Kan det vara så?

Som jag skrev i fredags var det min sista dag på Stegen, nu har jag varit där i tre månader vilket var max. Tyvärr, för jag hade gärna varit där längre tid. Förra söndagens bibeltext handlade om guds ord som föll i god jord och grodde och spirade. Liknelsen med att hamna i god jord för att befrämja grodd överensstämmer med min upplevelse på Stegen. Det var god jord för mig. Jag kunde både få rot samt börja spira. Det var gynnsamma förhållanden för mig.

Jag kunde slappna av. Jag fick lov att vara mig själv. Jag behövde inte läsa in, läsa av och anpassa mig, inte vara beredd på vad som helst när som helst. Jag mötte respekt, de lyssnade på mig och tittade på mig tills jag hade talat färdigt. Jag brukar vanligtvis rikta min uppmärksamhet utåt, på andra. Det behövde jag inte här och det var så skönt. Tvärtom så var det sällan jag uppsökta andra för samtal. Istället kom de och pratade med mig, de sökte mitt sällskap, de frågade mig om råd. Det enda jag behövde göra var att vara mig själv, det räckte.

Förr fick jag ofta fått höra att jag är svår, jag är taggig, jag är obstinat, jag är fröken tvärtemot. Men de senaste åren har det varit tvärtemot och på Stegen dessutom i kvadrat, jag fick höra så fina saker där. Jag tror faktiskt att alla som arbetade där tyckte om mig och de verkade uppriktigt ledsna att jag skulle sluta.

Kan det vara så att jag faktiskt inte är så svår trots allt?
Kan det vara så att det inte är så svårt att tycka om mig ändå...