AF

Igår var jag på mitt andra möte med min nya handläggare.
Vid första mötet lyckades jag hålla mitt sinne ganska öppet och fritt, inte alltför krävande.

Igår fick jag spader. Fast inombords, jag visade det inte. Det hade nog inte varit en bra början för vår (förhoppningsvis inte långvariga) relation.

Jag är kanske krävande, jag har kanske för höga förhoppningar, förväntningar, för många tankar, har för stark vilja och en önskan om effektivitet.

Allt detta infriade min förra handläggare och mer därtill! Och ändå hände det inte så mycket under året jag var hos henne. Det har dock med andra faktorer att göra, det verkar vara ett ytterst segt och svårforcerat område och just därför anser jag att man skall göra sitt bästa. Det är människor det handlar om. Det är min tid, det är min hälsa, det är mitt arbetsliv, det är min ekonomi! Lek inte med det!

Den nya handläggaren verkade helt oinsatt och oförberedd inför dagens möte. Hon hade inget besked att ge mig angående det vi hade pratat om förra gången och inget nytt att komma med som var matnyttigt. Hon rapade upp två externa aktörer som kunde hjälpa till att hitta arbetsträningsplats men den ena var för huvudsakligen döva och synskadade och den andra var väldigt inriktad på arbetslösa. Givetvis ifrågasatte jag lämpligheten i detta fast på ett trevligt sätt.

Jag sade att jag hade gett en del exempel på mina breda intresseområden, utbildning, kunskaper men också begränsningar i form av ork och värk förra gången vi träffades och frågade om hon hade kommit fram till något som passade. Nej, hon hade inte hunnit sade hon. Nähä? Vad hade hon gjort då? Vad är det jag skall ha henne till?

Hon tog upp att jag var BMA och att jag hade pratat om att det kunde vara intressant på labbet hos en veterinär. Jag trodde eg inte att jag skulle klara det men dumt nog hade jag nämnt det. Det tog hon fasta på och började prata om Djursjukhuset. Hon pratade och pratade och till sist inflikade jag att det kanske hade varit bra att veta om de överhuvudtaget tog emot praktikanter eller vad jag skall kalla mig. Hon sade att jag kunde ju åka dit. Jag föreslog lite stillsamt att hon kunde ringa ett samtal.

Hon frågade om hon kunde kalla det för att jag skulle auskultera. Fråga mig? Kalla det för vad du vill! Fråga inte mig, gör ditt jobb istället!

Hon ringde.
Och det krävdes väldigt mycket självkontroll för att inte visa min kraftiga reaktion när jag hörde vad hon sade. Jaa, hej, jag har någon här som är biollhjk...öh, biomedicinsk analytiker och hon har inte jobbat på ett tag. Märkligt att de inte hoppade jämfota över möjligheten att få dit mig!

Jag var nära att slita telefonen från henne och prata med dem själv.

Hon frågade vad jag tyckte om de två aktörerna som hon pratat om och jag sade att jag vet inte vad jag skall säga om dem för jag vet ju inget om dem. Då hivade hon fram ett blad om dem där det typ stod deras namn, var de låg och att de hade samarbete med AF. Jaha.

Jag frågade henne hur inriktade de var på utförsäkrade med tanke på att all information jag har hört om har riktat sig till arbetslösa. Hon sade att det var ju så nytt så de verkar inte göra det än. Nytt? Jag sade att de nya reglerna började ju gälla för över 1½ år sedan. Ja, men det är ju precis nu ni har börjat i fas 1 sade hon. Visserligen men det har man ju vetat om i typ...1½ år! Vad är det för jäkla ursäkt!

Åh, jag är så fruktansvärt arg!

Hon var så flat, hon var så oförberedd och hon var så osäker!
Jag fick säga vad hon skulle göra, jag fick leda samtalet och jag fick föreslå hur vi skulle gå vidare! Vad är det för jäkla skithandläggare!!!???

Och samtidigt går tiden bara.
Innebär det här att jag kommer att hinna dö innan jag kan börja arbetsträna?