I dag är det ett år sedan jag fick min sista cytostatikabehandling.
Ett år.
Ett helt år.
Konstigt nog känns det som om det bara var några månader sedan.
Det känns fortfarande aktuellt. Jag har så mycket mer prat och funderingar om detta i mig och skulle behöva få ut det för att verkligen lämna det bakom mig. Men det kan jag inte, det får jag inte.
Och det fortsätter.
Visst går ett år fort men ändå inte...
SvaraRaderaEtt år för mig också,därefter strålning 26ggr
och nu herceptinbehandling var 3:e vecka under ett år totalt 17ggr.Färdig med detta i Februari 2011. Även avstängning av äggstockarna med en spruta var 28:e dag i minst 5 år och samtidigt intag av tabl.Arimidex lika länge,.... ja som sagt det tar aldrig slut!
Har man en gång fått bröstcancer så finns ju alltid risken för återfall så när man är färdigbehandlad så lär ju sjukdomen finnas med en som en osynlig grå ryggsäck som inte går att ta av.
Utmaningen blir för mig att kunna leva med det hotet....Hur gör man????hoppas att jag kan vara som en struts och sticka huvudet i sanden. Ja man har fått nya erfarenheter på både gott och ont.