen till att jag startade datorn är att jag kom på att jag skulle söka från en fond och det är sista dagen på söndag vilket innebär att det måste skickas idag. Någon ansökningsblankett har jag inte och färgpatronen är slut på skrivaren. Och så lägligt för Magne att ställa sig och kissa på mina samlade papper på skrivbordet just nu. Frustrationen gav mig dock energi under de minuterna det tog att städa upp det.

Jag har smsat en granne med frågan huruvida hon har en skrivare och jag väntar på svar. Jag väntar dessutom på att människan som ansvarar för fonden skall komma tillbaka från lunchen. Jag lämnar datorn för att företa väntan i horisontell position.

Prioritet renhet

Jag har inte klarat av att tvätta på evigheter och det är ett helt berg som möter mig och försöker anfalla mig när jag öppnar klädkammaren. När jag hämtade min post (vi har postfack i entrén) såg jag att det var ledigt i tvättstugan så jag släpade ner min fångst. Idag har jag prioriterat renhet. På grund av värk, frusenhet och trötthet har jag inte heller orkat att duscha, dock handlar det inte om lika långt uppehåll som tvätten. Att duscha och tvätta håret innebär att jag måste sträcka upp händerna över huvudet en bra stund och det har inte funkat. Tvagning av kropp funkar ju utan dusch så jag var ju inte direkt skitig men håret behövdes sannerligen tvättas. Jag fick ta att det gjorde ont att sträcka händerna uppåt den tid som krävdes. Jag fick också ta att jag efter duschen fick vila en bra stund innan jag kunde ta nästa steg och klä på mig. Just idag kommer renheten innebära att jag inte orkar laga mat.

Nu skall jag avsluta med att ta en värktablett. Eller är det en inledning? Och borde jag i så fall inlett reningsprocessen med just denna?

Dagens imponerande lunch

Idag blev det en höjdare! Jag läste ett recept som hette öppen lasagne som jag var tvungen att prova eftersom det lät så gott. Och det var det verkligen! Jag följde inte receptet exakt dock, det var bland annat skinka i originalreceptet.

Vad sägs om öppen lasagne med champinjoner, aubergine och lök med ricotta och mandelpesto med citron? Det öppna i rätten innebär att den inte var ugnsbakad utan man kokte lasagneplattorna och lade ihop allt på tallriken.

Jag tycker det är roligt att prova nya recept och kombinationer. Sådan är jag med färger och annat material så det är väl bara givet att jag fungerar på samma sätt med mat och bak. Vanligtvis har man ett antal rätter man brukar hålla sig till men jag vill hitta nya sensationer. Jag vill bjuda min gom på nya skutt och rysningar och inte hålla mig till det välkända.

Det var likadant tidigare de få gångerna jag lagade mat till mitt x. Läste jag ett recept som lät gott så ville jag prova så när jag väl lagade mat brukade det bli nya saker. En gång sade x:et att jag inte behövde försöka imponera på honom med nya och fina maträtter. Jag känner mig fortfarande förstummad när jag tänker på det. För att göra en sådan tolkning får man nog vara ganska egenkär! Jag tror att jag blev både arg och ledsen då för det tog bort ganska mycket av min lust, på ganska många plan tom! Framför allt visar det att han inte verkade känna mig alls. Jag är inte en människa som försöker imponera på andra.

Fast idag har jag imponerat på mig själv. Det gör jag varje gång jag lagar något extra gott! :-)

MMS - träning

Tyngdpunkt på hela foten. När du går, ta i hälen först, rulla utsidan, lilltån först och rulla över till stortån. Liksom trycka av med hälen, ta sats. Knät över två största tårna. Bäcken som en skål med vatten som inte skall skvimpa över, luta det något fram. Ryggen rak men något böjt framåt i höften, vara på väg. Låta skuldrorna hänga på ryggfästet naturligt men samtidigt sträckt bröst. Tänk på glada punkten. Sträckt i snöret så nacken är rak. Luta inte huvudet/nacken framåt.

Ovanstående gäller för varenda steg! För ett enda ynka steg skall jag hinna tänka på och utföra allt enligt ovan. Och då har jag säkert glömt några av punkterna i allt virrvarr.

Jag mår illa när jag kommer ifrån träningen hos sjukgymnasterna. Och ändå består den typ av tåhävningar och myrsteg. Knägång och stretchning och knip är andra aktiviteter. Jag sitter även på en pilatesboll och rullar runt.

Smärta och rädsla för densamme har förändrat min hållning under många år. Idag fick jag frågan hur länge sedan det var jag skadade mitt knä. Svaret är 1988 så det är alltså ganska många år som jag har belastat kroppen fel.

Som jag skrivit tidigare har jag dock hamnat lite i limbo. Mina småmuskler är inte tillräckligt starka för att hålla upp mig men samtidigt kan jag inte gå tillbaka till det gamla rörelsemönstret. Hjärnan och kroppen kämpar för att försöka hålla någon sorts balans men det funkar inte så bra. Små muskler skrev jag och det är just de små som det handlar om, inte de stora som kanske är lättare att hitta och bättra på.

Mitt knä har inte förorsakat mig så mycket besvär de senaste åren. Höften var riktigt illa ett tag men det är också länge sedan. På sistone har det mest varit skuldra/axel/nacke som krånglat samt höger fot. Det vill säga fram tills jag började på MMS:en! Nu är värken i knät riktigt, riktigt illa. Höften känner jag också av igen även om det inte är den värsta formen. Jag har dessutom besvär i båda fötterna och skulderpartiet skall vi inte tala om så ont som det gör. Och som grädde på moset har jag svårt att andas, det är jobbigt att ta djupa andetag för det känns som att jag har ett stålband runt bröstkorgen.

Jag är inte förvånad över att det blir sämre innan det blir bättre. Jag är dock förvånad över intensiteten i försämringen. Jag känner även rädsla inför tanken att det inte går att förbättra och att jag skall behöva ha det såhär. Vissa dagar vill jag halsa halva medicinburken på en gång eller ta en mastodontkur med sömntabletterna för att sova bort värken men det skulle nog inte bli så bra. Jag måste träna hemma för att det skall bli bättre men jag har så ont att jag knappt klarar av att stå på benen. De vill att man skall ta promenader på ca 30 minuter varje dag samt köra genom träningsprogrammet vilket blir ungefär en timme om dagen. Eftersom min cykel har blivit stulen och vi har fått rådet att promenera går jag fram och tillbaka istället för att ta bussen dit. På måndagar med träning hos sjukgymnast blir det 2.5 timme, tisdagens föreläsning ger ytterligare 3 timmar och behandlingen ger 2 timmar. Drar jag av egenträningen på måndagen blir det totalt 11.5 timme i veckan vilket är mycket. Och extra mycket känns det nu när det mest leder till värk. Men det skall bli bättre.

Det måste bli bättre.

Skratta och läk!

Postar jag i fel blogg nu? Ja, möjligtvis men jag tyckte denna hörde hemma lika bra här som i min skaparblogg. Jag tror att det är fler läsare som förstår humorn i det här än där. Och dessutom är den bloggen lite sorgligt eftersatt sedan flytten. 

Jag har fastnat totalt för en sajt som heter Pinterest vilket kort beskrivet är en virutell anslagstavla. Det är många timmar jag har tillbringat framför skärmen i full fascination. En av kategorierna som jag gillar är citat. Ord har ju alltid varit viktiga för mig och jag liksom samlar på aforismer. Många av dem använder jag i mitt skapande. Egentligen föredrar jag att använda vårt eget språk i mina böcker men många grejer passar bättre på engelska. Nedanstående hade iofs funkat lika bra på svenska.

Det kanske ser ut som att det är två likadana bilder men notera att ordet bra (bh) har en liten lucka som kan öppnas vilket du ser på bild 2. Jag fnissar varje gång jag läser det och jag tror att för varje gång man kan skratta åt det så kommer man närmare läkning.

Så, skratta och läk!! :-)

Knark och städdax

Tidigare ikväll var jag på körövning. Det är alltid roligt att sjunga, vi har en otroligt duktig körledare som alltid ger det där extra. Men värken tar ofta udd av glädjen. Jag får alltid så ont av att sitta i en stol utan att liksom ha något framför mig. Det är bättre att sitta vid skrivbord eller dylikt men att bara sitta rakt upp och ner funkar inte för mig. Eller snarare för mina muskler för det är det det handlar om, de är för svaga. Under träning men fortfarande för svaga.

I halvtid stoppade jag i mig lite värktabletter och vips gick det bättre. När jag kom hem fortsatte jag av bara farten. Jag har varit hemma i nästan två timmar och det var först nu jag satte mig. Jag diskade och fejade i köket, tog badrummet av bara farten och fortsatte med att städa skrivbordet. Här är ganska stökigt överhuvudtaget för jag har bara inte orkat. Värk och för mycket aktivitet har sugit musten ur mig. Jag vill verkligen inte behöva förlita mig på värktabletter för att ha en fungerande vardag. Eller behöver jag bara acceptera att det är så? Vilket skall jag prioritera, en pillerfri vardag eller ett stökigt hem?

Dagens kokta potatismos

I säkert en vecka har jag varit sugen på gnocchi. Och skall det vara så skall det vara ordentligt. Således skulle jag tillverka sagda gnocchi själv. Fram med potatis och koka dem. Blanda, rulla, dela och koka. Hmmm...konsistensen skulle nog inte vara sådär. Det blev mer kokt potatismos än något annat. Nästa gång jag blir sugen på gnocchi köper jag nog det färdigt. Vilken tur då att såsen blev god. Renskav med lök, svamp och en gräddskvätt.

Och eftersom gnocchin inte blev så lyckade fick jag slå till med en lyckad efterrätt istället. Ingen direkt matlagning att ta äran av...SIA vaniljglass med mixade jordgubbar är alltid en hit.

Luncher

I förrgår gjorde jag smarrig pizza och den räckte till igår också. Idag har ni redan läst att jag käkade på McDonalds men jag vill här upplysa om att det blev en McFeast som jag intog i solen i en park, härligt var det.

Det är ok sade han

Jag hade glömt näsdukar märkte jag inne på köpcentrat så jag stegade iväg till McDonalds för att tjyva några. Ibland blir jag äcklad av lukten men idag blev jag faktiskt sugen. Jag ställde mig i kö och fick beställa ganska omgående. Precis då inser jag att köformen inte riktigt stämde och jag noterade att jag kanske hade råkat tränga mig. Jag vänder mig till mannen med den lilla söta flickan bakom mig och frågade om jag hade trängt mig. Det är ok sade han. Jaha, men trängde jag mig? Det är lugnt sade han. Vad bra, men trängde jag mig? Efter min fjärde fråga svarade han vet inte. Jag vände mig till flickan och sade hej och att man inte skall tränga sig så om jag gjorde det bad jag om ursäkt. Då frågade mannen flickan om jag hade trängt mig men han sade det i en sådan ton att det verkade som att han ansåg att jag hade gjort det. Han var inte otrevlig eller så men det var så konstigt. Det var precis som att han inte kunde svara ärligt för att man får inte riskera att bli oense med någon. Och då var jag ändå väldigt trevlig. Ja, det kan jag vara minsann.

Det här var ju ingen stor sak och det är svårt att återge den märkliga känslan i det hela. De flesta dagar jag tillbringar med andra människor får mig att inse att jag...är annorlunda.
Olika men ändå olika.

Min natt

...började ganska bra. Jag fick ett arv på 800 000 kronor och jag tror det var från min mor. Det kan ju verka som en väldigt glädjande nyhet och det var det fram tills att jag fick veta att jag var tvungen att ta ut det i form av kaffe. Det var liksom 800 000 kronor i presentkort på kaffe. Jag dricker inte ens kaffe.

Jag drömmer mycket eller borde jag snarare skriva att jag kommer ihåg mycket av mina drömmar! Alla drömmer väl ungefär lika mycket men inte alla bär dem med sig under dagen. Förr i världen när jag drömde mardrömmar handlade det oftast om att bli jagad, vanligtvis av någon jag inte såg. Men nu minsann! Det är blod och det är mord och det är bestialiskt och tortyr och ibland är jag tom någon av förövarna vilket nog är det värsta! Jag har drömt att jag körde på någon och sedan smitit från olycksplatsen!! En annan gång hade jag mördat någon. Och jag var helt förtvivlad i drömmen för jag är ju inte en sådan människa. Vilken lättnad det är att vakna från det! Andra drömmar hade jag hellre fortsatt på än att vakna!

Men hur läskiga och konstiga mina drömmar är så måste jag nog lista nattens dröm som en av de märkligaste. Vad fick jag den ifrån? Kaffe för 800 000, undrar hur många människor det skulle räcka till!!

Dagen igår slutade inte så roligt. Mellanslutet var dock bra, jag gick och lade mig. Av någon anledning gick jag upp för att hämta en grej i klädkammaren och noterar att just i påsarna jag sökte hade lillplutten nyligen kissat. Örk, vad räligt men det var ju himla bra att jag lyckades ta det i tid. Nu fick jag iofs hålla på att skölja allt som var i påsarna vilket var en hel del. Men hade jag inte upptäckt det hade allt behövt slängas. Det hade egentligen inte kommit något i påsen utan bara utanpå men jag valde att skölja allt ändå. Det blev en sen kväll. Jag tror jag hamnade in i något snurr där för jag kommer ihåg att jag reagerade på att jag släckte så sent som halvtvå. Sedan har jag varit vaken en hel del pga min hosta så jag gick upp väldigt sent!

Värk och medicintankar

Under många år, jag vill inte ens tänka på hur många det kan vara, har jag använt en medicin till den värsta värken. Jag använder den inte så ofta utan sparar den tills den verkligen behövs för jag är lite rädd att fastna i det. Dessutom äter jag så mycket medicin för övrigt, det räcker liksom med biverkningar! Förr fanns denna värkmedicin som en tablett vilket var fiffigt, både muskelavslappnande och smärtstillande på samma gång. Den togs bort för ett antal år sedan men jag kunde återskapa den genom att ta de tre olika aktiva ämnena vilket har funkat bra. Nu har den starka smärtstillande tabletten tagits bort så jag har fått utskrivit en annan medicin. Idag hamnade jag på en blogg där innehavaren skrev om just dessa tabletter och att de är kända för att skapa beroende. Men jäklars skit!! Och jag som dessutom har varit tvungen att ta betydligt mer smärtstillande på sistone än vad jag har gjort på länge. MMS är nog bra men initialt har det varit bra mycket jobbigare med värken. Som tur är så är en smärtläkare involverad så jag tror jag skall ta en diskussion med honom om smärtlindring. Det borde ju vara en stor och viktig fråga för alla deltagare och kanske något som läkaren tar upp vid sin föreläsning. Jag skulle nog iofs föredra att ta min fråga mer privat.

Nu skall jag googla lite mer på pillerna. Vem vet, jag kanske förfasas och skräms ännu mer!!

Plopp

Motsatt till vad du kanske tror handlar detta inlägget inte alls om medicinsnurrätande. Varje gång jag är förkyld sänder jag enorma tacksamhetstankar över den människa som kom på idén med nässprej. Jag får så fruktansvärd huvudvärk om jag är täppt men sprejen hjälper en lång väg. Nu behöver jag visserligen inte så mycket nässprej längre men imorse låg jag kvar i sängen ett tag och njöt av ploppandet och känslan av befrielse. Jag vet inte vad det är som ploppar rent fysiologiskt men varje plopp är en sann njutning. Och så är det ett härligt ord.

Prova själv.
Plopp, plopp.

Gårdagens och dagens lunch

Igår lagade jag pasta med lax och efter det mumsiga middagsintaget idag insåg jag att jag hade lagat nudlar och lax. Öh, typ samma sak! Hur kunde jag inte reagera på det förrän efteråt?

Fast det var inte exakt samma.
Gårdagens lunch innebar gravad lax i en sås med creme fraiche till spaghetti.

Dagens lunch innebar stekt laxfilé och en sås gjord på tomater i olika färger som jag mosade och skvätte lite citron på. Jag såg Jamie Oliver göra det i något program och det såg så genialiskt enkelt och gott ut...och det är det!

Så, lika men ändå olika.

Förkylningsuppdatering

Igår lade jag mig med dunsockar, mössa, duntäckte samt en enorm varm filt. När inte det räckte stoppade jag in en katt under täcket för att värma lite till och det gjorde susen.

Jag frös hela dagen igår fram tills att jag typ somnade. Sedan har jag vaknat ett antal gånger och varit helt genomsvettig (även fast jag slitit av typ allt). Jag tror egentligen inte att jag hade feber men denna kroppen är såpass sliten så att det räcker med några tiondels gradskillnader för att stressa min kropp så att den reagerar.

Jag är inte våldsamt sjuk men jag kände mig ändå blörk. Jag brukar ha svårt att avboka och omboka men jag ringde faktiskt både till jobbet och till läkaren och sade att jag inte skulle komma. Och jag känner fortfarande inget dåligt samvete. Jag kanske börjar lära mig att ta hand om mig själv!

Fast jag är rädd för att jag behöver avboka en middag till helgen som jag väldigt gärna hade velat gå på. Det blir väl fler tillfällen men gah, vad synd! 

Hostan är där och nu känner jag igen mig. Jag brukar ha världens räligaste hosta när jag blir förkyld och den är på gång. Det är visserligen jobbigt med enbart hostan men nu måste jag hålla mig om halsen varje gång det gurglar till. Det måste var det konstigaste förkylningssymptomet jag har varit med om - att en förkylningssvullen körtel gör ont när man hostar!

Min värk i axel och skuldra blir bara sämre och sämre och jag tror det står i direkt relation till hur mycket tid jag spenderar i soffan. Nacken knäcker till också lite extra mycket. Jag verkligen, verkligen måste skaffa en ny. Men den måste ha hög rygg så att jag får stöd för nacken och så måste det vara rätt vinkel så jag inte sjunker ihop för mycket. Och så skall den givetvis vara snygg! Var hittar jag en sådan?

Förkylt igen

Igår hade jag ont i halsen när jag vaknade. Attans också, det var ju inte länge sedan sist! Men om jag räknar tillbaka tre dagar när jag troligen blev smittad var det i lördags och då träffade jag ju väldigt många människor så det får väl vara ok för denna gången! ;-)

Tyvärr hade jag tid hos sjukgymnasten klockan 11 men jag lyckades faktiskt masa mig dit. Sjukgymnasterna på MMS pratar mycket om att vi skall försöka promenera minst en halvtimme per dag så jag brukar inte ta bussen utan går vilket tar precis en halvtimme. Och så skall jag ju hem så det blir en timmes promenad tre dagar i veckan bara för MMS:en.

Behandlingen idag inleddes hyfsat men sedan skulle jag vända mig och lägga mig på magen. Det är inte så skönt när bihålorna är igentäppta kan jag lova, fast det vet du säkert redan!

Väl hemma trillade jag ihop i en hög på sängen med katter runtomkring och sov i tre hela timmar. Helt yr i bollen vaknade jag och inser att jag måste fixa något att äta vilket jag gör. Sedan har jag mest legat i soffan och gosat med kissarna. Om det förresten inte hade räckt med en stulen cykel så håller mobilen på att lägga av och jag får väldigt ont av att sitta i soffan. Jag har nog skrivit det förresten men jag orkar inte ta tag i det!

Och min vänstra submandibulära körtel har svullnat så att det gör ont att ligga på kudden eftersom det trycker mot den. Av samma anledning har jag fått svårt att hosta, så fånigt!

Nog med gnällande för idag. Jag är glad att jag inte gick till gospeln idag. Jag kommer troligtvis också att avboka både läkartid och jobbet imorgon. Låter det inte bra att man kan avboka jobbet? Denna gången kändes det inte ens speciellt jobbigt att stanna hemma för att ta hand om mig.

Nu skall jag förnya bekantskapen med min goa säng.
Nattinatt

MMS Träning

Jag har som jag tidigare nämnt börjat på MMS vilket står för multimodal smärtbehandling. Det multimodala innebär att det är en stor bredd av yrkeskategorier inblandade. Det är läkare, kurator, arbetsterapeut, sjukgymnast och kiropraktor men man behöver inte alltid behandling av alla.

Jag fick ett träningsprogram individuellt utprovat och har tränat två gånger. Eftersom jag har belastat snett i så många år har jag en hel del att träna på. Framför allt tränar vi på att få in rätt kroppshållning och rörelse och det är svårt!! Jag skall lära om hur jag står, går, sitter, reser mig osv. Det är till synes märkliga övningar såsom tåhävningar och myrsteg men det kräver väldigt mycket. Det är inte de stora muskelgrupperna vi tränar och det är varken hoppigt eller flåsigt men ändå skitjobbigt! Första gången mådde jag illa efteråt. Andra gången grät jag. Jag gjorde en rörelse som de kallar för knägång som skall träna höfterna, få in rätt hållning och få bort låsningar. Höfterna klarade sig bra men den påverkade även hela ryggpartiet och jag fick väldigt ont i skuldrorna.

Jag har smärtor på många olika ställen och det är givetvis olika typer av smärta. Det kan även variera på ett och samma ställe. Jag tror jag har tre olika smärttyper som förekommer i axel/skulderpartiet. När jag har stor påfrestning under en lång tid känns det som att någon sticker in en kniv, denna smärta är vanligtvis pulserande. En annan typ är en dov smärta som är som ett störigt oväsen i bakgrunden. Den jag kände av igår är annorlunda. Den är inte lika skärande som den första men den tar över betydligt mer än den andra. Den är som ett jordskred som inte ser så mycket ut vid anblick men det rör sig som bara /)&(#"¤# undertill. Den är svår att hantera och igår gjorde den mig förtvivlad.

Och nu har jag hamnat lite mittemellan. Jag tränar på att lämna mitt gamla rörelsemönster och att träna in ett nytt. Men det är något som tar lång tid och mycket träning. Just nu känner jag mig emellanåt som en blandning mellan en gorilla och bambi på hal is. Jag känner mig svajig och svag i musklerna. Jag brukar ta smärtstillande så sällan som möjligt men jag har tyvärr varit tvungen att höja dosen eller kanske snarare ta dosen! Det är inte så roligt men jag inser ju att det kräver en del att förändra något som har funnits med så länge. Jag förväntade mig att det skulle bli sämre innan det blir bättre.

MMS pågår i 8 veckor om jag kommer ihåg rätt och det är tre tillfällen i veckan vilket är väldigt mycket! Det är träning, föreläsningar och behandling. När jag fick informationen för några månader sedan sade de att det är tufft men jag tyckte inte det lät så jobbigt.
Jag hade fel.

Lunch

Gårdagens lunch innebar hemgjorda hamburgare. Jag är inte så ofta sugen på kött men nu blev det så. Snabbt och lättlagat också. Dagens lunch blev en räkbaguette. Lite i minsta laget kanske. Och nu när jag skriver detta inser jag att jag INTE har ätit choklad idag. Sådana dagar har jag inte många av. Fast jag skall inte ropa hej än, medicinsnurrätandet kanske sätter in! Jag får skriva snabbt för jag har redan tagit pillerna.

252

Mitt sängbord visade spår efter gårdagens medicinsnurr. Efter en snabb räkning ser jag att gårdagens medicinätande blev ett intag på 252 gram choklad. Herregud!!!

Den ena medicinen ger biverkningar som gör att jag måste ta andra mediciner och en tredje medicin gör att det blir totalknas. Sömnpillerna som jag behöver ta på grund av en annan medicins biverkningar är kända för att ha märkliga bieffekter. Jag har tagit dessa mediciner i många år men märkte aldrig av snurret innan jag började med Tamoxifen. Det är som att det är en katalysator som startar upp en mängd konstiga reaktioner i kroppen.

Choklad har på något sätt blivit en trötthetsdrog. Istället för att vila när jag är trött äter jag choklad. Istället för att äta mat när jag är hungrig äter jag choklad eftersom jag är för trött för att tänka och göra något annat. Den viktigaste strategin för en bättre mathållning för mig är planering, planering, planering. Jag behöver planera måltider, meny, inköp och tider. Men just planering är det som faller bort först när jag är trött.

Jag äter ju mycket choklad och det vet jag ju om. Men skall jag göra det föredrar jag att göra det när jag typ är vaken!

Full vecka

Denna veckan har nog varit min mest aktiva vecka på många år. Den slår tom cancerbehandlingsveckorna som var gedigna. För att jag skulle veta och ha koll på allt jag skulle göra konstruerade jag en egen almanacka med all information jag behövde. Är man kreativ så är man, trots cancer! ;-)

Fast nu var det ju en helt annan vecka jag började prata om!
Måndag
Måndagen inleddes med att jag skulle till Lund med min handläggare från AF. Min arbetsgivare är stor och vi var på ett helt annat ställe för att få en inblick. Det drog ut på tiden och jag blev ganska sen till min multimodala träning. Efter det hade jag velat gå på en föreläsning på biblioteket men jag insåg att min energi inte räckte till. På kvällen tvångsskapade jag.

Tisdag
Jobbade. Denna dagen hade jag tänkt att inte vara där så länge (läs dubbla bestämda tiden) så att jag skulle kunna komma hem och både laga mat och vila. Den planen fallerade. Jag är inte säker på att det blev någon mat den dagen faktiskt. På kvällen var jag på en multimodal föreläsning.

Onsdag
Min lediga dag från både MMS och jobbet. En kompis messade för att fråga om vi skulle ta en promenad. Jag vill men kan inte svarade jag. Efteråt var jag lite orolig att jag hade skrivit att jag kunde men inte ville. Fast hade det varit så hemskt förresten? Eller varken kunde eller ville jag? På ett sätt ville jag ju men bara lite. Nåväl. Ett okänt nummer på nummervisaren förberedde mig på försäljarsnack. Därför blev jag glatt överraskad när det visade sig vara en av flickorna från Lydiagården. De skulle ha träff på lördag och de ville gärna ha med mig. Ett massivt övertalningsförsök följde men jag var tyvärr tvungen att tacka nej. Många fina saker sade hon om mig. Hon tyckte att jag hade stått ut från alla andra och att jag strålade. Samtidigt som jag har varit väldigt osynlig så vet jag att jag samtidigt är väldigt synlig. Jag har fått höra många gånger att jag märks men jag tror nog det var första gången jag fick höra att jag strålade. Låter inte det vackert? Jag vill gärna stråla!
Scones är väl ett trevligt sätt att inleda dagen med? Ja, det tyckte jag också så jag satte igång att baka. Fast när jag skulle smula ner smöret i degen hängde inte hjärnan med utan den bestämde att jag skulle smälta det istället. Så det kunde jag ju inte använda. Smält smör är inte smält så himla länge så jag bestämde mig snabbt och lätt att använda ingrediensen för att baka de mest smarriga frysmuffinsen man kan tänka sig. Så blev det och gott blev det. Varpå jag fick ta en tupplur på 3 timmar. Jag var helt slut och jag kände mig febrig. Men tänk vad några timmars sömn kan åstadkomma. Jag var i god form för att bege mig till körövningen som var ett genrep inför lördagens konsert.

Torsdag
Min lille prins skulle iväg på eventuellt sista parningsdejten. Han skulle få sällskap av fodervärden som skulle följa med honom till Stockholm där den otroligt vackra lilla kattflickan väntade. Jag skulle lämna honom vid tåget och valde att ta bussen dit. Det blir enormt tungt och felbalanserat att bära på en kattbur och jag ville undvika den smärtan. Tvärt emot de andra flesta tiderna denna veckan lyckades jag hålla denna och fick tom vänta. En promenad tog mig till jobbet och trots samma intention som tisdagen lyckades jag inte gå hem tidigt idag heller. Och fast jag verkligen borde gått hem blev jag övertalad till att ta en liten runda på stan. Med allt runtomkring mig på jobbet borde jag kanske vara trött på second hand men det är jag inte. Tur är väl det för turen ledde mig till en alldeles underbar ljusstake som bara skrek mitt namn. Jag kan inte beskriva den utan den skall förevigas så jag kan dela bilden med er. Väl i min trappa kände jag att jag behövde dela min ljusstakeglädje med någon och knackade på hos en granne. Både hon, två hundar och tre katter fick ta del av min skatt. Dessutom hade jag lyckats nå henne på hennes födelsedag så efter lite vila och mat gick jag ner med några goda frysmuffinsar och ett kort som jag gjorde i måndags. Inte hade jag tänkt stanna länge men vad gör man när man hittar intressanta, engagerande och givande samtal. Om det brusar i huvudet har jag överklockat mig. Det brusade. Mycket.

Fredag
Jag fick tips om en föreläsning i sorghantering som skulle gå av stapeln på morgonen. Frukostseminarium innebar tydligen att man skulle vara på plats sådär innan halvåtta på morgonen. Trots den arla timman var jag väldigt intresserad men jag tvekade tillräckligt länge för att det skulle bli fulltecknat.
Buss iväg till min bildterapi. Jag hann inte i tid. Däremot hade jag räknat ut att jag skulle ha gott om tid inför min nästa tid som var multimodal sjukgymnastbehandling. Jag var säker på att 45 minuter skulle räcka för att promenera dit och det hade det nog gjort om jag hade haft 45 minuter. Till min förvåning hade jag bara en kvart. Var den halvtimmen tog vägen har jag ingen som helst aning om!
När jag kom hem tog jag 3 timmars tupplur. Det behövdes.

Lördag
Vila och uppladdning. Ett tag var jag lite rädd att jag var inne på fel sorts uppladdning för jag hamnade framför ett program om psykopater. Jag satt och skakade, fick ont i magen och mådde illa. Men samtidigt som jag mådde dåligt av det var det viktigt för mig att se att mina upplevelser var verkliga och att de till stor del faktiskt inte berodde på mig.
På kvällen var det Gospelkonsert i kyrkan med 4 körer och sådär en 100 sångare. Fem timmar underbar sång var mäktigt och berusande. Jag fick många komplimanger som jag valde att med lugn och glädje ta in. Det är så lätt att borsta bort dem eller förminska dem genom att ge en komplimang tillbaka men jag bestämde mig för att njuta och marinera i det. Jag upptäckte tom en inspaning av undertecknand. Jag är inte det minsta intresserad av något relationsaktivt men det var glädjande att upptäcka att jag inte är osynlig. En smula berusande var även mitt glas med vin som jag intog i trevligt sällskap efteråt. Har man knarkat lite smärtstillande räcker det tydligen med ett glas för att bli lite lurig. Jag tror det var närmare 10 år sedan jag var på detta hak och den förste jag träffar på är en av bekantskaperna från den tiden. Jag häpnade en smula. Under det senaste decenniet har jag förresten inte varit ute och roat mig speciellt frekvent. Jag kan inte ens komma ihåg att jag har varit ute med mina kompisar under tiden med S. Så denna lördagskväll var njutbar på många plan. Jag kände mig så fri och lugn och oberoende. Så mycket att det mycket väl skulle kunna hända igen. Jag säger bara Jazzy hands!

Söndag
Sömndepriveringsbaksmälla.
Johannesmässa i kyrkan. Underbart vackert och lika mäktigt som i all sin enkelhet var total kontrast mot gårdagens konsert.

Min kväll

Jag vill bara berätta helt kort att jag har haft en helt fantastisk kväll! :-)

Slut i rutan

Nej, jag tänker inte lägga ner bloggen. Jag vill enbart illustrera hur det känns i min kropp vilket är anledningen till att uppdateringarna är ganska infrekventa. I tankarna gör jag dock ganska många inlägg, kan inte det gillas?

Pussinger

I morse väcktes jag av en puss. Det var länge sedan det hände. Vem utförde då detta dåd? Nej, jag har inte träffat någon ny. Varken någon han, hon eller hen. Jag känner mig väldigt långt ifrån en relation, det kommer att ta lång tid att återhämta mig efter föregående. Med lyckan att ha två kissemissar får jag ändå pussar ibland men det var faktiskt inte heller någon av dem. Faktum är att det var jag själv som utförde denna ömhetsbetygelse fast det skedde i min dröm! Jag vaknade av min egen rörelse när jag pussade...luften! Denna något snopna uppvaknande fick mig att skratta högt! Men inte ens i drömmen var det en man det handlade om. Föremålet som fick mina känslor att svalla över i drömmen var en liten ullig, gullig hund!

Sockerlunch

Vissa dagar är inslaget av socker i min lunch stor. Men det är ett val...eller kanske snarare brist på val - att jag inte valde (orkade) att laga middag exempelvis. Andra dagar såsom idag har jag lagat en ordentlig middag men i efterhand insett att jag fyllts med socker ovetandes. Spaghetti och köttfärssås stod det på menyn idag. Jag brukar sällan misslyckas med det men idag smakade det inte riktigt bra. Jag tyckte att det smakade sött men jag tänkte att det kan ju inte stämma. Plötsligt inser jag att jag använt en ingrediens av ett nytt fabrikat och letade fram förpackningen. Jo, mycket riktigt. De passerade tomaterna innehöll ordentligt mycket socker - uörk vad äckligt! Jag får se upp bättre vad jag handlar!

Gårdagens lunch bestod av BLT - bacon, lettuce, tomato med en massa andra godsaker.

Bäbisar och brus

Från och med gårdagen titulerar jag mig kattfarmor. Min lille prins har blivit pappa till sex stycken krulliga, ulliga pälsbollar. De bor några mil bort så jag har bara sett dem på bild men de är de givetvis de sötaste katterna som finns. Två blåtabby som pappa, en sköldpappa som mamman, två tigré och en svartvit. Tre flickor och tre pojkar för att vara riktigt jämställd.

Den söta mamman till ungarna är den kisse som Magne förlorade sin oskuld till. Tänk att det var så lätt för dem och så svårt för mig. Inte bara svårt utan ingenting, det bidde ingenting alls. Samtidigt som jag gläds över tillkomsten uppkommer tankar av min egen reproduktion, eller snarare bristen av den.

Häromdagen kände jag en vallning. Blir det lättare att hantera om jag kallar det för flickbrus. Ett gulligt ord på ett icke så gulligt tillstånd. Ikväll, mitt under körövningen slog det mig att det kanske är slutet. Eller är det början till slutet? Jag är enormt envis, jag har stark tro och studsar tillbaka vid svåra saker. Jag har vägrat att tro på det, jag har vägrat att inse att jag kommer att bli och förbli barnlös.

Där blir det stopp...det dimmar igen i både hjärna och ögon och jag kan varken se eller tänka...

Materiell glädje och nöjeslåda

Idag hyser jag en stark materiell glädje. Jag brukar försöka att inte yvas för mycket av denna sorts glädje då det är viktigare för mig att fokusera på upplevelse och njutning i vardagen. Men leveransen av min nya kyl och frys gjorde mig väldigt, väldigt glad! Nu behöver jag inte sätta mig på golvet för att försöka hitta något från kylen som dumt nog var placerad längst ner. Frysen var överst och endast snäppet över ett frysfack. Nu får jag plats med mycket mer och kan återgå till den normala ordningen med nöjeslådan längst upp. Jag vet inte varför jag kallar det så men översta facket i frysen är endast tillägnad bär, glass och andra godsaker. Huruvida jag har nöjeslådor av annan karaktär överlåter jag till dig själv att spekulera om!

Dagens lunch

Gårdagens lunch bestod av något snabblagat från Orvars korvar som jag passerade i brådrasket. Det blev dock ingen korv utan en hawaiiburgare som faktiskt var ganska ok! Maten intogs inte bara på stående utan tom gående fot/fötter eftersom jag var på väg till första föreläsningen med MMS (multimodal smärtbehandling).

Dagens lunch bestod av en smarrig majskolv samt sås på rester av kyckling samt svamp, lök och creme fraiche med dijonsenap och grönpeppar. Det hade varit gott med ris till men jag varken orkade eller hann och jag hade några kolvar hemma vilket är anledningen till denna något annorlunda konstellation. Ibland är majskolvarna alldeles för söta vilket nästan blir lite kväljande men denna var riktigt god. Till min glädje har jag två till att festa loss på!

Dagens lunch

Idag hamnade årets första basilikaskörd i middagen. Fröna kom i sent men det lyckades trots allt resultera i en knippe spröda gröna blad. Det är så vackert när det börjar spira, jag blir lika lycklig varje gång jag ser nya blad. Mina gröna fingrar började med basilika och det har ärligt talat inte kommit så mycket längre. Men att ta en paus i ett basilikaland är verkligen inte dumt. Dagens lunch bestod av en annan skörd, från torghandeln. Tomater i olika färger och storlekar tillsammans med lök och vitlök värmdes på tills tomaterna var sprickfärdiga. Tryck ut saften så det blir en sås av det. Strössla över basilika, servera med pasta och njut!

Ja, jag vet att jag äter för lite protein. Jag får kompensera imorgon med att äta typ två ägg istället!

Internetsemester

Mitt internet och jag behövde tydligen lite tid ifrån varandra. Uppkopplingen försvann utomlands för drygt en vecka sedan och jag hade semester på eget håll. Nu har vi återigen strålat samman så får vi se hur bra vi kan samarbeta framöver. Jag har goda förhoppningar men jag vet av erfarenhet att det inte funkar om bara den ene lägger manken till. Så, kom igen nätet och lägg lite mer energi i vår relation! Kommunikation är ju en bra grej har jag hört.

Kissekatt

Dagen efter min renbäddning blev det en upprepning av detsamma. Kombinationen av dusch och renbäddad säng var dock inte en lika stor njutning den kvällen. Anledningen till detta är min lille Magnekatt som det sprutar testosteron om. Han försöker kissa lite här och där för att dra till sig honor. Jag försöker resonera med honom och fast jag har berättat att det inte hjälper så slutar han inte. Effiekatten är inte det minsta intresserad av honom i det avseendet och några andra flickor lär han inte träffa uppe i min lägenhet i alla fall. Han får försöka hålla sig lugn i några veckor till innan han får åka på dejt. Förhoppningsvis är det sista dejten och att den går lika bra som de förra. På lördag fyller lille älsklingen 1 år och bara 3 dagar senare är hans första kull beräknad att födas! Jag har blivit ganska duktig på att avläsa hans kroppsspråk och se när han behöver ta en kisseluring. Det gäller bara att försöka hinna avbryta i tid och att minimera antal platser som passar för markering! Nu skall jag lägga mig i en förhoppningsvis torr säng! Torr åtminstone när jag lägger mig. Tack vare kära Tamoxifen vaknar jag genomsvettig ett antal gånger per natt. Fast någon natt kan väl vara ett uppehåll, låt oss hoppas att det blir denna! :-)

Dagens lunch, snask och slump?

För tredje dagen i rad blev det en sallad. Fullpackad med kokt ägg, tonfisk, rödlök, tomater, gurka och sallad. Dressingen på lite creme fraiche, majonnäs, citronsaft och Dijonsenap blev riktigt god.

Eftersom jag inte hade sallad hemma beslöt jag mig för att gå och handla en smula. Döm om min förvåning när jag kommer ut med en massa snask! Ett salladshuvud och en nektarin fick dock plats i min korg men skymdes av ostbågar och choklad. Men äsch, äter jag bara bra spelar det ingen roll att jag intar snask!

På väg dit möttes jag av Sixten i barnvagn. Hur vet jag det eftersom jag inte talade med varken honom eller hans sällskap? Jo, det var givetvis en registreringsskylt på som jag noterade. Varför läser man det? Ett barn som jag varken känner eller kommer att lära känna? Men denna gången spelade det en roll för jag mötte samma barnvagn på vägen hem och Sixtens mormor hälsade glatt på mig och sade att vi möttes ju tidigare. Inne i Malmö är det inte vanligt med sådana små möten men det var ett möte som gjorde mig glad.

Det är roligt att fundera på varför saker blir som det blir, varför man möter dem man möter. Vad var det som gjorde att hon noterade mig? Och framför allt, bestämde sig för att ta initiativ till kontakt? Var hon kanske ifrån landet? Det är jag och där hälsar man på de man möter även om man inte känner dem. Jag är gladare nuförtiden vilket är något mina nära märker tydligt. Märks min glädje även för okända människor? Drar det till mig människor? Jag försöker vara öppen för världen och ta emot gåvor som kommer min väg. En gåva kan vara en pratstund med en trevlig människa, känd som okänd, ett tips om någon bra bok eller en utsträckt hand när man verkligen behöver det. Det är också för mig att träffa människor som befinner sig i liknande situation som jag själv gör och därför kan ha full förståelse för exempelvis trötthet, värk eller koncentrationssvårigheter.

Gårdagens yoga med lunch

Mitt i någon märklig kombination av både hav och city utförde vi yoga på fuskgräs. Det var samma tjej som höll i det i onsdags och precis som då blev detta en utmaning. Det var både svårare och gjorde mer ont. Jag är hyfsat vig och har bra balans men detta märktes det inte mycket av idag. Intressant att det kan vara sådan skillnad. Jag tror inte att det bara var tillfällighet för det var för stor skillnad för det. Båda tjejerna är rara och duktiga men den ledaren jag vill ha är ju ganska solklar.

Inte många meter ifrån yogan tog vi hand om en annan viktig del av ett bra mående, nämligen mat!
Det blev en mumsig CAB-sallad som skulle bestå av chicken, avocado och bacon och andra godsaker. Fast nu när jag tänker efter undrar jag var baconet tog vägen. Men god var den som sagt ändå. Jag sköljde ner salladen med en juice som de kallade för take the fifth. Märkligt namn på en otroligt god juice som innehöll apelsin, ananas, passionsfrukt, mango och banan. De måste ha silat den för det fanns inga passionsfruktfrön. Jag tänkte testa att göra den själv, jag älskar juicer.

Avslutning och premiär

Denna dag inleddes med ett väckningssamtal klockan 8, eller var det väckelsesamtal? Nej, det var min gynekolog som ändrade tiden jag har i oktober. Den tiden bestämdes redan vid mitt förra besök. Det är inte så att jag tycker det är extra roligt att gå dit och visa upp mig. Men äter man Tamoxifen skall man helst gå på undersökning varje halvår. Det var dock inget som onkologen upplyste mig om. Men tur i oturen är min gynekolog samtidigt onkolog så han bör vara att lita på....hoppas jag i alla fall.

Fast jag gick inte upp, jag vände mig om och somnade om. Inte så länge dock. Dagen inleddes med hunger och jag bestämde mig för att inta en ordentligt frukost bestående av ägg, bacon och mackor. Det var mums tyckte min gom. För mycket tyckte min mage. Jag har inte varit så snäll mot min mage, min kropp de senaste dagarna. För mycket tårta och för lite ordentlig mat. Men jag får väl nöja mig med firande i dagarna tre och börja äta igen. Det var dock för stort hopp och jag fick lägga mig och försöka vila bort den hemska magsmärtan som det ledde till. Tre timmars senare klev jag upp och kände mig lite bättre.

Ikväll är sista dagen för strandyogan och det ville jag inte missa. Så jag cyklade ner och avnjöt en timmes skön yoga i sanden 3 meter från vattnet. Det är två tjejer som håller i det som brukar alternera. Jag har bara gått på onsdagarna eftersom jag gillar onsdagsflickans träning. Idag var det den andra. Den var visserligen också bra men det kändes faktiskt inte riktigt lika bra. Jag har ju problem med värk och speciellt axlarna var det extra jobbigt för idag, jag känner fortfarande av det.
Skönt var det i vilket fall som helst.

