Snor och tårar

Dagen idag började också eländigt. Det märktes nog tydligt när jag kom till Stegen. Jag pratade inte med någon utan fortsatte direkt med det jag började på förra gången. Jag sökte inte heller ögonkontakt, det visar min sinnesstämning om något!

Aktivitetsledaren kom och frågade hur det var. Och jag började storgråta. Och jag grät och jag grät och jag snorade och hade mig. Egentligen var det nog mest att jag var trött och då blir andra saker stora och jobbiga.

Men jag var förvånad över att jag släppte fram gråten så. Det var inget sådär Hollywood vacker gråt direkt. Nej, detta involverade mycket tårar och en del snor. Ingen näsduk hade jag heller så jag fick försöka fånga upp ansiktsvätskan utan att det blev för äckligt.

Jag som tidigare inte kunde visa svaghet. Och idag visade jag snor! Antal upprepningar av det ordet i detta inlägg ger kanske en bild av hur förvånad jag är. Och tacksam, jag är väldigt tacksam!

För sedan kunde jag släppa det! Och det var inte så farligt.
Och eftersom jag inte försökte hålla tillbaka allt och behärska mig så blev jag inte så dålig som jag brukar bli. Vanligtvis får jag ju en vansinnig migrän efter ett gråtanfall. Fast egentligen är det ju inte gråten utan det faktum att jag försöker hålla det tillbaka som gör att jag blir sjuk av det.

Jag är förundrad!