Jag tittade på Anna Laurells match idag och jag blev så besviken. Jag ville verkligen att hon skulle gå vidare! Och där jag satt och tittade kände jag både längtan och sorg över mitt eget boxningsstopp. Jag tränade boxning för sådär 10 år sedan men slutade när jag blev sjuk. Utmattningen knockade mig mer än vad boxningen någonsin har gjort och det fanns inte möjlighet, det fanns inte kraft i min kropp för mig att fortsätta med en så hård träning. Och idag kan jag inte fatta det. Jag kommer ihåg att jag rollade till träningen, tränade i 1 timme och 45 minuter i träningsgruppen och sedan rollade jag hem. Jag förstår verkligen inte att min kropp hade en sådan styrka. Det är också enda perioden sedan jag fick axel och nackproblem som jag har varit smärtfri så det var otroligt bra träning för mig.
Men jag är på väg tillbaka till styrka. Varje dag tar jag mig framåt ännu en bit. När jag börjar MMS (multimodal smärtenhet) om några veckor sätter jag också igång med träning vilket ytterligare kommer att stärka mig.
Idag känns det dock en bit bort. Jag har varit igång för mycket de senaste dagarna och jag känner mig sliten. Det enda jag kan göra är att försöka ta det lugnt och vänta in återhämtningen. Skynda långsamt sägs det ju men det är inget som är lätt!
Så i dagens återhämtning har jag hängt en del framför TV:n. Fast nu när jag tänker på det har jag kanske inte tagit det så lugnt som jag borde för jag vände på TV:n så att jag kunde sy samtidigt....
En reflektion dock när det gäller OS är att kvinnorna inte verkar ha ett enda hårstrå på nedanför huvudet! Är helkroppsvaxningar obligatoriskt innan man deltar i OS eller vad är det frågan om? Nu har jag iofs inte helkoll på alla kvinnor eller hur det ser ut under träningsställen men vad gäller springa snabbt och hoppa högt verkar hår vara bannlyst.
Tänk om jag hade kunnat njuta av den totala frånvaron av hårbeväxt på min kropp för några år sedan. Dock hade jag fullt upp med annat. Typ att orka sitta upp när jag åt eller att spara på krafterna så att jag kunde gå på toa när jag behövde. Dessutom var hudcellerna så påverkade att huden liksom kändes svampig. Visst var jag len och hårfri men det var inte på ett behagligt sätt.
Jag önskar att jag vore tillräckligt modig för att strunta i min egen hårtillväxt och låta det flöda fritt nu när det har kommit tillbaka men det är jag inte. Det mesta håret har kommit tillbaka och växer som tidigare med ett undantag. Hade undantaget varit på ett område där samhället förespråkar hårlöshet hade det ju inte gjort något. Tidigare hade jag långa ögonfransar men det har jag inte längre. Tog jag på mascara kunde jag inte använda glasögon. Det kan jag däremot nu.
Det är väl bra, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar