Idag har jag varit rastlös. Samtidigt är jag trött. Det är en jobbig kombination speciellt eftersom jag inte lyssnar på den trötta delen av mig. Jag försöker att aktivera mig och pressar mig själv vilket oftast leder till att jag får allt svårare att koncentrera mig och tänka kreativt. Det i sin tur gör att jag blir ännu mer rastlös!
Idag var jag som vanligt på god väg att pressa mig in absurdum. Till slut valde jag att gå ut och ta en promenad. Jag har haft väldigt svårt att komma ut och gå på sistone så det var ett stort steg men jag är så himla glad att jag gjorde det. Det var rent ljuvligt ute! Några få minusgrader så det bet lite lagom i kinderna och lite snö på marken. Jag gick till närmsta parken och det KNARRADE under mina fötter! Åh, jag älskar det ljudet. Det är en liten park och för att kunna gå på orörd snö så det knarrande fick jag gå lite i cirklar. Det såg säkert inte klokt ut, folk undrade säkert vad jag gjorde, haha. Så jag bestämde mig för att gå till en större park så jag kunde knarra ordentligt.
Väl framme i den större parken kom det över mig. Jag letade upp en plats med riktigt fin orörd snö och bara gjorde det. En riktigt fin snöängel blev det. Jag stod ett tag och beundrade den och sedan gick jag knarrande därifrån.
Ikväll har haft ett annorlunda samtal per telefon. Min sambos arbetskamrat ringde och som den rara och omtänksamma person han är frågade han hur det var med mig och vi pratade en stund. Jag har egentligen inte pratat väldigt mycket med honom tidigare, har kanske träffat honom 5-7 gånger när jag varit uppe och hälsat på min sambo på jobbet. Hans svärmor har nyligen gått bort i cancer så jag frågade hur det var med honom och med hans fru. Jag frågade också hur det gick med hennes pysslande, jag vet att hon är lika inne i pappersskapande som jag är. Då säger han att du kan få prata med henne, jag måste byta en blöja nu och så får jag henne på tråden. Jag har alltså aldrig pratat med henne. Inte för att det betydde så mycket, vi pratade säkert en halvtimme om allt möjligt. Visst är det härligt att man kan få kontakt med någon så och prata en lång stund med någon som även om hon är främmande ändå inte känns så.
De har mycket att hantera och hon säger att ibland tänker man att det borde sluta nu. Precis som jag också tänker ibland, det räcker nu! Men sedan sade hon att Gud ger svåra saker till de som han vet klarar av det och så har jag också tänkte ibland. Han ger de tuffa sakerna till de tuffa. Det var förresten han som kanske ville sammanföra oss, man vet ju aldrig hur han tänker. God works in mysterious ways, vad säger man på svenska tro...
I alla fall var det ett ovanligt möte med en människa som ledde till ett fint, trevligt och väldigt intressant samtal!
Tänk så mycket saker och händelser vi vanligtvis går miste om för att vi kör på i våra vanliga spår. Jag känner mig väldigt glad idag av främst två anledningar. Dels min snöängel och dels telefonsamtalet. Jag kunde gått miste om båda. Om jag hade varit rädd att någon skulle se mig och undra vad jag sysslade med vuxna människa så hade jag gått miste om min vackra snöängel.
Och hade jag varit trött eller ledsen hade jag inte orkat prata med någon och då hade jag gått miste om ett riktigt fint och givande samtal.
Min sambo är i Sthlm med jobbet, de har väl mycket mer snö där kan jag tänka mig. Jag föreslog att han skulle göra en snöängel men han lät inte så intresserad. Jag tycker världen behöver mer änglar, både i snö men även annars också!
Jag är så glad att jag har varit ute och fick leka lite i snön. Hoppas det håller nu till julen och att det inte slaskar bort. Brun/grå snö är inget vidare.
Jag är jättetrött, nanedags här. Om jag lägger mig i tid kanske jag kommer upp i tid och kommer jag upp i tid kan jag äta frukost i tid och då är jag redan där på väg in i Lottas schema som jag skall försöka prova imorgon.
Nattinatt
Hoppas det går bra idag! Ringde dig igår men du var nog ute och gjorde snöänglar:)
SvaraRaderaKram Lotta
Trevligt att de hade ett bra samtal. Kanske det blir en ny pysselvän.
SvaraRaderaJag gjorde också snöänglar häromdagen ;o). Fast jag hade barnen i sällskap, så jag kunde ju skylla på dem.
Kram/Malin