Varje onsdag klockan 19.07 undrar jag alltid varför jag inte har tagit med baddräkt och handduk och kanske en matbit för avnjutning och avslutning. Likadant var det idag. De två första problemen hade jag en lösning på. Jag cyklade till nakenbadet som ligger allra längst bort och tog mig sommarens första dopp vilket var en otroligt njutning! Det var premiär på flera sätt. Förr hängde jag alltid på nakenbadet. Eller, alltid och alltid, det var väl överdrift. Men OM jag badade var det dit jag styrde kosan. Det var dock några år sedan. Jag tror faktiskt inte att jag har badad offentligt på i alla fall fyra år. År 2007 var min ätstörning som jobbigast och jag gick upp för många kilon för att vara bekväm med att visa mig i baddräkt. Viktökningen fanns med i tanken betydligt längre än vad den fanns på min kropp. Två år senare var det cancerns tur att förändra min kropp. Och idag, tre år senare kunde jag återfå badmodet igen. Det är lite märkligt för jag älskar egentligen att bada. Men jag tror inte att det är ärret jag har besvär med. Snarare tror jag att det handlar generellt om hur kroppen har förändrats och speciellt det andra bröstet. Eftersom det gör ont att bära bh åker den alltid av när jag kommer hem. Gravitationen har påverkat det i en speciell riktning. Och det är inte en riktning som är smickrande på något sätt. Har jag bara ett bröst kvar kunde det ju vara snyggt och ärtigt åtminstone! ;-)

Nu är jag nyduschad och sängen är nybäddad. Strax skall dessa två sammanstråla och bilda ännu en njutningsstund och då syftar jag på sömnen.

Dagens lunch

Dagens lunch utgjordes av det jag lyckades rädda ifrån att trilla ner i kattmatsskålen som står nedanför spisen. Jag skulle vända på klabbet på stekjärnet när det gled av, sakta men obevekligt. Det roliga var att se den ene kattens reaktion när han kom in för att äta. Han såg helt förskräckt ut och bestämde sig för att han inte ville smaka det nya som hade hamnat i matskålen.

Finfin födelsedag

Jag har haft en alldeles underbar födelsedag fylld med goa vänner, mycket prat och skratt och tårta och smältande biskvier i solen och vimplar och randiga färgglada dukar. Dagen 12:e augusti är den bästa dagen på året för det är min dag! :-)
Nu har sista goa gästen gått och jag måste verkligen få vila nu.
Nattinatt

Min pudel

Det stämmer inte. Jag bara ljuger för er.

Det stämmer inte att jag var rädd för min säkerhet. Det stämmer inte att jag hade hjärtat i halsgropen varje gång jag hörde nyckeln i dörren av rädsla för vilka aggressioner jag skulle få möta och vilka utskällningar jag skulle få höra den dagen. Det stämmer inte att jag har försökt flytta tidigare. Det stämmer inte att jag först blev utskälld efter att ha tittat på en lgh i somras, manipulerad till att stanna och fick sedan veta att otroheten startade enbart någon månad efter det. Det stämmer inte att jag i flera år har velat ha barn och varje gång jag försökte starta ett samtal om det fick höra att jag inte skulle klara av det om jag överhuvud taget fick svar. Det stämmer inte att jag var ofattbart ledsen och besviken att jag inte fick ett klart besked om barnfrågan så att beslutet hade varit upp till mig. Det stämmer inte att jag varje gång jag var ledsen över min barnlöshet fick jag veta att jag var elak som skyllde det på någon annan. Det stämmer inte att jag lämnat lampor, skrivbord, hurts, stol, TV-skåp (denna enbart av utrymmesskäl), spegel samt en kista. Det stämmer inte att jag fick lämna tillbaka en födelsedagspresent eftersom någon behövde en telefon fast jag redan hade lämnat en annan telefon som var min sedan tidigare. Det stämmer inte heller att jag själv fick skaffa telefoner när jag hade flyttat. Däremot stämmer det alldeles ypperligt att jag blev skitarg när jag mottog detta "förslag" att jag slängde telefonen i väggen. Det stämmer inte alls att jag fick lämna flertalet av mina jättestora lerkrukor eftersom jag fick höra att något borde jag ju lämna kvar. Det stämmer absolut inte att jag har köpt förvaringsskåp, två garderober, köksbord, stolar och säng. Det stämmer inte heller att jag behöver köpa lampor. Jag ljuger helt och hållet när jag skrev att jag inte har en brödpensel och anledningen till att jag köpte en springform var enbart för att jag ville ha något nytt och glänsande. Det stämmer inte heller att någon annan är svag. I själva verket är vederbörande lika stark som Pippi Långstrump och jag är svag som en bit fläsk. Det stämmer inte alls att när den nya kvinnan ville ha en paus för att försöka lappa ihop relationen med sin man så vändes det till att de hade avbrutit av respekt för mig. Det stämmer inte alls att han ville att jag skulle stanna kvar. Det stämmer inte alls att han ville ha sex med mig samtidigt som han troligtvis hade det med henne. Det stämmer inte alls att trots att jag bad att de inte skulle gå längre innan jag hade flyttat...gjorde det! Det stämmer inte alls att jag blev hotad när jag hämtade mina sista grejer och det stämmer inte heller att några vänner hörde det. Fortsättningsvis är det enbart en lögn att jag ofta fick höra hur lite jag betalade och hur mycket jag utnyttjade och använde människor. Det stämmer inte att jag fick höra en uträkning över hur mycket jag hade kostat under årens lopp. Ej heller stämmer det att jag inte fick köra någon av de tre bilarna som fanns i garaget. Däremot stämmer det att jag sista månaden körde en av dem 4 gånger ändå men den som säger att jag fick ta emot en väldigt stark reaktion på det ljuger med bestämdhet. Det stämmer inte att det finns bilder utlagda på nätet tagna när jag var som sjukast och skalligast som jag inte har givit medgivande till utan tvärtom bett om att de skall tas bort. Det stämmer inte att jag som förklaring fick höra att jag minsann skulle vara tacksam eftersom människor tycker att det är ett bra porträtt. Det stämmer inte att när vi var ute och gick så befann jag mig ständigt 1-2 meter bakom mitt sällskap om jag nu kan använda just det ordet i detta fallet. Inte heller stämmer det att jag vid hälften av gångerna jag sade något inte fick svar. Säger jag att det kunde gå 20 minuter innan någon kom hem till att någon tittade på mig och erkände min existens är det ren och skär lögn. Det stämmer inte alls att jag på ett sätt blev lurad in i relationen och att någon som redan var sambo inte berättade det förrän efter en månad när mina känslor redan var så starka att jag hade svårt att värja mig. Det stämmer verkligen inte att någon gjorde intrång i min dator av svartsjukeskäl. Det stämmer inte heller att någon kollade upp mina kompisar av troligtvis samma skäl, något som säkerligen inte var speciellt lagligt med tanke på att det skedde på arbetet och man får inte kolla upp personliga saker. Det stämmer inte att jag inte fick sätta upp min sandsäck för att kunna träna för att slippa lite av värken eftersom det skulle vara fult. Och det stämmer sannerligen inte att det samtidigt hängde en fet, grå projektorduk i vardagsrummet som alltid var uthängd. Dock kan det kanske stämma att denna nämnda projektorduk var ett konstnärligt och dekorativt inslag, om det vill jag inte lämna någon åsikt. Det stämmer absolut inte att jag varje gång någon inte hittade sina grejer fick höra att jag hade gömt eller slängt dem. Dock stämmer det att jag fortfarande undrar varför jag skulle gömma eller slänga saker. Det stämmer inte att jag under alla år har fått höra att jag feltolkar, misstolkar, ljuger, hittar på saker eller kommer ihåg fel. Det stämmer inte alls att jag fått höra att jag är dummare än tågen i Limhamn och psykiskt sjuk. Det var inte på min födelsedag förra året som jag fick höra att det var mitt sista kalas, jag fick inte ha fler eftersom jag inte klarade av det och det var inte heller så att anledningen till att jag var stressad var att jag hade planerat kalaset för att vi skulle fixa det tillsammans men i sista sekunden fick jag göra det mesta själv. Det stämmer inte att jag fick höra att jag var svår att tycka om och jag har aldrig fått veta att jag bara älskas när jag är snäll, söt och rar.

