Stegen, uppvisning

Jag har ju inte berättat hur det går på Stegen.
Det går bra.

Vid första tillfället hos pysselfröken frågade hon om jag gjorde något kreativt. Jag hade min eviga följeslagare, vattenflaskan, med mig som jag har sytt ett fodral till och visade henne. Vi kom att prata om olika material och hon ville gärna prova på dem själv.

Gången därpå tog jag med mig lite material samt några av mina skapelser, bla mina cancerböcker (altered books) för att visa hur jag har använt materialet. Sedan var jag fast. Eller var det hon som var fast? Eller fastnade allihop?

Under TRE hela timmar fick jag höra den mest otroliga berömsvärmen. Allt var så mycket och så omtumlande och så överväldigande att jag ärligt talat inte kommer ihåg vad de sade. Hon ropade på den ena efter den andra och till slut tror jag att alla anställda samt deltagarna hade varit och tittat och kommenterat. En av dem började gråta. Jag blev orolig men det var tårar av rörelse för hon tyckte att det var så fint.

Och där satt jag ganska generad faktiskt och ville mest av allt bara hem. Jag var jätteglad, så otroligt glad för allt vad de sade men det var så mycket. Jag hade inga möjligheter att ta in allt.

Det var en märklig...och mäktig dag!