Aktivitet och utslängd

Aktivitet idag och det var första gruppsamtalet. Vi var 6 personer och en ny "coach". Jag har lite svårt för gruppsamtal och gruppaktiviteter på detta sättet. Jag försökte vara samlad och inte säga så mycket för jag vet att jag kan vara väldigt ifrågasättande.

Som vanligt började det med att man skulle presentera sig. Som vanligt hade jag lyckats sätta mig så jag "skulle" börja. Coachen (tycker det är en fånig benämning) frågade om jag ville börja och jag svarade sanningsenligt nej. Jag presenterar mig gärna men jag ville helst inte börja. På hennes ansiktsuttryck förstod jag genast att jag hade svarat fel.

Jag sade mitt namn och mitt yrke, mer än det ville jag inte dela med mig idag. Alla andra var arbetslösa och eftersom jag inte är det innebar det redan där att jag befann mig i annan situation.

Det är olika på människor. Vissa läser av människor och klarar av att ha en interaktion med andra människor. Andra människor följer en mall, de vet bäst och vi andra skall lära oss och givetvis inte ifrågasätta. Om du gör det går du utanför ramarna och det får man inte. Bla sade hon till en kvinna med handskenor på som berättade att hon inte hade någon styrka i händerna och var orolig för att inte hitta jobb- nu tänker du negativt, det är klart du får jobb. Det är väl inte självklart. Jag tycker det rätta hade varit att ta emot hennes rädsla och lyssna på den och sedan gå till det positiva.

Man kan inte blunda för allt som är mindre bra, mindre roligt. Det går inte att trycka ner det, trycka tillbaka precis allt! Någon gång tar det stopp, någon gång kommer det till slut att bli helt fullt.

Jag klarar inte det. Jag kan inte vara en nickedocka som sitter och lyssnar på någon och sväljer allt vad någon säger, oavsett om jag håller med eller inte, jag reagerar och frågar och ifrågasätter ibland.

Coachen tog fram en livscirkel där vi skulle fylla i 1-10 hur vi ansåg oss ha det i olika delar, relationer, arbete, ekonomi, hem osv. Hon pratade inte om att det kan vara såhär och så och att det är vanligt att man tänker såhär i denna situationen. Nej, hon sade att såhär ÄR det och såhär reagerar man på sådant. Vi skulle också säga en siffra på hur motiverade vi var, hur gärna vi ville det här. Även den på skalan 1-10. Jag sade att viljan är nog 20. Viljan är det inget fel på men orken och hälsan stoppar mig.

Då ber hon mig komma ut för att prata och inte var det komplimanger jag skulle få.

Varför är jag så negativ frågar hon? Jag gör så att det blir negativ stämning.

Jag försökte förklara att jag tycker det är jobbigt att börja i grupp och att det tar ett tag innan jag känner mig hemma nog att dela med mig. Hon lyssnade inte. Jag sade att jag är i en annan situation än de andra som är arbetslösa. Hon lyssnade inte. Hon frågade igen varför jag var negativ och varför jag inte velat börja presentera mig. Visar just det på negativism?

Sedan försökte hon pressa mig på vad det var för "fel" på mig. Jag sade att jag inte riktigt kände mig bekväm att diskutera det med henne första gången och inte under dessa omständigheter.

Då sade hon att jag nog inte skulle fortsätta i den gruppen. Så jag tog min jacka och gick.

Och grät...
...och grät...

Jag tänkte att jag måste träffa min första pratare och försöka lugna ner mig. Som tur var så var hon ledig så jag kunde prata med henne. Men det var svårt för hon sade bara att jag inte skulle tänka på det. Det går ju inte. Skall jag bara trycka ner även detta? Hon förstod inte vad jag försökte förklara och varför jag var så ledsen. Jag vet inte så extremt ledsen över själva mötet. Det finns trevliga människor och det finns de som verkligen inte är det.

Hon förstod inte. Hon sade att det var hennes fel för att hon skickade mig på gruppsamtal för tidigt och att den andra coachen kanske var på dåligt humör. Men det kanske hade blivit exakt likadant även om en månad.

Jag är livrädd.
Jag har varit i liknande situationer förr. Det beror på att jag tycker det är jobbigt att visa min svaghet inför en okänd grupp. Jag har extremt svårt med människor som med diktatorisk bestämdhet pratar som om de har rätt och att vi som kommer dit och lyssnar har allt att lära. Jag vet att jag har en tendens att visa mig som en igelkott. Men jag är inte negativ, jag är bara rädd.

Och nu är jag så fruktansvärt ledsen och orolig för att jag alltid skall hamna i sådana här situationer. Att jag är dendär obstinata, jobbiga, negativa typen som man inte kan ha i möblerade rum och definitivt inte i sociala sammanhang.

Obstinat och besvärlig sade personalchefen på min arbetsplats att jag var.
Jag är så rädd att han har rätt.