Hemma!

Nu är jag hemma igen.
Tre veckor kan tyckas vara en ganska lång tid men swish, vad fort det gick. Fast det visste jag ju att det skulle göra.

Det har varit en alldeles fantastisk vistelse och jag hoppas innerligt att jag skall kunna fortsätta med det som gör att jag mår bra. Regelbundna och bra måltider, vara utomhus i naturen, vila och lugn samt en del antroprosofiska medikamenter.

Jag har känt mig piggare och starkare även om jag på ett annat plan varit väldigt trött. Men trött blir man ju när man bearbetar och processar saker så det har ändå varit en bra typ av trötthet. Neuropatin har blivit såå mycket bättre, låt oss tro att det fortsätter vara så!

Jag har blivit bemött med så mycket respekt och medmänsklighet, fått behandling med både ömhet och engagemang. Människor har sett mig, lyssnat på mig och tagit mig på allvar.

Och det har varit tyst! Jättetyst och alldeles, alldeles underbart. Jag kommer att sakna många saker men det som redan nu är tydligast är skillnaden på ljudnivån.