Förvirrande samtal

Jag känner mig helt förvirrad.
Trött och förvirrad.

Efter körövningen idag kom det fram en av tenorerna till mig och började prata. Han brukar prata med mig och liksom se mig. Varför har jag inte förstått. Jag vet att det inte är något intresse bakom eftersom han är tillsammans med en annan i kören och han utstrålar heller absolut inget sådant.

Jag vet att han jobbar med människor och personlig utveckling men jag vet inte på vilket sätt. Jag fick ett visitkort när han började i kören (jag som så många andra) och tittade in på hans hemsida av nyfikenhet men glömde det lika snabbt igen.

Han inledde med att säga att jag är en av de trevligaste och mest intressanta i kören. Jag blev helt ställd. Inte för att jag inte är det ;-) men det är ju inte den vanligaste inledningen på ett samtal. Sedan fick jag höra en lång utläggning om mig typ. Han sade så mycket att jag till slut inte alls förstod vad han pratade om. Dels var det sent och dels bryter han på något språk. Sammantaget blev det för mycket.

Jag tror han sade en del positiva saker men jag kommer bara ihåg det sista som handlade om att jag var stark. Han sade också en del saker som kanske inte var så roliga att höra men jag tror nog det handlade om omtanke och att han egentligen ville försöka hjälpa mig. Bla sade han något om att jag är för snabb och vill så mycket samt att jag är desperat glad. Ibland vill jag frälsa omgivningen som kanske inte vill bli frälsta. Och nu när jag tänker på det så gjorde han ju likadant. Var det rätt att ge mig en sådan föreläsning? Jag känner mig inte upplyft av den. Jag gick därifrån i stort sett gråtandes men jag vet inte riktigt varför. Ville jag bli hjälpt just där och då och av honom? Var det en hjälp?

Jag märker att han är väldigt duktig på att läsa av människor. Men han kanske skulle behålla lite mer för sig själv.