Onkologen har en kurs på 8 tillfällen för cancerpatienter och deras anhöriga. Igår var det så dags igen, jag tror det var 5:e gången. Dagens ämne var kroppskännedom med en sjukgymnast som föreläsare och det var jättebra! Jag har gått på basal kroppskännedom tidigare så jag kände igen allt men det var ganska länge sedan. Vi gjorde några övningar och det kändes jättebra att sträcka ut sig och använda kroppen. Bara att sträcka på sig gör att jag känner mig en smula mindre sjuk, märkligt nog. Jag tror jag brukar ha hyfsad kroppshållning men jag har ibland nästan svårt att hålla upp kroppen eftersom jag är så trött och inte mår bra.
Men även om själva temat och föreläsningen igår var bra är det ändå samtalen inom gruppen som är bäst. Att möta andra i liknande situation och kunna prata om det, det är så otroligt värdefullt. Fast i denna gruppen verkar alla vara så mycket igång i livet och jag önskar så att jag hade varit där också. Några är pensionerade men i full gång, någon har börjat jobba igen och andra har arbeten de går tillbaka till och som de längtar efter.
Jag längtar också otroligt mycket efter att börja arbeta igen men nu förstår jag verkligen inte hur det skall gå till. Dagen innan jag fick min diagnos var det bestämt att jag skulle börja arbetsträna och när jag fick veta det här blev allt uppskjutet men jag var fortfarande helt inställd på att jag skulle börja jobba så fort som möjligt. Jag var inte alls förberedd på att det skulle ta så mycket av mig, så mycket av min ork. Jag var rädd för det men det går inte alls att förbereda sig på att må såhär.
Är det inte meningen att jag skall börja arbeta igen? Det är nästan det enda jag tänker på men jag förstår inte hur jag skall kunna nå dit i nuläget. Skynda långsamt, ja...jag vet hur jag skall göra i teorin men det är i praktiken det blir svårt. Tänk om jag kunde acceptera att min kropp och hjärna inte riktigt fungerar som vanligt nu och vara rädd om mig själv. Istället kämpar jag emot det och gör det ännu värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar