Jag existerar

Jag existerar.
Smärtan är bättre men finns kvar.
Nackspärr tillkom men är också bättre, gudskelov.
Däremot hamnade jag i ett trötthetshål med väldigt glatta väggar som verkar omöjligt att ta mig ur.

Det lät kanske inte så mycket men det var en ordentlig pärs och jag är inte genom det än.
Jag fick en påminnelse om hur sliten min kropp är och hur oändligt mycket smärta påverkar och dränerar. Jag är ju van vid smärta men en annan typ. Denna sortens skärande, ilande, glödgande smärta tog helt musten ur mig. Jag hade inte mycket i reservtanken och detta körde definitivt slut på det lilla som fanns. Det är svårt att förklara trötthet, alla vet ju vad det är men ändå inte.

Yrsel och trötthet.
Jag är hela tiden yr. Inte som jag var den natten jag svimmade men jag känner mig väldigt instabil och osäker i kroppen. Jag vågar inte lita på att den håller mig uppe, det känns som att min muskeltonus är helt borta. Nej, inte helt borta för då hade jag varit ett kolli. Fast, tja, ett slags kolli har jag ju blivit.

Igår badade jag och tvättade håret. Ja, vaddå kan man tänka. Men är du medveten om att det krävs en hel del energi för att göra det? Nu får jag prioritera det viktigaste för att kunna finnas till och då händer det att håret inte är till sitt bästa. Jag har även svårt att få i mig mat.

Jag lägger mig klockan 9 och sover minst 13 timmar. När jag väl tagit mig ur sängen, tvättat mig, satt i linserna, tagit på kläderna och ätit frukost (det mål som jag fortfarande klarar av hyfsat) så är jag nästan färdig för att gå och lägga mig igen. Bara att sitta här är jobbigt, det känns som att jag är gelé och på väg att glida av stolen för att jag inte orkar hålla mig uppe.

Jag har tänkt att jag skall uppdatera men jag har inte riktigt funkat. Jag har nu läst alla kommentarer och jag är överväldigad över att ni bryr mig om mig, en helt främmande människa. Och glad, jag är väldigt glad över det också. Jag är ledsen över att ha vållat oro, det var verkligen inte meningen.

Jag finns här, jag existerar.