Dagen före dopparedagen

Jag och min bröstkompis hade ju tiden från igår egentligen idag eftersom peruktanten hade tagit fel på dag. Det var vi väldigt irriterade över, speciellt eftersom hon inte alls brydde sig eller bad om ursäkt. Det kändes dessutom som att vi inte hade så gott om tid idag. Alla är väl stressade dagen innan julafton kan jag tänka mig.

Vi provade peruker lite parallellt. J hittade direkt en som passade henne otroligt bra! Jag ville prova några lite tokigare såsom riktigt rött och gärna med lite längd. Vi hittade en röd som dock var nacklång bara men den tyckte jag om och den passade bra. Dock räckte inte remisspengarna till den, jag skulle få lägga till nästan 1000 kr. Denna var läcker och den hade jag nog kunnat tänka mig att använda mer men jag ville inte lägga det om jag inte helt var säker så jag fick gå därifrån tomhänt. Men J hittade en jättefin, så jag är glad ändå fast för hennes skull, Vi skojade om att tänk om vi hade hittat en peruk som hade passat oss båda två som vi hade köpt så vi hade kommit verkligen i samma frisyr - tänk så roligt det skulle kunna se ut! :)

Sambon ringde och stressade mig, På väg hem stannade jag på posten för att hämta ett paket, de känner väl igen mig eftersom jag är där väldigt ofta. Det var inga andra just då, inga kunder eller kassörskor och hon frågade hur det var med mig. Jag blev väldigt förvånad, det hade jag inte väntat mig! Jag tyckte det faktiskt var lite modigt att ställa en sådan fråga. Dessutom uppskattar jag att de frågar rent ut istället för att fundera och kanske tissla när jag har gått därifrån eller tro det värsta som vi människor kan göra. De är väldigt rara på mitt postkontor. Eller så heter det väl inte längre, utlämningsnågot...äsch. De är rara på min post!

Vi packade allt vi skulle ha igår och slängde in det i ett annat rum så att inte storkatten skulle förstå för mycket. För när hon gör det gömmer hon sig. Hon blir åksjuk och kräker, det är så hemskt, stackarn. Vi provar olika saker för att hon skall slippa det och denna gången funkade det, hon kräktes varken på väg upp till Halland eller till Blekinge till sambons familj och inte heller vägen från dem hem till oss. Jag är JÄTTEglad för detta! Men gladast är nog räven...eller jag menar katten!