Vad gör du åt det?

Hur är det med dig frågade hon och frågan var äkta och uppriktig.
Den kom helt oväntat och jag hann inte sätta på mig neutralminen jag använder till människor jag inte känner så väl. Detta tillsammans med pausen som min förvåning innebar gav henne svaret även utan mina ord. Jag tränar mig på att vara uppriktig (i de fallen frågan är äkta) men jag orkade inte prata ingående om det. Jag nämnde bara kort att handläggaren på AF var skitjobbig och att jag hade otrolig värk.

Då frågade hon vad jag gjorde åt värken.
Ännu en gång blev jag lite ställd. Jaa, vad gör jag? Ingenting fick jag svara.

Det har jag tänkt på sedan dess. Egentligen finns det en hel del saker att göra, jag kan köra med värktabletter vilket jag helst inte vill. Jag kan göra yoga eller avslappning, stretcha, ta promenader i det gröna (naturen läker) och sitta mindre vid datorn och/eller skapa. Jag måste skaffa ett ståbord för jag sitter helt galet vilket är den största anledningen till värken. Jag kan försöka massera eller prova värme.

I vanliga fall kommer jag ihåg att jag kan göra något men blir värken svår glömmer jag det totalt. Det är som att både musklerna och hjärnan låser sig och fastnar. Jag är tacksam för hennes fråga som lyckades rucka mig ur min värkförlamning.

En annan mindre bra effekt av muskellåsningarna är att jag får svårt att djupandas. Det är som ett brett band som sitter omkring bröstkorgen och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Men om jag försöker med avslappning blir det lättare att andas.