Ögon, ögon, näsa, mun

Idag måste jag ha varit lite piggare för jag målade faktiskt på mig ett ansikte. När jag ändå höll på försökte jag göra det till ett glatt ansikte - ögon, ögon, näsa, mun.

Det var dags för blodprov idag. Nu är det inte många gånger kvar, jag vill mest ha det överstökat. Jag tror i alla fall inte jag skall fortsätta ta blodprov efter jag slutar med cytostatikan.

Väl hemma igen hade ansiktet runnit bort, jag antar att det var allt ögon och näsrinn som gjorde det. Det är rysligt att se mig själv i spegeln.

Dagens brynfransfront: 11 fransar på vänster sida och 6 på höger. Det är märkligt hur avsaknad av bryn och fransar gör att man ser alldeles sjuk ut, ansiktskonturerna försvinner ju! Det var helt ok att tappa huvudhåret, det har faktiskt inte bekymrat mig så mycket. Men att tappa frans och bryn gör att jag försvinner mer och mer. Allt jag ser när jag tittar i spegeln är rynkor och pigmentfläckar som verkar vara ytterligare en bieffekt! Jag hade faktiskt ingen aning om att man skulle bli såhär ful när man får cancer. Eller är det åldersnoja? Cancernoja? Bådadelar kanske. Jag har haft problem med min syn på min kropp i många år på grund av min ätstörning. Detta gör ju sannerligen inte saken bättre.

När det bara var håret som saknades hade jag fortfarande ok hållning. Nu märker jag att jag sjunker ihop och försöker nästan gömma mig. Helt tvärtemot som det lejon jag är! Jag vet att det växer ut igen. Men jag är inte lika säker på att min syn på mig själv kan förändras lika fort. Och huden lär ju inte förändras tillbaka som den var. Tvärtom lär den bli ännu sämre när jag väl börjar med nästa medicin vilket skrämmer skiten ur mig!

Och samtidigt känns det otroligt fånigt att vara ledsen över att bli så ful när jag ändå kämpar mot cancer. Jag skall väl bara vara tacksam över att vara vid liv eller att det kanske inte ens vara så farligt. En släng av cancer och jag förlorade ett bröst men för övrigt kanske jag klarar mig bra. Fast jag vet ju inte, ännu.