Vad händer?

Det har hänt mycket annat i mitt liv.
Jag har slutat på Stegen men det har jag ju skrivit om. Det känns ändå ok, jag var nog redo för att lämna dem och gå vidare. Och det har jag gjort! Igår var jag och min handläggare från AF och pratade med en second hand affär för eventuell praktik där. De ville väldigt gärna ha mig där och var väldigt generösa med både start och tider och timmar och arbetsuppgifter och möjligheter att vila öronen när/om det behövs. Min handläggare frågade mig efteråt om jag hade noterat hur de försökte fresta mig med generösa villkor. Det hade jag märkligt nog inte noterat. Tänk så mycket mer avslappnad jag är numera! Men det känns bra att någon så gärna vill ha mig, eller snarare min arbetsförmåga! Jag är glad.

En annan sak jag är glad över är en långvarig kamp som efter nästan 2 år äntligen gav resultat. Jag fick löneförhöjning för lääänge sedan, dessutom retroaktivt. Det var dock inget som avspeglades på min ersättning vilket jag tyckte var helt orimligt. Efter otaliga telefonsamtal till AF, FK, A-kassan, min arbetsplats och en hel massa papper som skickats hit och dit lyckades jag till slut få prata med någon som var villig att sätta sig in i ärendet och verkligen kolla upp vad som gick att göra. Det tog 1½ år att hitta honom. Tack Rolf.

Jag är glad för att jag får mer pengar i plånboken men ännu mer glad är jag att jag kunde påverka något och att min kamp gav lön för mödan (bokstavligen!) Det gör att jag känner mig stark och frisk!

På vissa plan i alla fall. På andra plan är det sådär. Mitt ätande är dåligt. Jag äter frukost och sedan äter jag inte middag förrän ca halv sju. Äter jag något däremellan är det choklad. Jag vet inte varför det blivit så. Eller jo, det är klart jag vet. Det har hänt mycket på sistone, jag har en hel del värk och jag är väldigt trött. Det blir för mycket för min stackars hjärna och jag kan inte få ihop avläsning av kroppens signaler till rätt tolkning och sedan ge min kropp vad den behöver. Hunger - komma på något att äta, eventuellt handla, laga mat och äta.
Värk - ta värktablett eller vila.
Trötthet - ta en tupplur.
Märkligt att det kan vara så svårt.
Men faktum är att hjärnan inte fungerar just nu. Inte när det är skarpt läge i alla fall. Lösningen på det blir att planera när jag kan. Tänka genom vad jag skall göra under dagen, när jag behöver laga mat, planera matsedel och se till att rätt matvaror är hemma.

Vad annat?
Jo, min kropp gör sig påmind på annat sätt också. Jag har börjat få vallningar igen vilket gör mig skräckslagen. Jag hade det under cytostatikaperioden men det slutade när jag var färdig med behandlingen som tur var. Nu när det börjat igen blir jag livrädd att det betyder att min kropp torkat ihop och att den inte orkar vara fertil längre. Jag måste ringa min gynekolog (som dessutom är onkolog) och se vad som händer. Jag klarar inte ens av att tänka tanken, det gör alldeles för ont.

Bort, bort.

Jag väljer att tänka på katter och färger och att gå barfota på gräs istället.
I alla fall idag.