Ikväll var jag på ett föredrag och än en gång visar jag vem jag är. Jag är definitivt INTE den bästa åhöraren till denna typen av aktiviteter. Det var två killar som höll föredraget och de var extremt positiva och energiska och blev nästan en hysterisk stämning. Tyckte jag i alla fall. Har du läst min blogg ett tag känner du kanske igen mitt reaktionssätt. Jag bara klarar inte av att ta in allt som en absolut sanning bara för att personen som säger det kallar sig för coach eller inspiratör eller vad det är. Nej, det hade nog inte spelat någon roll vad du hade kallat dig för, jag köper inte allt oprocessat ändå. Om du tar några psykologiska termer och vrider lite på dem och kallar dem för filosofi för att passa in i ditt föredrag så tja, då blir jag irriterad.
Drömfabriken kallades föredraget. Jag visste inte riktigt vad det skulle vara, informationen var väldigt vag. Men jag trodde nog att det skulle vara lite mer konkret. Egentligen gjorde inte killarna så mycket mer än speglade publiken (vilket iofs kan vara nog så stort) samt fick oss att klappa händerna hela tiden. Vi fick som övning att vända oss till olika främmande människor, kramas, berätta vad vi drömde om som barn, vad vi drömmer om som vuxna, vad vi tror kan vara anledning till att drömmar stoppas.
Och under hela tiden sade de vilken otroligt skön och cool publik vi var. Vi blev dessutom mycket coolare under kvällens gång när vi i mikrofon skulle berätta vad vi precis hade delat med oss av för det visade att vi var engagerade och ville bjuda på oss själva. Där kunde jag inte hålla mig längre. Det viktiga för mig är inte att vara en skön och cool människa som gör sjysta saker hela tiden. Visst vill jag vara omtyckt men tydligen inte tillräckligt mycket för att följa massan om jag inte håller med. Eller så vill jag ändå gärna vara omtyckt men jag inte kan hålla tyst. Jag kan väl vara engagerad utan att prata i dendär mikrofonen? Jag kan väl bjuda på mig själv utan att behöva göra det i formen som de har valt?
Drömmar är jätteviktigt, både att ha och att diskutera. Jag motsätter mig inte själva ämnet för kvällen. Jag pratar redan mycket om mål och drömmar och möjligheter till att realisera dem. Det ger mig dock inget att berätta om dem för en helt främmande människa. Speciellt inte en människa som börjar titta sig runt i lokalen efter halva mitt inlägg eftersom jag tydligen inte vara intressant nog. Jag föredrar att välja mina samtalspartner och i sådana fall helst de som orkar lyssna mer än 30 sekunder och de som ger mig mig något tillbaka.
Måste man vara cool? Jag ser mig inte som en speciellt cool människa. Eller snarare så funderar jag inte på det för det är inte viktigt. Jag struntar i om jag är skön och cool eller om jag följer den stora massan så länge jag bara är sann mot mig själv. Nej, nu överdriver jag. Jag struntar inte i huruvida jag blir omtyckt eller ej men det viktigaste är ändå att vara sann mot mig själv och jag bara inte kan hålla tyst om jag inte håller med. Och det leder ofta till att jag inte blir vidare omtyckt.
Jag undrar varför detta är en sådan stark instinkt hos mig. Varför jag måste hålla på det som är mitt eget. Någon gång hade väl varit ok att bara flyta med och strunta i om det är orimligheter. Varför måste jag alltid säga min åsikt? Ibland önskar jag att jag hade varit ytlig, det verkar vara ett mycket lättare liv. Jag är trött på att vara konstig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar