Döden

Idag fick jag ett email som gjorde mig helt chockad. L träffade jag på onkologen och senare var vi på Lydiagården samtidigt. Nu är hon död.

Hon var knappt 50 fyllda, hade barn. Hon arbetade i den mån hon kunde. Hon verkade vara en väldigt stark person. Hon skulle skriva en humorbok om bröstcancer som jag såg fram emot att läsa. Jag träffade henne för 4 månader sedan. Och nu är hon död.

När vi fick veta att hon hade fått återfall samlade jag ihop pengar från Lydiagruppens och jag gjorde ett kort i hennes favoritfärger och sedan skickade jag ett blombud till henne. Hon blev jätteglad skrev hon i sitt mail. Jag skrev inte tillbaka den dagen för jag blev så berörd av det hon hade skrivit. Jag tänkte skriva tillbaka men det hade inte riktigt blivit av. Och nu kan jag inte det för nu är hon död.

Genom cancerforumet lärde jag lite känna några kvinnor där som var sjuka. Vissa var väldigt sjuka. Under ett halvår är det väldigt många som har dött. De flesta har jag inte haft så mycket kontakt med men vissa hade skrivit på min blogg, vissa hade jag skrivit lite med på forumet. Den första som dog gjorde mig mest chockad, hon var den jag hade haft mest kontakt med och hon var också den som var yngst, hon var bara 22 och hade haft cancer sedan hon var 16. Det är helt vansinnigt, vilken vidrig sjukdom. Jag sitter och gråter men samtidigt är jag så jäkla arg! En sådan smygande jäkla feg skit som kan ligga och lura i många år innan han hugger till. I vissa fall räcker det med ett hugg medan andra får hugg efter hugg efter hugg tills de inte klarar det mer.

Jag vill inte vara i denna svängen längre. Alla kamrater jag lär känna här riskerar ju att dö. Även jag, det finns en risk att jag får återfall, metastaser och dör. Men man kan ju inte gömma sig för döden, varken för egen eller för andras död. Men som det är nu vill jag det. Jag vill inte träffa någon som kanske dör i förtid. Men det är ju ganska besvärligt att tänka så för det finns ju inget sätt att veta.

Kan man vänja sig vid döden? Om man lärt känna tillräckligt många sjuka dels på onkologen, dels på Lydiagården, dels på projektet LoA jag var med i, dels i olika forum. Det finns andra jag har träffat som det ser lite illa ut för. Men jag har blivit så rädd att jag inte har vågat att ta kontakt. Jag vet inte om jag klarar av att förlora människor nu. Men jag kan ju inte skydda mig.
Jag skall maila C imorgon och fråga hur det är med henne, förhoppningsvis bättre än vad de trodde sist jag träffade henne på onkologen.

Jag var inte redo att lära känna döden än. Varför kommer han redan nu? Jag vill inte möta honom för egen skull men jag vill inte heller vara med när han tar andra i min närhet även om det inte är i min omedelbara närhet. Jag vill säga upp avtalet med döden, åtminstone i 50 år till. Både för egen del och för andra i min närhet. Jag vill inte att döden skall följa mig genom att ta andra som jag känner!!!

Det är så fruktansvärt orättvist. Unga människor som har barn, som gör vad de kan för att vara positiva och bra människor. Allt gott de kunde gjort om de hade fått levat.

Nej, idag vill jag verkligen inte vara med.