Däremot stämmer det att jag pga mediciner blev lite galen ett tag. Men det stämmer inte att någon lät mig ligga på golvet i klädkammaren i fosterställning i en halvtimme utan att bry sig. Det stämmer att någon var väldigt generös men det stämmer inte att jag fick höra det lika ofta som jag bytte strumpor.  Det stämmer att någon ställde upp enormt rent praktiskt under min sjukdom med att följa med till sjukhuset men det stämmer inte att jag när jag var hemma fick sitta ensam och gråta i soffan och inte hade någon att prata med. Det stämmer att någon tog ledigt för att följa med mig till akuten en hel dag men det stämmer inte att jag trots att jag svimmade, krampade och kräktes stoppades tillbaka i sängen...TVÅ gånger. Hade det varit en hjärblödning hade jag varit död när jag vaknade upp. ;-)

Summa summarum:
Jag ljuger, utnyttjar, hittar på saker och ljuger. Jag säger saker enbart för att ge kritik och vara elak, speciellt när jag samtidigt gråter. Jag planerar och manipulerar för att kunna få så mycket som möjligt betalt och jag använder min sjukdom för att slippa göra saker. En neutral begäran om återbetalning av en skuld är i själva verket en anklagelse av brottslig karaktär. Jag hatar också barn och sparkar valpar när ingen ser på.

Bakningssvårigheter

För några dagar sedan gjorde jag lemon curd. Det har jag gjort många gånger, jag är våldsamt förtjust i citron samt söta saker och således kan jag alltså inte motstå denna kombination. Någon lite paus fick min hjärna tydligen för istället för hela ägg använde jag enbart äggulorna. Jag fattade först inte varför lemon curden blev så konstig. Jag trodde först att den hade skurit sig men det såg inte riktigt så ut. När jag kom på vad som var felet tänkte jag att jag skulle försöka rädda den. Så jag sjöd upp ytterligare ett gäng ägg samt socker, tog av värmen och vispade klickvis i felcurden. Det fungerade ypperligt vilket jag är glad för. Som ni kanske vet gillar jag att skapa grejer men det är på ett sätt nästan ännu roligare när jag lyckas återanvända eller rädda saker! Då borde jag kanske inte nämna att första omgången med räddningsäggen fick jag slänga. Smeten var perfekt så jag stängde av gasen och tog fram felcurden. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se att äggsmeten har blivit äggröra!!

Totalt gick det nog åt ca 10 ägg.

Idag bakade jag bullar. Mums! Inga ägg där! Det var nära att jag brände men jag fick vända på plåten för att få det jämnt. Jag har numera gasugn. Spisdelen är jättebra men ugnen är lite lurig.

Det var länge sedan jag provade att baka biskvier och på jobbet har vi ofta fikat just dessa små godbitar. Det är inte alltid bra att ha ett bageri typ vägg i vägg! Degen till bottnen gick bra och jag klickade ut de små rackarna på plåten. Jag inser att jag började med storlek tefat så jag fick minska dem dramatiskt. Halva första omgången brändes. Höger främre delen av ugnen blir alltid bränd.

Biskvierna bakade jag igår och idag var det dags för innehållet som också innehåller en massa äggvitor. Jag mäter upp ingredienserna och lägger dem i en skål och börjar blanda dem. Kanske skulle kolla receptet förresten och det visade sig att det var ett helt annorlunda tillvägagångssätt än det jag inledde! Jag fick försöka hälla av äggvitorna och florsockret ifrån smöret och lyckades faktiskt ganska bra. Fram med nya ägg och äggvitor. I ett vattenbad skulle äggvitor och socker vispas och sjudas till en tjock marängsmet. Det gick bra.

Här har det än så länge blivit 3 äggvitor i bottnen och 8 äggvitor eftersom jag fick göra om smeten. Totalt alltså 11 ägg för biskvierna.

Marängtårtbottnen krävde 4 ägg vilket den fick. Tyvärr hade jag inte råsocker som det stod i receptet, jag fick nöja mig med vanligt socker. Sedan blev det lite problematiskt. Ugnen skulle sättas på 150 grader. Eftersom det verkar vara lite mer kräm i gasugnen ville jag sänka en smula men det går inte, 150 var det minsta! Jag försökte att öppna luckan en smula för att lufta och sänka temperaturen en smula men jag kände allt att det luktade lite bränt. Förhoppningsvis är det inte så mycket så att det går att använda. Om den inte är bra så får det vara så, jag kommer nog inte att lyckas bättre med nästa maräng i denna ugnen.

Hitintills har jag använt sådär 25 äggvitor. Nu har jag en massa äggulor kvar och några äggvitor eftersom jag började göra biskvifyllningen fel.

Jag har alltid haft full uppsättning av vad som behövs för bakning. Bunkar, formar och bakattiraljer av olika slag. Denna gången saknade jag en springform (heter de så?), pensel fanns ingen och jag saknar bunkar. Inte heller burkar för att förvara färdiga kakor har jag, inte en enda, jag har ju haft massor av sådana! Så mitt i all bakning fick jag ut och shoppa. Jag gav mig till Åhléns och hittade en i rätt storlek.

När jag bad S om att han skulle betala tillbaka lånet han använde för att betala kontantinsatsen på båten sade han att han inte hade de pengarna eftersom han behövde komplettera lite. Jag vet att han har köpt en dammsugare och en microvågsugn. Med tanke på att han behöll alla våra gemensamma möbler och en hel del annat, bla saker som jag hade haft innan så undrar jag lite hur han tänkte där? Tala om komplettera! Jag har köpt två garderober, ett skåp, ett skrivbord, en skrivbordssstol, ett köksbord och en stol. Glöm inte att jag har köpt SÄNGEN, den sköna, sköna sängen! Soffa blir nästa stora inköp för denna jag har är otroligt nedsutten. Dessutom tror jag att TV:n kan tänkas ge upp snart. Jag behöver även köpa lampor, mattor och gardiner och/eller rullgardiner/mörkläggningsgardiner. Han behöll den stora sängen, den stora soffan, den stora TV, det stora köksbordet och en massa annat. Det som jag fick med mig av det som vi hade skaffat gemensamt var 2 Billybokhyllor och några stolar. Inte nog med det, han tyckte att jag gott kunde lämna saker som jag hade haft sedan innan vi träffades. Han tyckte att han hade betalat precis allt därhemma och därför var allting i vårt hem hans ägodelar. Så han tyckte att det var ok att först vara otrogen och sedan ta precis allt med värde och sedan lite till för några grejer som var mina tyckte han att jag kunde lämna för han hade ju ingen? Märkliga regler som bara gäller på ett håll. Jag hade ingen säng exempelvis?

Och han kan inte betala tillbaka skulden eftersom HAN måste komplettera?
Den lille stackaren, som han försöker att behålla kontrollen och visa att det fortfarande är han som bestämmer. Jag ser så tydligt nu när jag har fått en smula distans att den imaginära starka bilden av honom stämmer inte. Han är inte alls stark, tvärtom. Och den bilden av mig som han bankade in i flera år stämmer inte heller - han sade hela tiden att jag inte kunde något och att jag var för svag. I själva verket är jag jättestark. Fast han ville att jag skulle läggas in på psyket för han tyckte att jag var sjuk i huvudet.