Undvikande

Idag såg jag en gammal kompis på stan. Vi var ganska bra vänner och umgicks och pratade väldigt mycket och ofta. Sedan gled vi lite isär, man gör ju det ibland. Jag stannade inte henne, jag lät henne gå förbi mig. Jag har gjort så tidigare, dels med henne och dels andra gamla kompisar.

Jag har även varit på andra sidan, där jag sett att någon har undvikit mig. Fast jag tror inte att de jag har undvikit har sett mig. Det kanske de iofs gjorde och sedan undvek mig!

Undrar vad det är vi undviker egentligen. Är det egentligen den andra personen eller är det något hos oss själva. För min del tror jag att det handlar om att jag inte har orkat bli påmind om hur jag har varit. Hur livet var när jag var hyfsat frisk, rörlig, aktiv och social. Jag orkar inte med frågorna; hur är det, vad har hänt sedan sist, var jobbar du nu osv. Det allra värsta skulle vara att få frågan om barn.

Allt var ju inte tidigare. Jag hade värk och stress och problem med maten även då. Vissa saker var jobbiga men andra saker var bra. Det räcker inte ens att jämföra mig med andra, jag hamnar på andra plats även när jag jämför med mig själv, haha, så dumt!

Men så länge jag behöver vara energisnål orkar jag inte med sådana samtal. Och därför fortsätter jag att undvika lite ibland.

Inte alltid och inte alla men ibland...
när orken inte räcker till.