Min cancerlåt och bara vara

Jag var på avslutning i gospelkören jag sjunger i. Vi är så många att det blir ganska opersonligt. Det finns inte en chans att kunna prata med människor. Speciellt inte eftersom jag inte klarar av fikat under övningarna. Lokalen är alldeles för burkig och det skär i hela kroppen att sitta där.

Det inleddes med buffé samt allsång. Och att sjunga är ju alltid roligt. Eller hade varit om man för det första hade hört vilken sång det var och om folk inte hade bankat i bordet eller det värsta när någon hittade en tamburin. Om själva lokalen gör att det skär i hela kroppen gjorde tamburinen så att det kändes som att någon slet ut neuronerna ur hjärnan på mig och studsade dem mot golvet. Jag var endast några minuter från att gå därifrån. Dessutom hade jag hamnat längst ut och allt ljud tar så mycket av min uppmärksamhet att jag har svårt att höra vad folk säger. Men maten var god och det finns ju gott om tillfälle till trevlig samvaro (när jag bara hör vad de säger).

Fast innan jag hann gå skulle vi leka lekar. Och det fullkomligt älskar jag! Jag hamnade i grupp 1 av 5 och vi körde intron. Har du kollat på programmet så skall det låta så vet du vad det handlar om. Man skall fylla i textraden till den låt som körledaren började sjunga på. Det är det roligaste momentet i så skall det låta och det är jag en riktig hejare på!

Vi skulle resa oss när vi kunde texten och den första låten var Movin on med Sarah Dawn Finer. Jag vet inte ens om någon annan hann resa sig för jag var så snabb. Den låten är det ingen som klarar att sno ifrån mig! Det är ju min cancerlåt! Texten jag skulle fortsätta på blev - nothing can stop me now. Det var inte det bästa framträdandet jag har gjort men det var innerligt!! En timme efter att jag hade fått min cancerdiagnos för nästan exakt 3 år (2:a juni) sedan satt jag i bilen på väg till Alnarps trädgårdsterapi och denna låten spelades på radion. Jag sjöng inte med, jag vrålade! Och jag vet att det inte bara är min cancerlåt, andra har samma.

Och sedan fortsatte det bara. Jag reste mig så många gånger att det blev ett träningspass, jag var helt svettig. Men vi var så duktiga, jag var så duktig!! Och det var så himla, himla roligt! Jag tänker samtidigt att jag måste ju inte vara duktig för att vara nöjd men äsch, skit samma. Jag var helt uppeldad efter vår vinst för givetvis vann vi. :-)

Det är bra att vara duktig men det är även bra att bara vara!
Det är på något sätt mycket svårare.