Jag kan reta mig mycket på sambons mamma. Jag tycker det är oerhört svårt att prata med henne. Dels verkar hon inte förstå vad jag säger och ännu oftare hör hon inte. Men jag vill ju inte att hon skall dö!
Jag vet att hon inte har varit bra på länge så jag har anat att det varit något illa men att det skulle vara levercancer fanns inte i min värld. Jag tycker synd om sambon, jag tycker han har varit tillräckligt nära cancerskiten för ett tag i alla fall. Man kommer ju aldrig helt undan. Säg mig den person som inte har någon närstående som har drabbats, finns hon/han?
Imorgon åker vi upp och jag tycker det är jättejobbigt. Antagligen något liknande hon upplevde när hon skulle träffa mig. Fast med skillnaden att detta är värre. Levercancer är inte lätt att besegra, speciellt inte om man är gammal och undernärd och svag redan som det är. Jag vet inte hur jag skall bemöta henne, jag vet inte hur hon bemöter det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar