Aktivitet - stresshantering

I går var jag på aktiviteten igen, denna gång var det en ny människa där som skulle prata om stresshantering. Mycket intressant ämne och även under tiden som högpresterande och högfunktionell så var detta en favorit när jag läste psykologi.

Vi skulle egentligen varit 7 men vi var bara en tapper skara på tre personer. Ledaren börjar prata och jag börjar anteckna. Det gör jag alltid, oavsett var eller vad. Jag försitter aldrig en chans att lära mig nya saker.

Ganska tidigt tänkte jag att jag skulle ta det lugnt. Jag skall inte ställa en massa frågor, jag skall inte ta över och föreläsa själv. Men det är svårt och det tog inte lång tid innan jag började ställa frågor om det hon pratade om. Jag tror inte det var något av allt det hon pratade om som var nytt för mig vilket på ett sätt är lite ledsamt. Men på ett sätt är det ett aber att jag kan så mycket om det. För det är som att kunskapen lägger lock för att jag verkligen skall använda mig av det. När jag hör det tänker jag att det kan jag redan istället för att verkligen lyssna. Jag är för intellektuell, jag tänker mer än vad jag känner och det är inte bra. Det leder mig inte framåt just nu i alla fall.

Jag kan inte säga att ledaren var dålig men det var oerhört tydligt att det var inlärda kunskaper och inte upplevda och det var mycket som saknades. Hon skrapade bara lite på ytan på vissa områden och var ganska otydlig tyckte jag. Det skapade förvirring. Ganska omgående gav hon oss några papper som vi skulle fylla i om vad som var våra stressorer, både kortsiktiga och långvariga.

Jag läste på de andras kroppsspråk att de närmast fick panik. Det är svårt att få en massa papper och fylla i när man är fylld av både värk och trötthet. Jag klarade inte av att se det utan jag trädde in och började förklara och diskutera det istället och jag sade att det är nog bättre att ta det muntligt. Den enda deltagaren är väldigt dålig på svenska och hade sagt att hon hellre pratar än skriver för det är väldigt jobbigt. Den andres svenska är bättre men där sätter dyslexi lite käppar i hjulet. Jag tyckte inte det var så lämpligt att hiva ut papper till dem.

Och så blev det många gånger under de två timmarna. Ledaren pratade och jag liksom översatte. Eftersom jag är väldigt visuell av mig tar jag alltid exempel till hjälp vilket jag ofta gjorde även nu. Efter ett tag sade ledaren på skämt att jag kunde ta över. Tja, det hade jag mycket väl kunnat göra! Sedan frågade hon vad jag jobbade med och att jag borde vara coach eller terapeut för jag förklarade och förstod så bra. Det var roligt att höra. Fast just det skulle jag inte kunna jobba med för det skulle tära på mig. Jag tar till mig och på mig för mycket och det sliter, jag skulle ha svårt att lägga bort tankarna vid arbetsdagen slut. Men något inom detta område skulle jag mycket väl kunna tänka mig att jobba med.

Efteråt var vi kvar och pratade lite. Ledaren sade att upplägget egentligen är en föreläsning men att vi kunde diskutera eftersom vi var så få, det fanns utrymme för det. Hade vi varit fler hade jag inte kunnat ta så stor plats. Det är inte min mening att ta stor plats. Men jag har så svårt att inte säga något när jag tycker det blir helt fel eller när jag ser att någon behöver mer förklaring. Hon sade att jag var utmanande med mina frågor men det är inte heller min mening. Jag tycker bara det är roligt att lära mig saker och tar alla chanser jag kan för att lära mig något nytt. Jag ifrågasätter också, jag sitter inte som en fågel och blir matad urskiljningslöst. Men hon var bra, hon var såpass säker på sig och sitt kunnande att hon inte blev provocerad av mig vilket jag är glad för.

Men jag menar inte att vara varken utmanande, provocerande eller att ta extra mycket plats. Jag vill ju bara lära mig saker samt dela med mig av det jag har lärt mig.