Blodtransfusion

Idag har det varit fullt upp. Jag började dagen med ett besök hos klin.kem för att ta blodprov. Det gick så snabbt så nu när jag tänker på det har jag nästan svårt att komma ihåg det. Efter det var det samtal med min goa kurator men det var också helt kort. Jag hade fått tid för blodtransfusion så jag kunde endast prata med henne i ca 25 minuter.

Jag tog upp min rädsla för blodet och hon tyckte jag skulle prata med sköterskan som skulle ge mig det vilket jag gjorde. Eller rättare sagt, jag sonderade terrängen men jag märkte att det inte var någon person som jag skulle kunna prata om min rädsla med. Och ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det mer handlar om tanken att ha någon annns organ i min kropp. Jag är både blodgivare och organdonator och har inget emot tanken att ge. Men tydligen är tanken att ha något främmande i mig stark. Om jag tänker på rekonstruktion av bröstet och på silikonprotes reagerar jag också starkt och då handlar det inte ens om att det kommer från någon annan människa.

Jag tittade på påsen och donatorn hade gett blod 22:e oktober. För nästan en månad sedan låg en okänd människa, kvinna eller man, på en brits och gav blod. Möjligtvis fick vederbörande någon ersättning för det men det är ju mest en symbolisk summa. Det är ju knappast så att jag hade dött utan blodet men jag är ändå väldigt tacksam. Det är så många delar av den här resan som jag aldrig tänkt på, jag har varit i helt motsatta änden.

Jag arbetade på laboratorium, jag arbetade med tumörceller, antingen från obduktioner eller efter medgivande efter operation. Jag arbetade med prekliniska studier och om det gick bra kunde patienter ta del av medicinen. Jag samarbetade med radiologer och onkologer. Blod betydde inte mer än koksalt för mig. Om vi behövde blod till normal kontrollgrupp tog vi på varandra och bara för att prova om jag kunde tog jag på mig själv vilket gick hur bra som helt. Vi hade en inofficiell tävling om vem som hade bäst blodvärde, jag brukade alltid ligga högst. Jag tog prover på olika organ och hanterade data.Men jag tänkte sällan på att det var människor bakom. Eller rättare sagt, jag förstod inte hur stort det var att hamna i det. Det är inte bara en tumör, några celler som fått fnatt. Hela livet blir förändrat och troligtvis för alltid. Inte enbart negativt men det förändras. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka och arbeta på laboratorium. Det är nästan synd för nu förstår jag så mycket mer.

Det har varit många tankar som snurrat idag. Och eftersom jag inte riktigt orkade vara i det hela tiden sysselsatte jag mig med att läsa större delen av tiden på sjukan, det tog ca 3 timmar. Men till slut tröt läsorken och jag tittade upp på påsen, såg blodet droppa ner i slangen. Jag blev förvånad över min reaktion men jag kände väl igen den. Jag reagerade likadant som med min ätstörning, när bulimin/hetsätningen var som värst. När jag till fullo förstod vad jag gjort och vad jag hade fyllt min kropp med fick jag panik - vad har jag gjort, hur kan min kropp bli av med detta? Samma tankar fick jag nu när jag tittade på den tomma påsen, det var riktigt otäckt. Jag tycker själv att det låter helt galet och konstigt och jag vet inte om det ens är möjligt att förstå.