Besöket

I lördags satt jag inte många minuter.

Från det att jag steg upp till att jag skulle möta mina vänner på restaurangen var jag igång med det sista. Städade toa en sista gång, köket, tog fram kladdkakorna och garnerade, tog fram tallrikar och förberedde, plockade ordning det sista.

Det var inte så mycket kvar hade jag tänkt. Men det var ungefär som när man flyttpackar. Det där sista lilla som man tänker att man kan ta i en påse när man går visar sig vara minst två flyttkartonger...

Men jag var lugn och jag gjorde allt i lugn takt så det gick bra.

Vid 4 sågs vi vid restaurangen. Jag såg några av dem utanför och vinkade till dem. De vinkade inte tillbaka. Märkligt tänkte jag. När jag kom fram sade de att de inte kände igen mig!! Jag var så väldigt olik mig. Och så många komplimanger jag fick. Den främsta komplimanggivaren sade senare att hon kanske tjatar men att jag såg verkligen annorlunda ut och att hon tyckte att jag var så fin. Åh, sade jag, tjata du på!! :-) Komplimanger är jag sannerligen inte bortskämd med. Jag tror inte ens min sambo lägger speciellt märke till mig längre.

Vi blev 7 totalt utav 15 som hade varit på Lydiagården. Det tyckte jag ändå var en hyfsat bra deltagande. Och som vi pratade och pratade och pratade! Servitrisen fick nog komma 5 gånger innan vi ens hade öppnat menyn och läst. Vi var upptagna, vi pratade ju!

Sedan gick vi hem till mig och min städning blev godkänd! :-)
Som om de hade brytt sig om sängen var obäddad eller jag hade haft disk i vasken!!

Kladdkakorna blev både väldigt goda och väldigt uppskattade. Lättnad inföll.

Sedan plötsligt hade det gått massor av tid och de skulle gå. Men vi hade ju precis satt oss och vi hade så mycket mer att säga och oj, vad märkligt och tråkigt men vi måste ses snart igen! Det blir ju svårt att dra ihop stora gäng varje gång men det är några av dem som jag tycker extra mycket om som jag gärna vill ha mer kontakt med.

På något sätt så är det människorna jag lärt känna under cancertiden som jag verkligen känner att jag kan vara mig själv med. Både dessa och Loa-gruppen som vi hade på onkologen.

Tidigare har jag alltid haft en mask, även för nära vänner. Jag har inte klarat av att visa vissa saker och hur jobbigt det har varit ibland. Jag sätter på mig ett "jag klarar mig bra"-ansikte. Jag har ju förändrat mig en smula men på något sätt så hamnar jag i samma vana när jag träffar människor, kompisar och vänner som jag kände tidigare.

"Cancermänniskorna" har bara känt mig efter cancern, de visste inte hur jag var tidigare. Jag har inte masken på för dem. Tvärtom har de sett mig gråta massor av gånger.

Det är det inte många av mina vänner och kompisar som har.
Jag får väl arbeta på det.

Men nu skall jag arbeta på att komma i säng. Det behövs minsann. Trots tuppluren idag känner jag mig helt fullkomligt slut. Imorgon kan jag förhoppningsvis få sova ut.

Nattinatt