Bättre skrumpen hud än kramp i vaden

Nu befinner sig mitt bohag på en helt annan plats. Grejerna fyller upp i stort sett hela vardagsrummet, jag vet inte riktigt hur jag skall få plats att börja röja och ordna. Det blev inte färdigt igår förrän 8 och då var jag också helt färdig så jag och storkissen sov i gamla hemmet och lär så göra inatt.

Vid 2 kom gubbarna och började. Jag fick inte bästa intrycket av de när de kom för de tittade inte ens på mig när vi hälsade. Och det är ett big no no för mig! Jag mötte dem nere på gården för att kolla så att de kunde få in lastbilen men nej, de ställde den på gatan, tom en bit bort! Anledningen till det var att det var bilar parkerade vilket inte lämnade tillräckligt mycket svängradie för lastbilen.

Efter ett tag såg jag att bilarna på de mest utsatta stället hade kört varvid jag påtalade det för dem. De svarade inte ens mig utan började prata sinsemellan och jag uppfattade inte ens deras åsikt. De stod alla tre och tittade ett tag innan något hände. Jag blev nästan irriterad. Chauffören sade att det fanns en risk för att det kom nya bilar och parkerade. Hmm... var det ett svårt problem? Ställ grejer där, det var inte så att det var en bristvara på lådor! En bil ställde sig precis på det värsta stället och jag gick fram för att vänligt fråga henne om hon kunde köra fram 10 meter. Det var tydligen ett stort angrepp på henne och väldigt oförskämt av mig. Först förklarade hon hur jobbigt det var och sedan avbröt hon mig och började skrika att jag skulle flytta på mig. Jag stod inte ens i vägen. Jaja, alla kan ju inte ha solskensdagar samtidigt!

Redan vid första bestigningen av trappan fick jag höra massiva stön, suckar och svärord. Ja, jag vet att trappan är hemsk. Det är därför jag anlitar flytthjälp, det är därför jag betalar för den. Det var ingen bra start, jag fick jättedåligt samvete för att jag utsatte dem för detta!

Inte blev det bättre när jag visade dem behaget, nej, jag menar bohaget. Det var inte så mycket möbler men en våldsamt massa lådor. Alla tyger, papper och målarfärg tar minsann plats! Jag fick se miner och höra ännu mer svärord och suckar. Men de satte igång. Och jag också. För efter en sådan uppvisning kunde jag inte stå overksam. Jag slet som ett djur! Jag fattar inte ens att jag var fysisk förmögen till ett sådant arbetspass men jag antar att jag gick på ren vilja och det ligger mycket styrka där.

Jag har besvär från mitt ena knä. Av denna men många andra anledningar väljer jag att inte försöka mig på ett yrkesverksamt liv som flyttgubbe, inte heller flyttgumma. Det hindrade dock inte den yngsta av dessa tre män. Varje gång jag såg honom stod han och stretchade överkroppen eller höll om sitt knä. Man kan väl inte utgå ifrån att alla flyttar innebär hiss och minimalt med bärande samt stegande? Jag finner det hela mycket märkligt.

Dock var det viktigaste för mig att komma på plats. Så jag bar och släpade, jag gick upp och ner. I slutet tänkte jag att det var synd jag inte hade räknat hur många gånger. Det hade varit intressant att veta hur mycket det blev av ren stolthet. Dessutom hade det varit något att pränta på visitkorten.

Parkeringen på nya stället var inte lika illa men det var ändå en bit ifrån ingången. Fast vid det här laget var jag inte en tänkande varelse länge - jag hade omvandlats till en bärande kropp. Ner och upp, upp och ner.

Efter 6.5 timmar var vi färdiga, sista lådan blev inburen halvåtta. Jag förstår inte hur de kunde få 13.50 till 19.30 till detta antal timmar men som sagt, jag tänkte inte så mycket längre. De som hade vanan inne var säkert duktigare på att räkna. Förutom knänissen som mest höll om sitt knä får jag ändå ge dem en eloge för allt kånkande och arbete. De slet verkligen och speciellt chauffören visade flera gånger hur råstark han var.

Och helt färdig var även jag. Möbler och kartonger fyllde upp det mesta men det fanns en stol tillgänglig som jag sjönk ner i. Jag trodde jag skulle fastna där, det var nära att jag inte tog mig upp därifrån. Det värsta var fötterna. Neuropatin levde ett eget liv, det var riktigt jobbigt.

Jag lyckades till sist ta mig upp ur stolen, upp på cykeln för att trampa tillbaka. Det tog tid. Ett tag var jag inte säker på att jag skulle klara av trapporna men det gick. Kanske var det uppstigning nummer 37 den dagen?

Efter ett varmt bad sjönk jag ner i soffan med en kisse i knät. Jag försökte slappna av men musklerna ville inte lyda. Jag fick kramp i lårmuskeln. Hoppade upp för att försöka tänja vilket gav upphov till kramp i foten. Ett tag stod jag och trampade fram och tillbaka för att få krampen att släppa men utan resultat. Jag började nästan gråta litegrann och var så desperat att jag bad katten om hjälp. Tyvärr visste hon inte vad man skulle göra så jag fick klara mig på egen hand. Jag lyckades ta mig ut till badrummet och få av mig kläderna för att ta en varm dusch. Till slut lättade krampen och jag kunde ta mig ur. Det var betydligt lättare att komma ur badkaret än i det!

Jag försökte återuppta vilan i soffan men än en gång vägrade min kropp att samarbeta och jag fick kramp igen. För att jag inte skulle bli uttråkad uppstod den på insidan av låret istället och jag fick kämpa mig ut till badrummet ytterligare en gång. När jag mödosamt klev ner i badkaret och satte mig kände jag hur krampen tog tag i höften. Jag trodde att jag skulle få stanna i duschen hela kvällen men lyckades få bukt på musklerna.

Eftersom jag inte hade gett min kropp den dagliga dosen av choklad tänkte jag att det är det som behövs men nej, det var försent att fjäska. Jag fick kramp i vaden. Ingen idé att smådutta, jag tappade upp ett bad. Där låg jag ett tag. Bättre skrumpen hud än kramp i vaden. Och där har jag väl myntat ett nytt och riktigt bra ordspråk, eller hur? :-)