Mellanrapportering från Vidarkliniken

Idag har det gått en vecka. Det har redan gått en vecka sedan jag klev in genom portarna till det rosa huset. Det går alldeles för snabbt. Jag tänker ofta att jag måste vara här och nu och verkligen supernjuta av vistelsen här men lika ofta glömmer jag det igen.

Det är fantastiskt här.
Det första som mötte mig när jag klev av bussen var åkrar på båda sidor av vägen samt en grusgång med hästbajs på. Vilket härligt välkomnande för någon från landet som längtar tillbaka dit.

Det är känslosamt, det är tröttande, det är tankeväckande men samtidigt otroligt bra.

Varje kväll får jag fotinsmörning. Det är helt magiskt. Samtidigt som det är väldigt skönt är det också känslosamt. Första gången jag fick det rann tårarna utan att jag kunde stoppa dem. Men det skall jag ju inte. Stoppa tårarna alltså...och inga andra känslor heller. Det är svårt att lära sig men något extremt nyttigt för mig.

Jag behövde göra en koll på mina finanser så därför behövde jag ut på nätet. De ser dock helst att man inte gör det för mycket. Ingen TV, ingen radio eller musik, ingen dator och inga mobiler påslagna inom huset. Det är så tyst och lugnt och skönt och verkligen vad jag behövde.

Jag har gråtit en hel del. Men jag har även skrattat. Vissa stunder har jag varit riktigt arg. Och alla känslor är lika värdefulla.

Jag skriver dagbok för hand och lär säkert uppdatera i efterhand men under min vistelse här kommer det att vara sparsmakat med uppdateringar. Istället skall jag försöka vara med mig själv, jag kanske finner något nytt! :-)