Själva cancern har inte upptagit så mycket av min tid eller energi. Den påverkade mig ju inte, jag var inte sjuk av den. Jag hade blivit sjuk om det hade gått vidare till andra organ men som det var så kände jag inget annat än knölen.
Det som jag däremot har fastnat för är hur otroligt dåligt jag mådde av cytostatikabehandlingen och så ofantligt lång tid det tar för kroppen att återhämta sig. Jag tänker inte så mycket på själva cancern och jag har ingen stor rädsla för att det skall drabba mig på nytt. Givetvis finns där en tanke på det men inte så mycket mer än så.
Därför blir jag både förvånad och illa till mods när jag natt efter natt drömmer om att jag fått fucking cancer igen. Inte heller nu tänker jag så mycket på döden. I drömmen är det skräcken inför den förestående cyton som är värst. Och det följer med mig när jag vaknar. Jag har svårt att slänga av mig drömmen.
Försöker min kropp säga mig något?
Jag känner igen så mycket av det du skriver. Just nu är jag inne i en fas av förnekelse. Men jag mår inte heller bra och undrar när det ska ta slut. Min skräck för eventuell cytobehandling är förlamande. Jag var så sjuk då, tänk hur jag skulle må nu när förutsättningen från början är så mycket sämre. Jag tror det skulle ta död på mig. Måtte vi aldrig behöva cellgifter igen.
SvaraRaderaDu ska ha en riktigt stor kram från mig!
Viktoria
Ja, dina ord hade jag nästan kunna skriva själv. Jag var också risig då och var halvt medvetslös under den mesta tiden. Skulle jag behöva gå genom detta igen tror jag att det skulle göra så oerhört stor skada på min kropp att jag aldrig någonsin kan återhämta mig.
SvaraRaderaMånga, varma och stora kramar till dig!
Inger