Denna veckan var så den 12:e och således sista inom denna aktivitet. Känns märkligt för det är ju nu det på något sätt har kommit igång.
Jag mötte min aktivator och hon sade hej, hur är det, vart skall du och lycka till. Oj, tänkte jag, inte mer än så när det är sista gången vi ses vad jag vet. Jag har ju inte hört något annat. Hon hade säkert inte koll på det och jag kände inte för att prata mer med henne. Det är ju inte direkt så att hon har varit speciellt viktig i mitt liv.
Jag var väldigt trött idag och tom lite tidig (det händer inte ofta) så jag sträckte ut mig på soffan som finns i samma rum som vi sitter i. Bara någon minut senare hör jag hur någon kommer in och säger hej, Ulrika. Hejhej, svarade jag även om jag heter Inger. Men är du inte lärare (eller vad han nu kallade dem) här? Det såg ut så sade han. Haha, som jag skrattade. Är det så han är van vid att se dem! Inte konstigt det har varit ett antal meningslösa veckor! Jag fnissar fortfarande åt det!
De andra kommer och vi börjar med att fika. Jag hade tidigare under våra samtal berättat om mitt skapande och de hade bett mig ta med och visa vilket jag gjorde idag. Det är bättre att visa än att försöka förklara. Jaa, sedan gick ungefär resten av tiden till att titta på mina alster och jag fick en tokmassa beröm. Jag blev lite generad för det var inte meningen att ta över hela tiden. Alltså, jag gillar att ta plats och tur är väl det eftersom jag aldrig kan hålla tyst men tja...
Men jag är stolt över mina altered books (som jag visat här tidigare), arbetet jag lagt ner för att göra dem samt arbetet jag lagt ner för att insupa lärdomarna jag har skrivit om i dem och jag är väldigt glad att det uppskattades.
Idag var som sagt min sista dag. Vi var 4 deltagare samt coachen och jag fick nästan höra tal. Vi har bara träffats 5 gånger men de berättade om hur mycket jag betytt och vilken hjälp jag (och mina föreläsningar typ) varit. Och coachen sade en himla massa fina ord som jag inte ens kommer ihåg för jag var så otroligt rörd! Vilka underbara människor, jag är så glad att det var just vi i gruppen. Jag är säker på att det gjorde skillnad att alla de andra tre var utländska. Jag tror att vi svenskar ofta håller lite på oss, vi är inte så översvallande. En av kvinnorna hade haft jättebesvär med värk och ickesömn men eftersom hon visste att det var min sista gång tvingade hon sig dit. Alltså, får man inte tårar i ögonen av mindre. Ja, jag får det...igen!
Det är lite märkligt att det är så stora kontraster i mitt liv. Vissa människor fullkomligt avskyr mig och andra tar mig fullkomligt till sitt hjärta. Det verkar inte finnas något mittemellan. Vilken klyscha, antingen älskar du mig eller så hatar du mig. Numera - post cancer tiden - så har jag oftare träffat människor av den senare kategorin. Skitcancer var det men oj, vad den har förändrat och lärt mig mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar