I onsdags var det så dags att ta en ytterligare titt på knölen. Jag var orolig, det skall jag inte förneka men den värsta rädslan hade gått över. Jag inriktade mig mer på tankarna att jag skall fortsätta vara frisk. Och det gick vägen, riktigt bra tom för knölen stod inte att finna. Jag palperade mig själv igår kväll och jag hittade den inte då heller.
Så det borde varit två riktigt glädjefulla läkarbesök fast det var det inte. Beskedet var ju bra men bemötandet lämnade lite att önska tyckte jag. En sköterska hämtade mig och visade mig till rummet varpå hon bad mig att klä av mig och lägga mig på britsen. Jag tog av bh och hade ett lättillgängligt linne (skall komma ihåg klädseln om jag behöver den på en dejt någon gång!) men jag lade mig inte på britsen. Som patient med min amnesi samt en remiss av ett sådant slag gjorde redan att jag kände mig i utsatt läge. Inte en chans att jag skulle göra det värre på egen hand! Läkaren svassade in lite arrogant och sade att du har visst hittat något med en ton som tydligt indikerade att här var ännu ett hysteriskt fruntimmer som ränner till läkare så fort en fis är på tvären. Jag replikerade att det var inte jag själv som hade hittat den utan onkologen och att det var han som hade velat undersöka den mer. Han lyssnade inte. Så var det dags för ultraljudet. Fram och tillbaka, hit och dit men han hittade ingenting. Det bådade ju gott!
Men eftersom jag även hade tid hos läkare för finpunktion av (eventuell) knöl sade han att det var lika bra att han också fick titta (eller snarare känna). För han verkade varken se eller lyssna. En ännu arrogantare typ kommer in och hälsar med efternamnet. Han antar väl att det räcker så. Jag svarar automatiskt med mitt förnamn men jag kanske skulle lagt till med samma stil. Det var samma procedur fast faktiskt ännu värre eftersom britsen dessutom skulle höjas upp ganska mycket. Det var alltså inte lika lätt att stå vid sidan om och hoppa upp när det behövdes. Än en gång fick jag berättat för mig att det var jag som hade hittat knölen varpå jag ytterligare en gång replikerade att så var ej fallet. Jag hade inte ens känt knölen innan läkaren kände den. Han försökte känna, fram och tillbaka längs ärret. Hade han läst remissen (som jag faktiskt gjorde innan läkaren kom, jaa, sådan är jag!) så hade han kunnat läsa sig till precis var den skulle vara och att det var läkaren som upptäckte den och ville kolla upp den noga. Men läkaren verkade inte ha speciellt koll, inte för att han inte var bra - det vet jag ju ingenting om. Men han läste inte remissen och han lyssnade inte på vad jag sade. Är det ett kriterium för att kunna bli överläkare? Då skall inte sådana petitesser som remisser och kontakt med patienten störa. För jag upplevde verkligen att jag störde. Ja, här känns något men det är ju faktiskt revbenen. Jag svarade att eftersom onkologen också gått en ganska ordentlig utbildning så borde även han känna skillnaden på ett hårt revben och en mjuk knöl. Jag är dessutom säker på att han verkligen gjorde det. Ytterligare gånger sade han att jag hade hittat, jag hade känt, jag hade ...Jag blev riktigt irriterad. Bara för att ge igen lite så istället för att slänga på mig kläderna som jag vanligtvis gör så tog jag på mig dem i normal hastighet istället.
Och sedan var jag fri, sedan var jag frisk!!
Det firade jag med att köpa jordgubbar!
Jag hade iofs föredragit om de hade sett knölen och sagt var det istället var. Nu var den bara borta. Leker den kurragömma? Men det kan väl inte en malign tumör göra? Den försvinner väl inte om den har kommit. Är den redan där stannar den kvar för att suga livet ut ur oss! Skitcancer!
Så jag utgår ifrån att det var något malignt och jag är jättefrisk och blir starkare för varje dag. I alla fall om jag slipper möta dessa läkarena! *s*
Fy attan för läkare som tror att de är Gud själv! Vad tror de att de är där för? Stå på dig! Hoppas "knölen" är borta och fortsätter att vara det. Bra att din nye läkare är noga tycker jag!
SvaraRaderaAllt gott till dig!
Aina