Återupplevt

Igår och idag har jag återupplevt stora delar av mitt liv. Jag rensar stort som smått och turen hade kommit till mina korrespondenslådor. Brev, vykort, dagböcker och dylikt ligger i dem. De äldsta breven är från när jag var ca 11 år vilket är ett antal år sedan. Jag har fyllt på dem i alla år men jag har aldrig någonsin tittat i dem förrän nu. En del saker var roliga att läsa men en hel del var inte det. Jag läste om när jag blev sjukskriven och när min mamma dog men jag läste också om när två av mina älskade syskonbarn föddes.

En hel del brev och vykort rensade jag faktiskt ut. Flera av adressaterna kommer jag faktiskt inte ens ihåg vilket är märkligt. Det kanske inte är konstigt när det gäller barnbrev men jag har två vykort utan namn men med puss och kram skickade så sent som 2003 som jag inte känner igen. Jag tycker att jag borde komma ihåg vem som var så familjär men jag har absolut ingen aning!

Jag har sorterat ut men jag har inte slängt än. Jag har haft dem så länge att det känns jobbigt. Och mina gamla dagböcker, vad skall jag göra med dem? Vissa är riktigt jobbiga att läsa. Några av böckerna kan jag knappt läsa eftersom jag skrivit så smått för att få plats! Är det någon idé att spara på dem? Gör det mer skada än något annat att påminnas om det? Å ena sidan känns det bra att läsa om jobbet och ett aktivt liv men å andra sidan gör det ont att det var så länge sedan och att det är så långt ifrån mitt liv idag. Jag var väldigt duktig på mitt arbete, vad är jag utan det? Väldigt många saker är bättre idag än vad det var då men jag har ändå svårt att skaka av mig att det krävs arbete och familj för att räknas och för att vara lyckad.

Fast lyckad och lycklig är ju inte samma sak. Jag kanske var mer lyckad förr när jag pluggade och jobbade men jag är generellt sett mer lycklig nu när jag är mindre lyckad. Men jag vill vara båda delar. Är det mycket begärt?