Häromdagen ringde jag till min pappa. Min familj har tyvärr inte så mycket kontakt med varandra och hade jag fortsatt i den familjära andan som genomsyrar oss så hade det fortsatt så. Men jag vill inte ha det på det viset så jag har bestämt mig för att putsa upp kontakten med min far. Han kommer aldrig att ändra på sig så vill jag ha kontakt med honom får jag acceptera det. En förändring och ett mognad från hans sida skulle inte bara få mig att må bättre. Framför allt skulle han själv må bättre och se saker från ett annat håll. Det kommer dock inte att hända och det har jag accepterat. Men jag har bedömt det vara värt det för att ha kontakt. Ibland blir jag dock ledsen av att jag som är minstingen i familjen behöver vara den vuxna i kontakten med de andra.
Vad gäller kontakten med min äldsta syster behöver jag lite mer tid på mig. Jag har så svårt att förstå, acceptera och faktiskt förlåta henne för att hon aldrig hörde av sig när jag fick cancer. Jag hade inte pratat med henne på länge innan dess men jag behövde henne och jag trodde att en sådan allvarlig sak skulle förändra det. Nu, över tre år senare har hon fortfarande inte hört av sig för att höra hur det är med mig.
En sak i taget dock. Pappapratet glädjer mig. Jag undrar om han inser hur lik honom jag är och om det skulle göra honom stolt? Han har alltid fixat, gjort och hittat på saker. Nya saker och gamla, förbättrade saker. Han har ett sätt att tänka och ifrågasätta procedurer och tekniker för att hitta bättre sätt som jag också har. På både gott och ont ibland! Så skönt det ibland skulle vara att bara gå in och göra sitt arbete utan att lägga ner så mycket tankemöda. Hela mitt förhållningssätt till material, återanvändningen och modet att testa olika saker i min konst kommer från honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar