Idag var det dags för cytostatikabehandling för min gode vän. Givetvis frågade jag om han ville ha sällskap vilket han ville. Och idag var det dags att gå in genom de dörrarna igen. Jag var ganska oförberedd på min reaktion. Jag darrade när jag steg genom dörrarna. Sköterskan som hade hand om honom hade jag haft under min nästsista behandling. Fast först gick det bra, jag fokuserade på annat. Men efter ett tag blev betingningen för stark. Jag mådde riktigt illa och jag återupplevde den konstiga känslan som uppstod i kroppen när giftet spred sig i min kropp. Samtidigt var jag ju där för att GE stöd så jag fick försöka att hantera det. Men det var en liten röst inom mig som sade att detta kanske är min framtid, knölen kanske vinner nästa rond.
Vad pratar jag om förresten? Det är ju bara ärrvävnad. Glömde jag det nu igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar