Aktivitet - föreläsning

Jag går inte på individuella samtal på aktiviteten längre utan bara i den lilla gruppen jag började i. Min åsikt om detta ställe har inte förändrats, jag tycker det mesta har varit katastrofalt dåligt.

Tjejen som har hand om gruppen hamnar iofs inte i denna kategori, hon har varit ganska bra. Hon lyssnar på oss och ser oss som individer. Hon går inte efter ett manuskript utan hon läser av vad som passar. Det gör att jag känner mig ganska bekväm och trygg i gruppen. Jag är därmed inte lika sluten som jag var i den andra gruppen med den andra "coachen". Dvs i de hela 30 minuterna jag fick vara med!!

Förra gången blev dock mycket märklig.
Vi skulle diskutera vilka förväntningar vi hade på dessa träffar och ledaren går ut för att ge oss tid. De tre andra i gruppen är trevliga och har varit med om en hel del jobbiga saker, tyvärr har de också blivit vårdslöst behandlade av olika myndigheter. Jag känner så med dem, jag känner igen så väldigt mycket och det gör så ont i mig att se deras rädsla samtidigt som de inte vill något annat än att jobba.

Jag ser hur andra människor mår. Ofta ser jag saker som de inte berättar men det är som att något ändå skriker till mig och det är så självklart. Jag uppfattar (och upplever) andra människors smärta, rädsla, hopplöshet och en massa andra känslor, jag är som en svamp. Som jag önskar att jag kunde stänga av det men det kan jag inte. Detta tar väldigt mycket energi. Men samtidigt som det kan vara väldigt plågsamt är det ju en tillgång. Eller kan vara om jag bara lär mig att hushålla med krafterna eller helt enkelt att dra ner rullgardinen då och då.

I alla fall.
När vi satt där på aktiviteten och skulle diskutera förväntningar tänkte jag bara att jag måste säga några ord om mående först. Eftersom jag är väldigt visuell av mig ställde jag mig vid whiteboarden och ritade samtidigt som jag pratade. Efter ett tag kom ledaren in och såg ganska förvånad ut över vad som mötte henne, hela tavlan var fullklottrad. Jag visste inte hur hon skulle reagera, hon hade ju lika gärna kunnat skälla på oss som inte gjorde vad vi skulle. Men hon blev väldigt intresserad och frågade om hon fick sitta med.

Erfarenhet har jag gott om. Mycket av ohälsa (skador, sjukdomar osv) är väldigt snarlik oberoende av var de härstammar ifrån. I gruppen finns fibromyalgi, migrän, ångest, vibrationsskada, fallskada, arbetsskada med värk, utmattning och en släng av cancer. Det finns mycket kunskap och erfarenhet i rummet.

Jag refererar ofta till en av mina gamla läkare, av någon anledning började jag kalla honom för dr L och det kommer jag nog alltid att fortsätta med. Han fick mig att förstå hur kroppen, tankar, känsloliv och behovsliv hör och hänger ihop och hur mycket de påverkar varandra. När kroppen är sliten blir tankarna påverkade men även känslorna. Ett exempel är när man har influensa. Jag måste erkänna att jag är som en man ;-), jag lyckas alltid få de där otroligt stora manliga bacillerna som man blir extremt sjuk av. Och ynklig, jag gråter alltid när jag har feber för jag mår så dåligt. Vem skulle i den situationen få för sig att uppmana någon att man skall tänka positivt? Det gör man inte. Man är ledsen, kanske lite rädd och det är många tankar som far runt. Likadant är det med andra sjukdomar. Varje sjukdom försätter din kropp i en slags utmattning men förhoppningsvis går det snabbt över. Cancerbehandling är extremt aggressiv och slår på de flesta cellerna i kroppen. Jag är inte förvånad över att jag är i så dåligt skick.

Det talas mycket om depression efter cancerbehandling. Jag blir ganska upprörd när jag hör det. Jag är säker på att det förekommer depressioner men jag är minst lika övertygad om att de flesta av dessa så kallade depressioner egentligen är rena utmattningar. Efter behandlingen är slut förväntar man sig att bli som vanligt men det funkar oftast inte för kroppen är så sliten. Ju mer du försöker ju mer pressar du din kropp och ju sämre blir det. Kroppen behöver lång tid för återhämtning med tanke på vad den har varit med om. Vissa dagar orkar man mer, dagen efter är man kanske helt slut. Humöret, tankar samt känslor följer med. Är man trött och sliten blir man nedstämd och tänker kanske oroliga och depressiva tankar och känner sig kanske rädd för att det aldrig skall bli som förr. Alltså kropp, tankar, känslor. Det är som en enda stor berg- och dalbana men det kan vara svårt att se hur det hänger ihop.

Det är även tvärtom. Tankar påverkar kroppen, känslor finns i kroppen och leder vidare till kanske andra känslor och andra tankar. Jag har ständig värk. Värken påverkar mig och gör mig stel och trött. När jag är för sliten vissar jag, värken påverkar tankar och jag kanske tänker att jag är misslyckad, jag kommer aldrig någonstans hur mycket jag än försöker. Känslor påverkas, jag kan kanske vara arg på omvärlden. Det är ett kretslopp, allt påverkar varandra. Kroppen kan inte se skillnad på vad som är vad, den känner bara av aktivitet. Kroppen vet inte om det är hjärnan som arbetar hårt eller en muskel, den blir trött. Det kan ge olika resultat men kroppen blir trött och behöver återhämtning.

Jag har tidigare refererat till the spoon theory där sjukdom en SLE beskrivs på ett väldigt bra sätt. Jag läste en intressant bok om en hjärnforskare som själv får en stroke. I gruppen berättas det om påverkan av andra sjukdomar. Det är så otroligt mycket som är likt och jag tycker det är viktigt att ta fasta på, vi har mycket att lära oss om det.

Jag hade kunnat förklara detta på ett mycket bättre sätt om jag hade fått rita! :-)

Det råkade bli en hel föreläsning, den var säkert en halvtimme lång om inte längre.
Jag hade vänt mig direkt till gruppen och tagit exempel både från mina erfarenheter och från deras berättelser. Jag såg på dem att de var väldigt berörda och att de hade tagit till sig mycket av de jag hade sagt. Ledaren sade att jag borde jobba med detta och hon frågade mig om jag visste hur bra jag var. Jag rodnade nästan och sade nej, det gör jag nog inte men berätta gärna mer! ;-)

Jag blev glad för hennes ord men det viktigaste var att jag hade nått de andra, att jag hade lyckats få dem att tänka kanske lite annorlunda på sig själva och sin kropp, att föda en ny tanke hos någon. Det är inte en psykisk sjukdom att bli nedstämd efter en sjukdom eller efter långvarig värk. Det är mer en naturlig följd med tanke på hur det sliter på kroppen. Dr L är lite kontroversiell och säger att det finns inget psyke. Jag är benägen att tro honom och hålla med. Hans teori förklarar allt i mitt mående, det ger mig samband och jag kan tom förutse hur jag kommer att må. Och egentligen är det ganska självklart. Hjärnan sitter ju i kroppen, eller hur? Hur kan man då ge den en helt isolerad roll och kalla allt psykiskt som pågår där? Det är väl lika fysiskt och biologiskt som i resten av kroppen.

Det blev ett långt inlägg. Jag vet inte hur bra jag har varit på att förklara. Detta är dock ett område som ligger mig varmt om hjärtat.