Läkarbesök

Igår var jag på läkarbesök. Usch, jag gillar inte sådana. Det var tur att jag vände till ny vecka i almanackan på söndagen, annars hade jag totalt missat det. Det var kanske bra också att jag inte hade koll på det innan för då hade jag bara funderat över det. Jag gillar inte att gå till läkare.

Besöket hade dock inte det minsta med cancer att göra. Detta var om min utmattning, ätstörning och övrig medicinering. Han gör inte så mycket längre, han kan inte göra så mycket. Nu är det jag som behöver vila och lugn för att låta kroppen läka. Men han är bra, han är otroligt bra. Han har ett ansikte som både ser allvarligt och uppmärksamt ut samtidigt som det finns antydan till leende. Han har lika nära till allvar som till skratt och han förstår skillnaden.

Egentligen mår jag lite sådär. Jag är stel och har värk och jag är enormt trött. Jag har mycket biverkningar av medicinen och jag har en anspänning både i mitt hemmaliv samt på aktiviteten!

Men ändå skrattar jag och skämtar med honom när jag går därifrån. Jag blir förvånad varje gång och säger alltid något om det innan jag går. Och varje gång säger han till mig att du har det i dig. Det stämmer. Jag har mycket glädje och skratt i mig. Det skall bara lockas fram. Eller rättare sagt borde jag skrapa bort lite av det andra som stör.

Vissa människor tar sig tid och lugn och ro vid samtal. Det gör att jag kommer hela cirkeln runt, genom bekymmer och fram till glädjen igen. Vid sådana samtal märker jag vilken diskrepans det är till hur det är i min vardag.

Jag berättade för min läkare att han var duktig på att se människor...i alla fall på att se mig. Vissa människor ser.

Det är en komplimang, sade jag.
Marinera i den.