Måndagens undersökningar

Ja, det tog många dagar att återhämta sig ifrån den hemska måndagen.

Den började med att jag ganska tidigt skulle infinna mig på röntgenavdelningen. Inte förrän jag var där slogs jag av tanken att det ju var här det inleddes. Mammografin gjordes på annat ställe men ultraljud och finnålspunktion samt alla undersökningar inför cytostatikabehandlingen gjordes ju här. Och det hade jag inte tänkt på. Jag hade inte haft en enda tanke på att det kunde vara jobbigt.

Den första jag möttes av var en otrevlig receptionist som satt i privatsamtal i telefon. Ursäkta att jag störde ditt telefonsamtal sade jag när jag gick därifrån. Ok sade hon. Haha, hon förstod inte ens ironin så det blev ju faktiskt ganska roligt.

När jag satt i väntrummet såg jag mig omkring. Alla andra som var där hade någon med sig. Det hade jag också velat. Fast det hade jag inte förstått innan och om min sambo hade erbjudit sig att följa med hade jag sagt att det inte behövdes. Fast en liten hand hade jag nog velat hålla märkte jag när jag väl var där. Injektion i armen och ut i väntrummet en halvtimme igen. Tur att jag hade med mig en bra bok för jag märkte inte alls av väntetiden. In igen, klä av mig, få fler injektioner (som inte alls skulle märkas) och lägga mig i apparaten som sänktes ner över mig. Sedan skulle jag ligga där stilla i sådär 10 minuter. Då kom det. Tårarna trillade nerför kinderna. Men jag kunde inte torka bort dem för jag fick inte röra mig. Så istället följde de kinderna och rann in i öronen istället. Det blev ju åtminstone något annat att tänka på!

Det var förresten en hurtig, klämmig människa som höll i undersökningen. Det är säkert ingenting. Du är ung och det brukar aldrig vara något. Nää, vad bra.

Förresten vad var det för konstig metallkänsla jag fick i munnen? Och det var ärligt talat ganska äckligt för det påminde väldigt starkt om hur det var under cyton. Oj, det är nästan aldrig någon som känner av det så det brukar jag aldrig säga, sade hon. Fast den här kroppen reagerar ju på allt!

Hem igen.
Trött och uppstressad, oförmögen att lägga mig och vila.

Dags då för nästa besök vilket var hos bildterapeuten där jag skulle ha mitt andra bedömningssamtal. Hon körde på hög växel direkt, tur jag hade näsduk med mig. Tydligen var jag tillräckligt.... (fyll i själv)...för att börja hos henne.

Mat.
Vissa dagar är det svårare än annars. Detta var en sådan dag.
Jag köpte en hamburgare som jag nästan lyckades stoppa i mig. Fick någon mat i mig i alla fall vilket var bra.

Dags för dagens tredje och sista vårdbesök. Ögonläkaren.

Jag hade glömt ta med mig linsbehållare och glasögon vilket jag fick lite skäll för. Nu fick jag ta av mig linserna, få en massa gojs droppat i ögonen och sedan släpptes jag lös för att ta mig till vänterummet själv. Det gick med nöd och näppe. Tur att det var rummet bredvid, annars hade jag inte klarat det, jag har vansinnigt dåligt syn.

Den braiga boken hade jag fortfarande med mig och visst går det att läsa genom att hålla den några centimeter ifrån näsan. Inte så bra för axlarna märkte jag dock senare. Fast bra för väntetiden för det tog ohemult lång tid men det märkte jag ju knappt av.

En man satt bredvid mig. Han tittade på mig ganska mycket. Jag kanske verkade bekant för honom? Eller så tittade han på blomman bakom mig, vad vet jag. För se, det kunde jag inte trots att han bara satt en meter ifrån mig.

Till slut blev jag inkallad. En kvinna hörde jag och jag såg att hon var ljushårig. Det är ungefär allt jag vet om henne, jag såg inget mer. Och märkligt nog så hör jag sämre när jag inte ser. Jag antar att mina sinnen blir så förvirrade att de inte vet vad de skall göra.

Jag hade avfärdat besöket inom mig själv som att det skulle vara en snabb och enkel undersökning. Jag tog fel. Väldigt fel.

Hon droppade än det ena, än det andra i ögonen. Titta upp och ner och hit och dit och in och ut. Titta rakt fram så skall jag bara trycka den här grejen på ditt öga och se hur du reagerar. Och givetvis skall jag lysa dig i ögonen under hela tiden så att du tror att du skall få ett epilepsianfall. Och när du tror att jag är färdig skall jag droppa lite bedövningssalva i ögonen på dig för att sedan trycka fast en stor plutt på hela ögat som jag skall köra hit och dit. Och när jag är färdig med det måste jag hålla emot ditt kindben för att överhuvudtaget få loss den från ditt öga med dess tillhörande äckligt sugande ljud.

Du har glaskroppsavlossning. Det är vanligt. Du får vänja dig. Här har du ett papper om det. Hejdå.

Nej, så kort var hon inte. Men jag var chockad och helt färdig. Inte såg jag något heller, sade jag förresten det?

En del av mig var oerhört tacksam över att jag bodde så nära även om jag aldrig trodde att jag skulle kunna ta mig hem! En annan del storgrät över min egen kropps degerenation.

Mina ögon brukar vanligtvis rinna när jag är utomhus. Detta var många gånger värre, jag vet inte ens hur jag skall kunna beskriva det. Som tur var så kom jag hem ganska snabbt för väl hemma så började ögonen värka. Beskrivning saknas.

Efter några timmar kunde jag se igen.
Jag hittade vägen till sängen och gick och lade mig.