Sinnlighet

Jag funderade lite på vad jag hade skrivit om att hålla handen på mitt opererade område och hur jag reagerade över formuleringen att jag smekte mig själv. Jag reagerade ju så kraftigt att jag skrev en dementi som inlägg istället för att svara i kommentarsdelen.

Om jag nu hade smekt bröstkorgen hade väl det varit bra! Hudkontakt är ju alltid bra, även om det är med mig själv! Varför reagerade jag så?

Jag kommer att tänka på en läkare jag gick till för en hel del år sedan. Han var kognitiv samtalsterapeut men läkare i botten. Han pratade om sinnlighet och det tog nog tid innan jag fattade vad han menade.

Det verkar inte finnas så mycket utrymme för sinnlighet idag. Det skuffas undan av sensualism och sexualism. Men egentligen är ju sinnlighet större och det borde ju finnas möjlighet till det överallt och när som helst.

Min terapeut som jag av någon anledning alltid kallade för dr L pratade om en övning i duschen. Den gick ut på att bara vara medveten om vattnet, värmen, njutningen och kroppen. Det är väl någon variant av medveten närvaro tillsammans med att medvetandegöra känslorna i kroppen. Huden är ju vårt största organ och därifrån får vi mängder av signaler därifrån.

Jag tänkte på det när jag badade idag. Tidigare när jag hade långt hår och tog ett bad brukade jag lägga mig så att håret var under vattenytan och röra huvudet åt sidorna. Det gjorde att håret rörde sig, jag kände det i hårbotten och jag tyckte det var så skönt. Jag tyckte även om att känna lagom vind/bris i håret.

Att gå barfota i sand eller gräsmatta, att pussa på en kattmage (eller vilken annan mage som helst), att stryka handen över sammet....eller massera/smeka sitt operationsärr...

Sådant borde jag göra mer.