Onkologen, kontroll

Gårdagen började med besök på onkologen - 2 års kontroll. Och det var verkligen exakt två år på dagen som jag fick min sista cytostatikabehandling. Sista för alltid hoppas jag!

Jag tycker det är obehagligt att gå dit på undersökning. Läkarna är trevliga och jag är inte direkt rädd för återfall, det är inte det. Det jag upplever som obekvämt är skillnaden i bemötandet. Som patient under behandling fick jag ett fantastiskt bemötandet. Jag fick väldigt mycket tid att ventilera eventuell oro och alla tankar och frågor som kom upp. Biverkningarna fick ta tid.

Idag...
...har jag fortfarande jobbiga biverkningar men det ges bara utrymme för några få frågor. Jag behöver i förväg värdera vad som är allra jobbigast och vad jag behöver ta upp. Sedan får jag släppa andra frågor för det finns inte tid för det. Men jag undrar vad jag skall göra med alla tankar och alla frågor som jag inte får ställa till dem?

Igår hade jag tre större problem jag behövde ta upp samt en förfrågan. Det var nätt och jämt att jag fick tid för det. Läkaren reste sig upp mitt i samtalet och sade att nu måste jag undersöka dig.
De är försiktiga och duktiga och det är ju bra att jag blir undersökt men jag tycker ändå det är obehagligt att någon skall klämma genom överkroppen på mig. Denna läkare träffade jag på förrförra besöket vilket var för ca 8 månader sedan. Så han klämmer alltså oftare på mina, öh, mitt bröst än vad någon annan gör!

Jag har fortfarande problem med andfåddhet. Att gå på plan mark är inga problem men så fort jag skall gå i backe eller i trappor, det kan tom räcka med att jag skall behöva plocka upp något från golvet så tappar jag helt andan. Det är skitjobbigt! Jag blir remitterad för hjärt och lungröntgen eftersom cytostatikan kan ha skadat hjärtat. Åh, jippi!

Ända sedan födseln har jag haft dålig syn. Trots korrigering går det inte att få upp full syn på mitt höger öga. Så mitt vänstra öga är viktigt för mig. Under flera månader har jag haft blixtrar för det ögat. Jag talade med min optiker som rådde mig att gå till ögonläkare. Efter det samtalet blev det lite bättre så jag brydde mig aldrig om att söka. Sedan blev det sämre. Nu är det en annan sorts blixtrar som är jobbigare och som påverkar synen. Det är liksom ständigt halvsuddigt. Tamoxifen kan ge synrubbningar. Är det så att jag inte kan fortsätta med Tamoxifen längre är alternativet att ge Femar eller liknande. Det ges dock enbart till kvinnor efter klimakteriet. Det skulle innebära att de skulle behöva försätta mig i klimakterium på ett eller annat sätt. WTF!!

Den sista viktiga frågan för mig var kognitionen som bara tycks bli sämre. Det oroar mig djupt. Jag blev lite förvånad när han viftade bort det och sade att jag skulle gå till vårdcentralen. Där kunde jag få KBT. Jag frågade hur det skulle kunna hjälpa mig och han sade att det fanns minnesträningar. Det börjar bli lite mycket nu. Jag vet ärligt talat inte hur jag skall orka med allt. Och jag är inte säker på om jag vill vända mig till min läkare på vårdcentralen. När jag var där för ett annat ärende ett halvår efter avslutad cytobehandling kom vi att tala om biverkningar. Han sade att inga av mina problem kunde härledas till cytobehandling och det var enbart sex månader efteråt. Idag är det över två år sedan och jag har fortfarande biverkningar. Jag vill inte vända mig till en läkare som har så lite kunskap.

Annars var jag frisk.
Så varför gråter jag?