Ensamhet

Ensamhet är en märklig sak.
Den är inte exponentiell. Ensamheten känns inte nödvändigtvis mindre ju fler människor vi har omkring oss. Å andra sidan kan vi sitta helt ensam men ändå inte känna sig så. Ensam alltså.
Engelskan har bättre uttryck för det. Alone och/eller lonely.

Idag har jag haft ensamhet i min tvåsamhet. Men jag har ändå inte känt mig så ensam. Jag kom ut på promenad och fick uppleva både sol, spöregn och dånande åska!

Redan i morse, innan jag hade hunnit gå upp insåg jag att det skulle bli en självdag. Jag förstår inte alltid orsaken till distanstagandet mot mig men jag ser det, jag hör det. Ibland önskar jag att jag inte vore så perceptiv och att jag kunde blunda lite lätt för saker som inte nödvändigtvis är så tydliga. Nu är det som att någon tar tag i mig, ruskar mig och skriker i mitt öra. Det hade varit skönt att slippa ibland.

Förr var jag ett vajande strå. Att vara empatisk och perceptiv kräver en del. Jag kunde inte väja för andras tankar och känslor. Det går ju inte när någon står och skriker i ens öra! Jag har fortfarande svårt att stänga av eller rättare sagt dra ner volymen men det är lite bättre.

Nu vet jag ju att det är jag som bestämmer över mitt liv.
Det är jag som bestämmer hur jag skall låta ensamheten ta plats eller kuva mig för den eller om jag skall ignorera den. Känner jag mig inte ensam är jag inte det oavsett om jag har sällskap.