Slumpen?

Sova, sova, sova. Ja, det verkar vara ungefär det jag gör här nu. Varvar lite med att vara uppe, trött och yr eller illamående med huvudvärk.

Vi hade en diskussion över pizzan om AF och att hamna i deras och FK:s klor. Bli inte sjuka sade jag, skyddsnätet är ganska glesmaskigt så det kan dröja innan man får adekvat hjälp. Min sambo sade att det beror ju på var man jobbar. Företaget han jobbar på verkar ha en extrem bra sjukavtal och personalpolitik och så många gånger jag har önskat att jag jobbat på ett sådant ställe istället. När jag blev oförmögen att jobba blev jag "ett problem som eventuellt skulle övergå till att bli ett medicinskt problem". Så sade prefekten till mig och det är så universitetet ser på oss som inte kan jobba. Jag blev skadad av mitt arbete men det spelar ingen roll. Nu ses jag enbart som besvärlig.

Jag blir så otroligt ledsen när jag hör hur bra arbetsvillkor vissa har och jämför med min egen situation. Mitt liv hade kunnat vara så annorlunda. Det hade kunnat vara så mycket mer. Är det en slump att jag råkat ut för så mycket ohälsa, är det en slump att jag råkat ut för dålig personalpolitik och rena lögner och förtal.
Eller är det mitt eget fel?

Jag tror inte att det är en slump att all denna ohälsan har drabbat mig, jag tror det hänger ihop och att min kropp har försökt skydda sig så gott den kunde vilket gjorde att det blev ännu mer eftersom jag inte lyssnade och bara körde på.

Men från att misshandla min egen kropp till att hamna i det här. Det första bär jag ansvaret för men det andra är mig oförskyllt. Jag hade oturen att vara anställd på ett företag som struntar i sina anställda och skiter i lagar och regler. De ljög, dels om mitt arbete och arbetsinsats och dels om sina insatser för mig. De ville inte ha mig kvar. Fungerar inte laboratorieutrustningen hivar man ut den. Likadant gör man med det anställda.

Jag hade till sist turen att få en väldig bra handläggare på FK men hon har tyvärr slutat nu. Eller ja, "tyvärret" gäller ju för mig, för henne är hennes nya arbetsplats säkert bra mycket bättre! Den första handläggaren jag fick på AF var kanonbra. Den andra handläggaren jag har fått verkar dock inte vara någon höjdare.

Eductus som jag provade gick inte bra. Otur eller slump eller något annat? Eller var det jag som person som inte passade in?

Tidigare har jag varit på otaliga möten med personalavdelningen från min arbetsplats. Ett antal gånger har jag blivit hotad med att de skall dra in lönen eller avskeda mig. Jag har blivit baktalad och trakasserad, de har ljugit både för och om mig. Jag blev tvingad att sluta på en arbetsplats för att anställas på en annan där de inte trodde på mitt ord. Därför blev jag till sist tvingad att sjukskriva mig. Det har gått så många år sedan den dagen. Jag trodde att ilskan, sorgen, bitterheten och frustrationen hade avsvalnat men jag känner hur det uppfyller mig igen nu när jag skriver om det.

Det är ett sådant slöseri på arbetskraft. Att ta en ung intelligent, välutbildad och framåt människa och sakta mala ner henne är fruktansvärt. Och det händer många, det handlar inte bara om mig.

Jag brukar kunna stoppa detta åt sidan och dra mig framåt, hoppas lite till, orka kämpa lite till. För jag vill så gärna jobba, jag vill så gärna tillbaka. Inte till min arbetsplats men till något arbete! Skall det vara så omöjligt? Skall energin gå åt till att bekämpa både min arbetsplats, FK samt AF för att försöka se till att något händer? För det verkar inte vara något som står på deras agenda!

Hur mycket av detta är mitt eget fel? Hur mycket är mig oförskyllt? Hur mycket är ren slump och otur och om det är så, hur kan det bara fortsätta? Skall det inte ta slut någon gång?

Jag försöker tänka positivt, jag är i grunden en positiv människa. Det tror jag i alla fall. När det kommer sådana här dagar tvivlar jag på allt. Då vet jag inte vem jag är, vad jag är och om jag har något värde.

Edit: redigerat mitt kvällssnurrinlägg.

Nu sger min katt att jag måste ta en paus. Hon har helt sonika lagt sig på ena handen så jag får avsluta deta 8imorgon,
Nattinat