Blodprov och vänlighetsfunderingar

Idag var det så dags för blodprovstagningen inför cytostatikabehandlingen imorgon. Jag lade fram remissen så jag inte skulle glömma den och promenerade iväg. Precis när det blev mitt nummer inser jag att jag inte har pappret med mig! Har jag tappat det? Har jag glömt det? Visserligen bor jag nära sjukan men jag orkade bara inte gå hem! Men damen i receptionen föreslog att jag skulle gå till Onkologen och få en ny remiss. Vilket bra förslag och vilken tur att Onkologen ligger typ vägg i vägg! Jag fick snabbt och lätt en ny remiss. Det som tog tid var att jag började prata med några damer där som också har bröstcancer. Jag har inte träffat så många som är under pågående behandling, de flesta jag har pratat med har haft bröstcancer fast för länge sedan och de har bara pratat om hur bra det har gått. Jag vill kunna prata om skiten som är just nu! Hur mycket mina nära och kära än vill mig går det bara inte att förklara vissa saker. Och än en gång fick jag en komplimang för att jag passar i att vara skallig. Jag börjar bli misstänksam! Det är nästan för många gånger för att jag skall tro på det. De kanske säger så för att de tycker synd om mig!

Jag har funderat på hur jag tas emot av människor numera. Nu när jag är skallig syns det ju, en kvinna som är skallig har ju cancer - så tänker man. Så tänker jag också. Och då är man lite extra vänlig. Jag tycker iofs inte om när de tycker synd om mig (sådant märks) men vänligheten uppskattar jag. Varför är inte människor vänliga till vardags och till helt vanliga människor. Måste man se lite döende ut för att bli sedd? Kommer människor att återgå till stressad halvt om halvt ovänlighet när håret växer ut igen? Kommer folk att låta dörren gå igen framför näsan på mig framöver när jag inte ser "döende" ut?